Bondeseglationens utveckling hindrades länge av statliga regleringar. Först 1766 fick bönderna i hela riket rätt att själva få avsätta sina produkter när och var de ville och att också få idka sjöfart över hela riket för detta ändamål. Men att konkurrera med stapelstädernas borgare om rena fraktkontrakt var fortfarande reglerat till böndernas nackdel. Den snabbt växande handeln i början av 1800-talet innebar att trycket på att avskaffa regleringarna ökade. Politiken att ”inom Sveriges gränser vinna Finland åter” innebar att näringsutvecklingen i Norrland stöddes med subventioner och detta skapade behov av utökad inhemsk fraktkapacitet. Städernas borgare förmådde inte tillräckligt snabbt bygga eller anskaffa fartyg. Behovet kunde fyllas av utländska fartyg och just detta faktum försvagade åtminstone något det hårdnackade motståndet mot att lätta på regleringarna av den inhemska sjöfarten.
Men regleringarna avskaffades inte. Det dröjde ända till 1832, innan exempelvis en reglering som starkt påverkade sjösäkerheten avskaffades. Först då blev det nämligen tillåtet att i hela riket bygga och begagna däckade fartyg, något som tidigare bara varit tillåtet för stapelstädernas borgare samt Norrbottens och Västerbottens befolkning.
Erik Sjöberg och Anders Sundberg utnyttjade möjligheten att söka burskap i Östhammar och betala burskapspeng i byte mot att åtminstone få åtnjuta några av de privilegier i sjöfarten som stapelstädernas borgare hade. I Singö församling, där de fortfarande bodde och verkade, skriver prästen ”borgare i Östhammar” invid deras namn i husförhörslängden.
Sågade bräder var den viktigaste varan, som fraktades från Norrland. Men vilken last tog singöskepparna vanligen med sig upp till de norrländska hamnarna? Lars Söderman (född 1792), som gifte sig med Anders Sundbergs änka, var riksdagsman åren 1828-1830. Han kan nog ge oss svaret på den frågan. Han deltog i en debatt i bondeståndets riksdagsgrupp över ett förslag om att uppmuntra järnhanteringen i Norrbotten genom befrielse från tiondetackjärn och hammarskattsjärn. Söderman gav sina medbröder följande upplysning: ”Att norrländska järnbruken varit beräknade på malm– och tackjärnstillgångar från sydligare orter kan jag desto hellre vitsorda som jag själv, såsom skeppare, sjöledes fört flera laster malm till Norrland”. Detta var ju långt före de norrländska malmfältens tid, så malm och tackjärn var viktiga importvaror i Norrbotten. Singö låg mycket nära de mellansvenska malmfälten och deras utskeppningsplatser.
En katastrofal storm år1820
informerar
om sjöfarten i Singö socken.
Av Yngve Andersson
avsnitt 5