Publicerad i Rospiggen 2000 med två foton tagna av Annette Hallsenius

I början av oktober 1820 ligger ett stort antal galeaser i Ratans hamn norr om Umeå. De är lastade med bräder och tjärtunnor och har seglat sedan slutet av september från olika lastplatser längre norrut men blivit liggande i Ratan i väntan på bättre vind. Lördagen den 7 oktober inleddes med en lämplig nordvästlig vind och mycket tidigt avseglade fartygen. På eftermiddagen mojnade vinden och övergick i fullkomlig stiltje. Flera fartyg som tänkt ta natthamn i Umeå blev i stället liggande.

Men klockan 6 började det plötsligt blåsa upp nordlig vind och fartygen ”nödgades gå till sjöss” och vid 10-tiden hade det blåst upp till ”en fullkomlig storm”. Det var bara att ta ut kurser så att man, som en skeppare uttrycker det i sin sjöförklaring, kunde ”gå utanför alla grund som vore i farvägen”. Bonden och Sydostbrotten var de allra första. I svarta natten seglade skepparna efter kompass, eftersom vid denna tid fanns det varken fyr eller fyrskepp som kunde leda fartygen förbi de fruktade grunden.

I stormen gick många fartyg under. För Singö blev det också mänskliga förluster. I Post och Inrikes Tidningar efterlystes tre gånger, i mars 1821, fem saknade ledamöter i Singö församling. I oktober 1821, ett år efter katastrofen, dödförklarades skepparen och bonden Erik Sjöberg, Fogdö och hans farbror Jan Ersson som var besättningsman på hans galeas Fogeln, likaså skepparen Per Öman, måg till bonden Abraham Mattsson i Ellan[1], och hans besättningsmän bondsönerna Jan Persson i Söderbyn och Matts Andersson i Boda. Erik Sjöberg hade rimligen på sin galeas ytterligare en matros från en annan socken, som inte nämns i källorna.

Kyrk- och domböckernas noteringar om tragedin har samtidigt lämnat eftervärlden vittnesbörd om en intressant utveckling i bondeseglationen i början av 1800-talet i Singö socken. Detta är huvudtemat. De flesta exemplen hämtas från Fogdö, en by som är en ö med rågångar i vattnet mot övriga byar utom en kort landgräns över en holme. Förändringens vindar som blåste över Fogdö blåste samtidigt lika mycket över de andra byarna i Singö socken, men det skulle bli en alltför lång historia att skildra utvecklingen i hela socknen.

Innan jag kommer in på huvudtemat ska jag berätta närmare om vad som hände i den fruktansvärda stormen. Allra sist skall jag, som ett rent kuriosum, berätta varför skepparen och bonden Erik Sjöberg i bouppteckningen hade en halv brudkrona i sin ägo; den brudkrona som numera i sin helhet tillhör Singö församling.