Inte mindre än sju sjöförklaringar från denna storm finns bevarade i Norrtälje rådhusrätts arkiv. Det är en singöskeppare från Söderbyn och sex vätöskeppare, från byarna Marum, Arholma, Utanå och Idö, som redogör för vad som skett. Deras matroser, två på varje galeas, betygar efter ha varnats för att begå mened att skepparens förklaring ”är med sanning och rätta förhållandet så enlig, att ej något häri är diktat eller oriktigt uppgivet”. På skeppare Per Ericssons vätögaleas Catharina är en av besättningsmännen kvinna. Hon sätter samma bomärke som skepparen under sjöförklaringen, vilket tyder på att de kom från samma gård.
Alla sjöförklaringar visar att den nordliga vinden tilltog på kvällen den 7 oktober. Den övergick i ”en fullkomlig storm” och det blev ”en ohygglig störtsjö”. För att ”hålla sjön” måste skepparna som en av dem säger ”länsa och styra full syd”. Det hjälpte ändå inte utan sjön slog över och in i de öppna odäckade galeasernas lastrum. Skepparna blev tvungna att minska segel genom att låta nedhala klyvare eller storsegel, men i flera fall blåste seglen sönder.
Eric Olofsson från Singö Söderby, skeppare på galeasen Svanan, lät kapa mesanmasten i avsikt att få galeasen att ”mera lättas och vaka”. Men alla försök att rädda fartyg och last hjälpte föga. Trots idogt arbete vid pumparna fylldes lastrummet, eftersom ”sjön gick över bord som på ett grund”. Klockan 9 på morgonen den 8 oktober var galeasen uti marvatten och ”sedan skildes galeasens akterdel ifrån” vilket ledde till som skepparen säger: Jag och besättningen måste ”draga oss uti vattnet till förn”. En timme senare gick stormasten över bord. De kunde med knapp möda få jullen i vattnet och ta sig från vraket, ”som gick sönder i två delar”. En liknande berättelse hade skepparen Per Ericsson. Tre andra vätöskeppare och deras besättningar gick också i livbåtarna, när deras galeaser gick uti marvatten. Men ingen av dessa tre säger att fartygen dessförinnan brutits sönder i stormen.
Två vätöskeppare kunde dock föra sina fartyg i hamn. Matts Ahlgren från Arholma, som lastat galeasen Wänskapen med tolvtumsbräder av olika dimensioner, berättade att han och besättningen klockan 9 eller 10 på morgonen den 8 oktober ”var i största livsfara” och därför tvingades skjuta något av lasten överbord. Han tänkte försöka ta sig in till Nyhamn innanför Storjungfrun, men det visade sig bli omöjligt. Han tog då ut en ny kurs för att komma till Örskärs Båk, men kom för långt österut ”till Gräsökvarken och in i Ålands hav”. Klockan 8 på kvällen den 9 oktober anlände han ”med stor möda” till Arholma hamn. Två dygn tidigare hade han försökt ta sig in till Umeå. Tidsmässigt bör han således ha satt rekord på denna sträcka, men de skräckfyllda omständigheterna förtog sannolikt all lust att minnas seglatsen på detta sätt.
Marumsskepparen Gustaf Nyström på galeasen Friheten langade också av en del av brädlasten ”för fartygets lättning” och lyckades sedan komma till Arholma den 10 oktober efter att ”under tiden ha frälsat tvenne galeasers besättningar”. Han tog nämligen ombord den nämnde singöskepparen Eric Olofsson och hans besättning samt vätöskepparen Johan Lindholm och hans besättning, vilka också gått i livbåt. Lindholm talar om en ”försynens skickelse”, när han berättar hur Gustaf Nyström ”med sin lyckliga tilltagsenhet samt uppoffring för mänskligheten drejade bi för att hämta mig med besättningen ombord”.
Två av de övriga besättningarna som gått i livbåtarna kom i land i Kumlinge socken i östra Ålands skärgård, medan jullen med besättningen från galeasen Catharina nådde land i skärgården utanför staden Raumo i Finland. Besättningarna var så uttröttade att de måste vila upp sig, innan de kunde återvända ombord på finska fartyg med destination till svenska hamnar i närheten av Vätö socken.
Det finns inga bevarade dokument som talar om varför skepparna Erik Sjöberg och Per Öman samt deras besättningar inte lyckades rädda sig. Bröts fartygen itu? Fick de inte i jullen? De fick i alla fall inte den ”försynens hjälp” som deras sockengranne Eric Olofsson tyckte sig ha fått.
Såväl Hudiksvalls som Sundsvalls Dykeridistrikt rapporterar efter stormen i Post och Inrikes Tidningar att man funnit bräder, plank och tjärtunnor samt rester av sönderslagna roslagsskutor. Vid Bremön i Sundsvalls distrikt fann man ”ett vrak splittrat i tvenne delar”.
En katastrofal storm år1820
informerar
om sjöfarten i Singö socken.
Av Yngve Andersson
avsnitt 2