Nyheter från Singö
 

 Yngve Andersson i Boda på Singö gör en serie "Nyheter från Singö" med olika teman från sin hembygdsforskning. Dessa distribueras årligen till samtliga medlemmar i Singö Hembygdsförening tillsammans med kallelse till ordinarie stämma.
 

Nyheter från Singö 2008

                                                                       Yngve Andersson
Innehåll

Om Singö skola och hembygdsgården
MassMass i Backbyn som blev Singö hembygdsgård
Gamla ord
Säljakt med harpun i Singö socken år 1919
Mattsgårdens framtid
Lars Sundin, präst på Singö

tillbaka

Åtminstone två händelser bör uppmärksammas på Singö i år. För 160 år sedan startade Singö skola sin långa verksamhet. Dessförinnan fanns ingen ordnad skolundervisning på Singö. Då var det enligt lag föräldrarnas ansvar att lära barnen läsa. Förslag att inrätta en allmän folkskola i Sverige angreps politiskt både från höger och vänster. Den Kungliga stadgan från 1842 blev därför en mycket mjuk reform. Den gav föräldrarna (och därmed kanske också barnen) en nästan fullständig frihet att välja om eller i vilken utsträckning skolundervisningen skulle utnyttjas. Är inte detta en överraskande historisk nyhet, så säg?! Dagens skoldebatt om närvaro på lektioner leder oss att tro att allt bara blivit sämre med åren. Sockenstämmeprotokoll, skoljournaler, skrivelser till Domkapitlet m m från 1800-talets Singö ger en spännande bild av de problem den allmänna obligatoriska folkskolan mötte rent generellt, innan stabilitet uppnåddes. Kanske vill också några under detta år fira detta jubileum? Framförallt att skolan fortfarande finns kvar!  Det är nog unikt för en liten socken! 

Den andra händelsen är att den siste ägaren av hemmanet MassMass i Backbyn dog för 50 år sedan. Därmed fick Singö hembygdsförening möjlighet att bli ägare till en efterlängtad hembygdsgård. Årets nummer av Nyheter ska handla om Mattsgården och den generation som skapade och brukade denna klenod.

”Gamla ord” kallades en långvarig studiecirkel. Finns något från den bevarat?  I arkiv i Uppsala ligger en kulturskatt. Men finns foton från tiden runt bordet i Mattsgården?

Ett ansvar att föra arvet vidare till nästa generation ligger på alla oss som nu lever på Singö/Fogdö.  I slutet av årets Nyheter redogörs för det arbete som pågår - och ligger framför oss - i hembygdsföreningen. En ekonomiskt tung uppgift är att på nytt renovera Mattsgårdens alla byggnader. Sjöboden renoverades 2005. Se sid. 5. Vi som lever nu måste klara av detta!

Uppbyggnadsepoken i föreningens historia ska uppmärksammas i sommarens visningar av Mattsgården. Dock saknas foton från aktiviteterna i och kring Mattsgården med den generation som lade ned så mycket arbete och så mycket kärlek. Gräv hemma i fotosamlingar och annat och kontakta någon i styrelsen! Visa vad ni hittar! Vi vill göra kopior!

Vi önskar att kretsen av aktiva medlemmar i hembygdsföreningen ska bli större. En ny generation måste ta över när vi som är äldre slutar. Annars dör föreningen. Den blir stendöd!!  Runt midsommar och vid visningar under sommaren råder en konstant brist på ´fatbursgummer och gubbar´ som Lars Sundin kallade alla dem som ställde upp när det skulle budas och firas. Vill du träffa trevliga människor och ta ett handtag? Hör av dig.!! 

”Singöprästen”  Lars Sundin (1913-1996), föreningen ordförande under den här intensiva  tiden, har många hört talas om, men vad har han betytt för Singö/Fogdö? Besökare i Matts-gården brukar fråga. Ingen som är aktiv i föreningen nu har överblick över hans långa, breda och uppskattade gärning ute på Singö. Vi har ombett Lars dotter Birgitta Sundin Joachimsson att  teckna ett ´porträtt´ över sin far. Det kommer att kunna läsas tillsammans med krönikan på föreningens hemsida (www.singo.dk). De flesta av föreningens medlemmar i dag hann aldrig träffa Lars eller såg honom bara på håll eller hörde honom vid någon enstaka av hans många förrättningar. Så därför tycker vi att porträttet ska bifogas årets Nyheter från Singö.

MassMass i Backbyn som blev Singö hembygdsgård

Singö Hembygdsförening har just fyllt 60 år. I april 1947 bildades den på förslag av folkskol-läraren på Singö, Sixten Grönros. Han blev senare en känd radioreporter med folklivsforskning som specialitet. En av föreningens viktigaste uppgifter var att förvärva en plats för att bevara gamla föremål som annars bara skulle kastas och försvinna. Första tanken var att samla byggnader från alla möjliga håll på det gamla prästboställets mark, alldeles norr om prästgården, där uthusbyggnader legat. 1957 övergavs den tanken. ”Platsen var estetiskt ful” står det i årsmötesprotokollet. Man hade i stället fått upp ögonen för möjligheten att kunna ”överta några av Singös äldsta och bäst bevarade byggnader med en förtjusande vacker och lämplig tomt”. 1958 avled den siste ägaren av detta hemman, den gamla Södergården i Backbyn. Han hette Mats Matsson (f 1869) men kallades allmänt MassMassMass. Lite vitsigt blev det Tre×Mass[1]. Han och hans avlidna syster Greta var båda ogifta och saknade arvingar.

Det var alltså för 50 år sedan de första kontakterna med Riksantikvarieämbetet och Allmänna Arvsfonden togs för att få köpa den gamla Södergårdens tomt i Backbyn med alla byggnader, båthus vid Backbyfjärden och samtliga inventarier. Detta var under komminister Lars Sundins 40- åriga ordförandetid (1955-1994).  Köpet fullföljdes 1962.  Omfattande reparationer sattes igång. Många rötskador höggs ur, nytt virke lades i, samtliga timmernåt ifylldes med bruk. Golv och trossbottnar lades om. Tak, fönster och dörrar målades. Kläder antimalbehandlades, järnföremål rostskyddades och en inventarieförteckning upprättades.

Den underbara stänktapeten från 1817 med blomsterslinga och text från 1695 års psalmbok togs ned från väggarna och restaurerades av konstnären Bengt Grandin och snickaren Sigvard Hallsenius.. Hela den otidsenliga men underbara psalmen på väggen i Mattsgårdens  storstuga som handlar om  att allt som är  skapat -  t.o.m. snö hagel och is -  ska besjunga sin Gud går att sjunga till melodin Var hälsad sköna  morgonstund. Kom och lyssna om ni inte tror mig!

1972 firade föreningen sitt 25-årsjubileum med fest. Lars Sundin, Walfrid Abrahamsson och  Sigurd Hallsenius belönades med hedersnålar med lagerkrans av Samfundet för hembygdsvård; Lars som drivande ordförande, Walfrid som kassaförvaltare och Sigurd för restaureringsarbeten.

Många andra hade dock också bidragit med betydande insatser för att det ålderdomligt charmiga men nedslitna skärgårdshemmanet skulle förvandlas till den klenod det är i dag. I krönikan ´Milstolpar, vardag och kuriosa´. (se nedan) som bygger på föreningens protokoll nämns speciellt syföreningen som den fasta ekonomiska ryggraden i föreningen. Vid trivsamma träffar i Mattsgården producerades den hemslöjd som byttes mot klingande valuta vid somrarnas auktioner. Betydelsen av dessa tillskott förstår man när sluträkningen för restaureringen ställdes upp. Inte mindre än två tredjedelar av kostnaderna hade finansierats med egna medel. Även ”fatbursgummerna”, en och annan gubbe var också med, är tack värda för att de ser till att visningar och sammankomster i Mattsgården blir trivsamma.

Källa: Håkan Drevin, Milstolpar, vardag och kuriosa i Singö Hembygdsförening, Länk
 

Gamla ord

Många äldre singöbor kommer säkert ihåg att deras föräldrar eller äldre släktingar avstod från TV-tittande vissa kvällar för att i stället gå till en studiecirkel i Singö Hembygdsförenings regi med den stolta titeln ”Våra fäders språk”. I folkmun kallades den ´Gamla ord´ . Det var precis vad det handlade om. I krönikan år 1981 ( se källan ovan) står det att  man under  8 års tid samlats inte mindre än 103 gånger (!) i Mattsgården. Prästerna Lars Sundin och Karl Arvid Grandin ledde studiecirkeln. Många av oss har säkerligen funderat över om det var deras personliga dragningskraft som lockade så många och så länge. Nej, det var ämnet som var så intressant, sa man.

I Institutet för Språk och Folkminnens arkiv i Uppsala finns tre 30 cm långa pappkartonger med små kort av ganska tunt papper. På varje kort skrev K.A. Grandin ned ett dialektalt ord som deltagare runt bordet i storstugan i Mattsgården hittat i sitt minne. Med fonetiska tecken skrev han hur ordet uttalades. Inte sällan finns en hel mening som visar i vilket sammanhang ordet användes. Man kan riktigt se framför sig se hur de satt där runt bordet i Storstugan i Mattsgården. Någon mindes en mening med ordet i. Sedan satt de och diskuterade hur ordet användes och uttalades. Ibland krävdes ett par lappar för ett ord där. Grandin noterade två olika uttal. I efterhand har allt detta material gåtts igenom av en språkvetare, Sven Söderström, som senare blev chef för Uppsala landsmålarkiv (ULMA).

Det var i sista minuten som denna stora kulturgärning utfördes. Runt bordet satt kvinnor och män som i vardagslag talade rikssvenska. Men i deras minne hade etsat sig fast ord och meningar från det gamla singömålet som de hört i sin barn- och ungdom. Här kommer några exempel på ord som Karl Arvid Grandin nedtecknat

algres  (älgört, älggräs)     allvåne  (hopplöst)     annmöra   (övermorgon)   brössla   (harkla)

börril (aborre)    jenkom  (enkom)    jesammen  (enam)    jenögd (enögd)    fisksöd (fisksoppa)

i aftes  (i går kväll)  flana (flina)  flanhare  (ekorre)  ärmgirug(er)  ångerköpt 

 

Det här är meningar som dök upp i minnet i letandet efter gamla ord

Jag blykste åt´na å ho kom (blinkade)      De får bi tocke som de bir  (bli som det blir) 

Klocka e bråd  (fortar sig)   De bögar på för en latoxe  (kostar på)   Jannes net e fulla av

gumsar ( felbundna maskor)  Dra åt elboda  (helvete;  således inte till ElMatte i Boda)

Härsklaner e oetliga. Dom brukar vi kasta tebaks  (Piggvarar. Ända till sen tid ratades de)

Härten fram å tri fjärndelar bak sa Manne när an bar stocken på axeln (Hälften)

August va svår på å fjällra på pigener (fingra på)   Vi birn´te flira nu  (blir inte flera)

 I arkivet som Institutet för Språk och Folkminnen har i Uppsala finns också annat intressant material från Singö. Margareta Grandin har samlat in talesätt, ramsor, gåtor, magiska botemedel och metoder m.m. Här är ett par exempel:  Guds frid  sa den som steg in i stugan  Gud sinne de  (signe dig)  svarade då hans  farfar  berättade John Jansson i Backbyn (f 1899).  Jen  gör va  jen hinner å jen går å jen springer å jen kan fel inte flyga heller  den ramsan mindes Helny Hedman (f 1907) från sin barndom.

 Jag besökte arkivet för första gången i förra veckan. Så jag har ännu inte hunnit lyssna på de bandinspelningar som bl a Karl Arvid Grandin och några arkivchefer gjorde med äldre singöbor under 1970-talet.  Bland dem finns Oskar Abrahamsson, Gunnar Carlsson, Harald Carlsson, Inga och John Jansson och Georg Öhman.

Titten in i detta arkiv avslutas nu med en intressant berättelse om en uråldrig säljaktsmetod som användes redan långt före Kristi födelse. Den tillämpades fortfarande på Singö för knappt 90 år sedan under speciella förhållanden. Så nära är det faktiskt mellan nutid och forntid.

      Säljakt med harpun i Singö socken år 1919

 Edvin Brännström hette upptecknaren som på Singö träffade min morbror Oskar Carlsson (f 1900 i Boda på Singö). I Sven Ekmans bok Norrlands Jakt och Fiske, utgiven 1910, hade Brännström läst att jakt med harpun troligen då var utdöd i Sverige utom möjligen i Norrbotten. Men Oskar berättade år 1928 för honom att han deltagit i harpunjakt på Singö år 1919.  Brännström skrev mycket noggrant ned hur jakten gick till ävensom ned uttalen på alla dialektala ord om jakt, fågel, fisk och fiske som samtalet ledde in på. Han noterade nämligen att Oskar talade rikssvenska i vardagslag, men i de speciella begrepp han använde i beskrivningar av jakt och fiske, fanns dialektala benämningar och uttal som han ansåg vara värda att bevara. Här följer Edvin Brännströms uppteckning:

”Enligt Carlsson jagar man nu för tiden på Singö säl i rätt liten utsträckning, mest blott på höstarna, då den skjuts när den kryper upp på stenstränderna, helst efter långvariga stormar. Förr lär långa jaktutflykter på isen ha varit vanliga. Den senaste på ön ägde rum 1919, då min meddelare var deltagare i ett av jaktlagen. Han beskriver tillvägagångssättet på följande sätt:

Med drivisen norrifrån kommer gråsäl (gråsjäl) ner i Ålands hav, och under tiden februari - mars stiger själen upp som termen lyder, dvs går upp på isen för att ´kuta´, dvs föda sina ungar. Det brukar ske vid SanktMass (Mattiasdagen 24 feb) som alltså brukar vara jägarnas märkesdag härför. Då rustar man sig till jakten. Det viktigaste i utrustningen är `säljärnet` och `pickstaven`, en isbill, vilka båda kunna sammansättas till en handharpun; vidare bössa, en vanlig dubbelkikare, och matsäck; för det mesta torrskaffning, som förvaras i skytteväskan (skyttveska). Klädseln består bl.a. av sjöstövlar, ylletröja, handskar.

Färden sker till fots, i lag på 2-4 man. Den räcker vanligen ett dygn, med start på morgon. Under denna tid hinner man 2-3 mil till havs. Innan avfärden tar man hänsyn till vind- och strömförhållanden. Under vandringen undersöker man isens beskaffenhet med `pickstaven` och undviker `öppner`, dvs vakar av olika slag. Helst ger man sig iväg under en stark köld som kan beräknas hålla i sig så länge vandringen varar.

Väl utkomna på fjärdarna börjar man spaningen efter säl. Den ligger tillsammans med sin unge vid sina hål, de s.k. `brunnarna` som den alltid håller fria från is.  Under tiden närmast efter födseln är sälungen inte simkunnig och därför helt beroende av moderns vård. På detta förhållande grundar sig jakten. När man fått syn på en sälhona med sin unge gör man harpunen klar och skyndar fram till brunnen. Harpunen är det enda redskap som kommer till användning vid den jakt som nu tar vid. Den hopsättes som nämnts av `säljärnet` och `pickstaven`. Det förra (skäljälne) är ungefär en fot långt med ihåligt skaft. Det är framtill spetsat och försett med två hullingar. Vid säljärnet är fäst en lina av ända till 25 meters längd.

`Pickstaven` är av björk, c:a två meter lång och järnskodd i ena änden.  Den andra ändan trädes in i säljärnets skaft.                      

När jägaren kommer fram till brunnen har sälhonan vanligen plumsat i. Man dräper då ungen, som ligger kvar där, och ställer sig med harpunen i högsta hugg och väntar. Finns snö på isen täpper man gärna till hålet (brunnen) med lite snö för att hindra sälen att se vad som förestår. När oron för ungen och bristen på luft driver sälhonan upp i hålet kör jägaren med full kraft säljärnet i henne, helst i halsen men annars var det kan träffa. När sälen nu dyker behåller jägaren pickstaven och linan kvar i handen, medan säljärnet sitter fast i kroppen på sälen, som nu med linan kan styras som en häst med tömmen. Den blir snart uttröttad och kryper upp på isen igen, där den dödas. Är den stor – en fullväxt gråsäl lär kunna gå upp till 200 kg – vågar jägaren ofta inte släppa den upp förrän den blivit alldeles spak. Han står därför tillreds och förpassar den med kraftiga sparkar ner igen för var gång den dyker upp. Först när den är alldeles ofarlig får den krypa upp och dödas.

På detta sätt upprepas nu jakten med växlande lycka hela dagen. Sälkropparna släpas ihop i högar och hämtas följande dag med häst. Hemma flås sälen, och späcket kokas till tran, eller användes okokt till skosmörja. Tranen användes i stor utsträckning som olja i målarfärg.”

I Nordiska museets arkiv i Stockholm finns en äldre uppteckning med förre fyrvaktaren Jan Abrahamsson (1838-1915) i södra Ellan som uppgiftslämnare. ”År 1875 var vi ute vid Understen, 15-16 man, och slog 500 skälar under tre dagar. Det var en brunn, så stor att man kunde vända med skötbåten i. Runt omkring var det iskrön som hus och därnere var det alldeles fullt med skäl. En del slogs på isen och en del togs med skäljärn.”
 

                                            Mattsgårdens framtid

Den äldre generationen som gett oss Mattsgården är borta. Vår uppgift, vi som lever här och nu, är att föra arvet vidare till nästa generation.  Arvet ska förvaltas men också utvecklas och anpassas till en modern tids tekniska möjligheter för arkivering, förvaring och presentation. Här finns utrymme för ideella insatser av föreningens medlemmar. 

Under förra året ledde Accessprojektet, som finansierade tre utbildade experter, till att nästan alla föremål t  ex säljärn och pickstav som finns i mangårdsbyggnaden registrerats, mätts, märkts, beskrivits och fotograferats. Föremålen kan lätt ”slås upp” i det nya datorarkivet. Berättelsen ovan om hur ett säljärn och en pickstav användes ska med bara en knapptryckning bli tillgänglig för framtida generationer.  Nästan 1000 föremål med över 1400 bilder på föremålen finns redan i arkivet. Britta Andersson i Södergårdsäng och Håkan har fått hand-ledning i registrering och märkning. Hör av dig om du ä r intresserad av sådant arbete.

En tung uppgift, även ekonomiskt, är att underhålla alla byggnader och inventarier. Sjöboden restaurerades 2005. En antikvarisk expert har nu inspekterat övriga uthusbyggnader. Föreningen har från Stockholms Läns museum fått ett omfattande dokument med en lång rad åtgärder som måste genomföras. Marknivån nära husen har med åren förhöjts. Under takteglen har löv, mossa mm samlats och håller fukt. Ruttna delar av timmerstockar ska bytas ut mm. Det blir en hel del arbeten som kräver bärande och omflyttningar av inventarier för att kunna utföras. Kallades det inte på Runö för ”Talko” när man budade ihop folk på ön till sådant nödvändigt gemensamt arbete?

Men vad hette det på Singö? Är det någon som vet?