Lars Theodor Sundin (1913-1996), präst på Singö

. Lars skickades därför helt ung till Uppsala för att först gå på Fjellstedtska skolan, ett ”växthus” för blivande präster, därefter läsa in en teologie kandidatexamen vid Uppsala universitet. År 1943 prästvigdes Lars och kom att tjänstgöra både i Uppland (bland annat i Edebo) och Hälsingland (Bergsjö) innan han år 1954 återvände till sin hemö som komminister. Lars hade nu hunnit bilda familj. 1945 hade han gift sig med Brita Singer (1915-1967), språklärare från Södertälje. Båda Britas föräldrar härstammade från Roslagen. Pappan, folkskollärare Gustaf Singer, hade vuxit upp på Singö (Olv-Anders gård i Boda). Mamman Anna var född på Understens fyrplats, där hennes far var fyrmästare.

Vid återkomsten till Singö hade Lars och Britas familj utökats med tre barn: Birgitta född 1947, Lars 1951 och Anders 1953. 1956 föddes yngste sonen, Olle.

Att Lars själv hade vuxit upp på Singö och kände öns invånare, bidrog säkert till att det gick lätt att driva församlingsarbete här, och Lars blev snabbt aktiv i föreningslivet. Förutom i de rent kyrkliga sammanhangen som Singö kyrkoråd, Singö kyrkostämma och Singö kyrkliga syförening ”Sjömännens vänner”, innehade han ordförandeposten i bland annat Singö Hembygdsförening, Singö Föreläsningsförening och Singö Idrottsklubb (SIK).

Idrotts- och ungdomsarbetet

Som en samverkan mellan kyrka och föreningsliv ledde Lars från mitten av 1950-talet ungdomskvällar i Singö församlingshus två gånger i veckan, måndagar och torsdagar. Där spelade man bordtennis, schack och couronne, fikade och tittade på TV. Till denna tidiga ”ungdomsgård” strömmade ungdomar inte bara från Singö utan också från Häverö och Väddö församlingar, och man kunde räkna till trettio- fyrtio ungdomar i olika åldrar en ”normal” kväll. Bordtennisspelandet utvecklades mer och mer så att Singö Idrottsklubb under en tid tävlade i tre serier i Uppland med mycket goda resultat. Lars blev så småningom utsedd till ”Upplands idrottspräst”.

I samarbete med Föreläsningsföreningen tog Lars ut många legendariska idrottsmän till Singö som inspiratörer för ungdomarna på ön, t ex olympiska mästarna Gert Fredriksson (kanot), Lasse Hall (femkamp) och Acke Grönberg (brottning) liksom ”pingisessen” Hasse Alsér, Kjell Johansson och Stellan Bengtsson, den sistnämnde bara någon vecka efter det att han vunnit VM i singel år 1971.

Varje år anordnade SIK tillsammans med kyrkan en skidsöndag, ”Skidans dag”, där åkare i alla åldrar deltog, från ”knattar” till ”old-boys”. De här dagarna skulle alltid börja med gudstjänst kl 11 i Singö kyrka, det var Lars mycket noga med.

De ungdomar som regelbundet deltog i aktiviteterna i församlingshuset fick räkna med att ibland tas i bruk för kyrkliga uppgifter som till exempel att gå eller cykla runt på Singö med sparbössor för att samla in pengar till missionens arbete eller till det som då hette Sjömanskyrkan (senare Svenska Kyrkan i Utlandet, SKUT).

Hembygdsföreningen

En hembygdsgård hade länge funnits som tanke och dröm för Singö hembygdsförening. Som föreningens ordförande drev Lars tillsammans med andra eldsjälar detta projekt fram till slutmålet: År 1970 invigdes ”Mattsgården” efter många olika turer både med gårdens tidigare ägare, ”Tre-gånger-Matts”, och med Allmänna arvsfonden.

Inför restaureringen av gården hade kontakt tagits med snickaren Sigurd Hallsenius och med konservator Bengt Grandin. De två utgjorde, tillsammans med Lars, kärnan i det arbetslag som skulle komma att driva och slutföra arbetet med gården.

Hembygdsgården kom att användas som samlingsplats för hembygdsföreningens syförening, för styrelse- och årsmöten, för studiecirkeln ”Gamla ord”, som leddes av kyrkoherde Karl-Arvid Grandin (Roslagsbro) och många andra sammankomster. Åtskilliga grupper och enskilda besökte gården och om Lars hade möjlighet, guidade han gärna själv. Ofta anordnade han tävlingar, i synnerhet när skolklasser var på besök, då man fick gissa användningsområde för de gamla utställningsföremålen. Den som vann belönades med ett litet pris i form av något godis, som Lars hade köpt och betalat ur egen ficka. Han var själv synbart förtjust över de här visningarna, stolt som han var över den gamla Mattsgården.

Hembygdsföreningens bussturer till olika resmål inom landet (till exempel Träslottet i Arbrå eller Gustavsbergs porslinsfabrik) var populära. Under bussresorna sjöng man allsång från blad som Lars stencilerat ut och stämningen var god. Ofta skojade, ”småbusade” och munhöggs prästen med sina reskamrater, gamla Singöbor som han kände så väl.

Kyrkan och församlingsborna

Singö lilla träkyrka var mycket kär för Lars. Här var han själv konfirmerad, här hade han tjänstgjort som organist vid åtskilliga tillfällen under sin fars tjänstgöringstid, här vigdes han och hans älskade Brita, här fick han följa henne till den sista vilan och här tjänstgjorde han fram till sin pension 1979. I glädje och sorg, vid stora och små helger, ledde han sina församlingsbor i gudstjänst i denna kyrka under tjugofem år.

Redan vid Lars tillträde var kyrkan i behov av restaurering. Efter ett genomgripande renoveringsarbete, när bland mycket annat kyrkan återfick sin röda färg, pärlspånten togs bort invändigt och timmerstockarna i väggarna frilades, återöppnades Singö kyrka i maj 1965 av dåvarande ärkebiskopen Gunnar Hultgren. Lars hade inför renoveringen tagit kontakt med arkitekten SAR Hans Westman, tidigare prästson på Singö, som sedan ledde renoveringsarbetet med varsam hand.

Gudstjänsterna i Singö kyrka var förhållandevis välbesökta både under vinter- och sommarhalvåret. Den stora ”explosionen” av antalet sommarboende på Singö kom just under Lars tid som präst på ön, inte minst på grund av Singöbrons färdigställande år 1955. Lars såg möjligheterna för kyrkans vidkommande i detta och organiserade ett ”sommarkyrkoråd”, som självfallet inte hade det ordinarie kyrkorådets befogenheter, men som kom att fungera som ”rådgivande idéspruta”.

Det var ändå de ”egna”, de fast boende Singöborna, som upptog större delen av tiden och intresset hos sin präst. Det var inte svårt för Lars att veta vad han skulle säga i sina vigsel- eller griftetal, när det gällde människor som han kände så väl. Församlingsbor och präst delade i mångt och mycket samma erfarenheter och stod varandra nära. Till prästen kom man med sina bekymmer och glädjeämnen. Han var den som fick hjälpa till vid såväl själanöd som sociala och även juridiska problem. Till Lars gick man om man ville besvära sig gentemot någon myndighet, överklaga något beslut eller liknande, och han hjälpte gärna till att skriva.

När Singö hotades av skolnedläggning, indragningar av bussturer eller postgång, ställde sig Lars mer än gärna i spetsen för en delegation Singöbor och uppvaktade såväl landshövdingen i Stockholm som politiskt ansvariga i dåvarande Häverö kommun.

Efter några år på Singö insåg Lars att hans församlingsbor, och alldeles särskilt de äldre, ägde kunskaper om hur livet hade gestaltat sig på ön i ”gamla tider”, så han införskaffade en bandspelare och började åka runt och intervjua. Hans förtjusning över möjligheten att spara röster på band var stor, också familjen ”drabbades” av inspelningsivern.

Sång och musik

Tidigt hade Lars visat tecken på stor musikalitet. Första gången vid 13 års ålder fick han tjänstgöra som organist åt sin far i Singö kyrka. Av folkskollärarinnan Helga Luttropp hade han lärt sig spela orgel, och senare lärde han sig själv spela piano. Så småningom började Lars komponera mindre musikstycken, ibland med text av gode vännen Karl-Arvid Grandin. Som en kuriositet kan nämnas att de två placerade sig på tredje plats i en tävling som Norrtälje tidning anordnade om ”Bästa vårvisan” på 1970-talet. Den bröllopsmarsch som kom att kallas ”Singö brudmarsch” komponerade Lars till sin och Britas vigsel 1945.

Lars var med och bildade Singö kyrkokör år 1933 och deltog som bas i den kören under de perioder av sitt liv då han bodde på Singö. Från 1963 till 1997 leddes kören av hans dotter Birgitta, som tjänstgjorde som kantor på deltid under denna period.

Till slut

Det hände att Lars kunde muttra för sig själv: ”Man är väl tokig som stannar på samma ställe ända fram till pensionen!” Många präster ser en kyrkoherdetjänst som ett naturligt krönande av sina tjänsteår. Så inte Lars.  Han var alltför fäst vid ”sina” församlingsbor och ”sin” ö för att flytta från Singö, när han en gång kommit tillbaka dit. Han kändes nästan sammanvuxen, inte bara med människorna där utan också med naturen. Det långa håret och de vildsinta polisongerna liksom de buskiga ögonbrynen ovanför ett par gråblå, forskande ögon kunde leda tankarna till krokiga, vindpinade martallar på Skogsskärets nordostsida och till ”Ålands jäsande hav”.

Den 5 november 1996 avled Lars, inte fullt 83 år gammal, efter en kort tids sjukdom. Han vilar, helt självklart, på Singö kyrkogård, tillsammans med sin Brita, under en gravsten av ”Singömarmor”.

(Skrivet av Birgitta Sundin Joachimsson, dotter till Lars, komminister i Uppsala domkyrkoförsamling)