Sockenkrönika Singö

Källa: Sveriges Bebyggelse, Stockholms län del I, 1951  

Av Komministern PER RAAB

SINGÖ SOCKEN

Lik en pärla i ett pärlband ingår Singö i den rad av öar, som i en halvcirkel sträcker sig utmed norra Roslagens kust. Tillsammans med Fogdö, Medholma och ett hundratal mindre öar, skär och kobbar bildar den Singö socken, som mäter 34,26 kvkm. Ön är skild från Fogdö genom det smala Singösund och från fastlandet genom Singöfjärden, som på sitt bredaste ställe mäter 6 å 7 km. Medholma är "holmen mitt i fjärden".

Singö tillhör den övärld, som vuxit upp ur havet genom landhöjningen, och havet sätter fortfarande sin prägel på dess växt- och djurliv. Naturen är omväxlande ? såsom alltid där land och hav mötas. Skillnaden är stor mellan Singöfjärdens lummiga inomskärsöar och de yttersta skären, som ligga kala och blankpolerade genom stormens och havets hårda välde.

Från Singöns sydöstra hörn till Norrvreta by går Upplands östligaste och minsta rullstensås. Anmärkningsvärd är också kalkstensförekomsten på flera ställen, t. ex. i Backby, på Alskäret och på Viten. 2/3 av arealen utgöres av barrskog, 1/10 av åker. Skogsmarken är till största delen krosstensgrus och stenig morän.

Singö har också en liten insjö, Träsket. Där frodas abborre, gädda och mört, ja, t. o. m. kräftor, de senare enligt uppgift inplanterade i början av 1900-talet. Det karaktäristiska för djurlivet är framför allt sjöfågeln, som varje år på nytt kommer från sydligare nejder för att häcka bland kobbar och skär: ejder, skrak, snäppor, alingar m. fl. På en otillgänglig klippö har örnen sitt bo. Under vintertiden kan man ofta i spårsnön vid stränderna se utterns spår. Däremot är sälen numera mycket sällsynt.

Växtvärlden är mycket skiftande. Nästan alla vegetationsformer förekomma. Barrskogen är som nämnts dominerande. Hagarna och lövängarna sakna praktiskt taget de ädla lövträden, som ha svårt att fördraga kustens bistra klimat. Om alltså artrikedomen bland lövträden är ringa, så är den desto större bland blommorna. Sippor, gullvivor, liljekonvaljer, "Adam och Eva", "Natt och dag", midsommarblomster m. fl. förekomma i väldiga massor. I de kalkrika områdena växa många orkidearter, och icke ens den sällsynta guckuskon saknas. Vid stränderna växer den torniga grå havtornsbusken i ogenomträngliga snår. Längst ute på skären träffar man ofta som siste man på skansen den svarta vinbärsbusken. Den är dock så utsatt för vindarnas spel att den sällan är mer än 3 å 4 dm. hög men har en diameter av 3 till 4 m. Den lämnar god och stor skörd.

Bebyggelsen på Singö torde i stor utsträckning ha bibehållit den struktur den sedan uräldsta tid har haft. Bondgårdarna ligga huvudsakligen i byar. Storskiftet ändrade inte denna ordning i någon nämnvärd grad. I Backby ligga gårdarna så nära varandra att deras ägare nästan kunna räcka varandra handen genom fönstret, och i Söderby få några av jordbrukarna dras med att ha ägor på 3 å 4 km. avstånd från byn, därför att ingen av deras förfäder vid laga skiftet 1865 ville bryta sig ut ur bygemenskapen och slå upp sina bopålar i Skållholmen. Bäst ställt är det i dessa avseenden i Boda och Tranvik. Till den ursprungliga bebyggelsen på Singö får väl också räknas den på lots- och fyrplatserna. Svartklubbens små rödmålade stugor vid foten av fyrens stenkoloss ge ett pittoreskt inslag åt en för övrigt karg och storslagen natur. Estetiskt tilltalande på grund av sin rena stil och ålderdomliga prägel är också den bebyggelse, som kantar vägen mellan Backby backe och Backby_ fjärden. Sjöbodarna utmed stränderna mot denna fjärd ge ytterligare stämningsvärde åt den kanske vackraste vyn på Singö av det intimare slaget. Påfallande på grund av sin storlek äro vissa gårdars manbyggnader, särskilt de på Fogdö. De vittna om den burgenhet som vinnes, då både landets och havets förvärvskällor effektivt utnyttjas. På Fogdö kan man också få se sjöbodar av magasinsformat. Öns enda herrgård är Enholmen, vackert belägen på en udde vid Backbyfjärdens vatten. En gång ägd av den legendariske jägmästaren Dumrath, som bearbetade marmorbrott på Singö, tillhör den numera sommargäster. Prästgården är uppförd år 1825 enligt traditionen efter ritning av makan till komminister Jonas Norlen. Den genomgick år 1941 en grundlig restaurering, dock utan att exteriörens ursprungliga, harmoniskt avvägda linjer i någon anmärkningsvärd grad förvanskades. Den moderna tidens mindre stilbundna byggnadssätt spåras i sommargästvillorna och i en del offentliga byggnader.

Av byarna är Söderbyn den största. Dess läge har gjort den till Singöns centralpunkt. Där ligga inte blott kyrkan och skolan utan även övriga offentliga byggnader samt öns båda affärer. Från Söderby är avståndet till Ellan 6 km., till Boda 4 km., till Backby 3 km., till Tranvik 2 km och till Norrvreta och ångbåtsbryggan 1 km. På Fogdö är bebyggelsen huvudsakligen koncentrerad till öns södra del, där också ångbåtsbryggan är belägen.

År 1902 hade Singö med sina 687 invånare sin högsta befolkningssiffra. Från och med detta år sjönk invånarantalet stadigt för att år 1938 nå 1900- talets minimum med blott 426 personer. Halvsekelskiftet 1949-50 visade siffran 471, varav 241 män och 230 kvinnor; alltså en ökning med nära 50 personer sedan 1938. I den mån som den tidigare minskningen berodde på utflyttning, hade den väl i stort sett samma orsaker, som gälla för landsbygden över huvud taget. Tätorterna, i synnerhet Stockholm, dra ungdomen till sig. Att de speciella svårigheter som äro förknippade med en ötillvaro också spela in kan belysas med förhållandena på den lilla ön Medholma i Singöfjärden. Under en följd av år funno familjer med många barn här sin bärgning. Nu vill ingen bo på en plats, som ligger så illa till som Medholma. Den ökning i befolkningssiffran, som kunde konstateras åren 1944-45 och som blev en värdefull motvikt mot nedgångstendensen, hade sin grund i den kolonisation av estlandssvenskar, huvudsakligen Runö-bor, som de åren ägde rum. Av församlingens 471 personer bodde 50 på Fogdö vid slutet av år 1949. Antalet barn i skolåldern är 52. Av socknens 55 singöfödda gifta män ha inte mindre än 34 hämtat sig hustru från fastlandet eller från Väddö och Gräsö. Sjön isolerar. Den genuine singöbon har naturligtvis inte kunnat undgå att ta intryck av det förhållandet att han bor på en ö. Detta innebär bl. a. att han i hög grad känner sig som ett med sin bygd. Den starka sammanhållningen kan väl stundom ta sig uttryck som förvåna främlingen, men den är förklarlig och måhända en bjudande nödvändighet på en plats, där befolkningen sedan gammalt i stor utsträckning varit hänvisad till att klara sig själv.

Singö kan betecknas som en jordbrukssocken med åkerbruk och boskapsskötsel i sambruk och av likvärdig ekonomisk betydelse. Åkerjordens taxeringsvärde per hektar är 1.000 1.200 kr., skogens dito omkr. 125 kr. Totala taxeringsvärdet av jordbruket är 665.000 kr., varav 239.500 faller på skogen, av annan fastighet omkr. 500.000 kr.

På grund av de långa vårarna och de torra försomrarna har växtligheten  svårt för att komma igång, men tack vare de milda höstarna bli skördarna sällan frostskadade.

Eftersom jordmånen växlar mellan lera, sand och svartmylla har jordbrukaren tillfälle att välja mellan olika sädesslag. Socknens hela åkerareal är c:a 340 hektar. Naturliga slåtterängar förekomma knappast och kultiverade betesmarker blott i ringa utsträckning. Jorden är fördelad på hemman med 5 å 15 hektar åker och 50 å 100 hektar skogs- och betesmark. Bland allmänt odlade växtslag märkas vete, råg, blandsäd och havre samt i mindre omfattning ärter och korn. Veteodlingen har under de senaste åren gått kraftigt framåt, främst på rågodlingens bekostnad. Under år 1949 såldes 25 å 30 ton höst- och vårvete från Singö till Mälardalens lantmannaförening; samtidigt såldes till samma uppköpare 10 å 15 ton blandsäd och ärter. Medelskörden av höstvete per hektar beräknas till omkr. 3.500 kg., av vårvete till omkr. 3.000 kg. Potatisodlingen intar en framskjuten plats. 1 synnerhet i huvudstaden, till vilken Singö årligen levererar flera ton potatis med "potatisbåten", har Singöpotatisen ett gott namn och en god marknad.

Nötkreatursstammen tillhör SRB-rasen och räknar omkr. 170 kor samt ett 40-tal ungdjur. Fårskötsel idkas i ringa omfattning och även svinskötseln visar en vikande tendens, möjligen på grund av kristidens restriktioner. Hästbeståndet ? en blandning mellan ardenner och nordsvensk ras utgör ett femtiotal djur. Den mjölk, som inte finner avsättning på Singö, transporteras med motorbåt till fastlandet för vidare befordran till Mjölkcentralen i Norrtälje. Slakt och slaktproduktleverans ombesörjes av Norrtäljekretsen av Stockholm-Gävle slakteriförening.

Skogsskötseln är av stor betydelse för jordbrukarna. De upplag av timmer, props och ved, som vintertid kanta allmänningarnas stränder, visa att skogen täcker mer än ägarnas behov.

Teknikens landvinningar ha blivit revolutionerande för näringslivet på Singö både i positiv och negativ riktning.

Under segelfartygens tid var skeppsfarten ganska betydande. Dess mest markanta utövare voro skepparna-kaptenerna, som efter årets sista resa, måhända till utländsk hamn, slogo sig till ro över vintern i sina rymliga gårdar, till vilka brukade höra ett mindre jordbruk, som hustru och hemmavarande barn fingo sköta under husfaderns frånvaro. Den mest påtagliga påminnelsen om skeppsfartens omfattning på den tiden gav kanske dock åsynen av de många segelfartyg som vintertid voro upplagda i vikar och fjärdar i farvattnen kring Singö. Där läste man namn sådana som Elektra, Terese, Hoppet, Adele och Semmy Cohn. Vägen från skolan ut i livet gick vanligen över däcket på något av dessa fartyg. Ångbåten och skeppsfartens koncentration till hamnarna gjorde slut på denna romantiska tid med fläkt från stora världen. De ärevördiga skeppen skrotades ned eller degraderades till pråmar i simpel "pikhakafarvattens"- trafik. De gamla skepparna, i vilkas händer föräldrarna med sådant förtroende kunnat lämna sina nykonfirmerade telningar, äro borta. Skeppartiden är ett minne blott, som går igen i de nyssnämnda stora gårdarna, i en och annan marinmålning eller i envisa sammansättningar med ordet skeppars-. Därmed  är emellertid inte sagt att inte skeppsfarten alltjämt har sina utövare på Singö. Som ångbåtsbefälhavare, styrman, maskinist och pråmskeppare eller som enkel sjöman med eller utan högre framtidsvyer gör sig singöbon alltjämt gällande på haven.

Av odelat positiv betydelse ha teknikens landvinningar varit för fisket. Vad motorbåten och lastbilen betytt för denna närings rationalisering och effektivisering och därmed för välståndets höjande i skärgården kan väl knappast överskattas. Fiskaren August Holmberg angav riktlinjerna för det kommande storfisket på Singö, då han år 1921 slog sig ner på Enholmen och anställde chaufför för distribuering på fastlandet av den strömming, som med moderna don fångats i de fiskrika vattnen kring Understen. Fiskaren Johan Jansson i Skållholmen följde tätt efter, och sedan dröjde det inte länge förrän motorbåt på motorbåt for med rejäla strömmingslaster till uppsamlingsställen i Herräng eller Grisslehamn för vidare befordran per lastbil till Stockholm. Förutom strömming fiskas mest sik, torsk, gädda, ål och lax. Genom Singö fiskelag, som räknar ett 30-tal fiskare som medlemmar och som tillhör Stockholms läns fiskförsäljningsförening, utfördes enbart över Herräng 186 ton strömming år 1942 och 130 ton år 1946. Trots alla revolutionerande förbättringar är fisket alltjämt ett hårt och nyckfullt yrke. Strömmingen kan i åratal lysa med sin frånvaro, men den kan också gå till så att förtjänsten blir god. Det var betydelsefullt både för fiskare och konsumenter att strömmingsfisket under det senaste världskriget hade några goda år. Vad den nya vägen från Singö till fastlandet kommer att betyda för yrkesfiskets uppsving utanför Singökusten är väl ännu för tidigt att yttra sig om. Men den framsynte drömmer om en fiskehamn vid Gåsstensredden. En sådan skulle kanske göra Singö till den mest betydande fiskeorten i Roslagen.

Gruvhål här och var vittna om att Singö en gång i tiden haft gruvdrift. Denna, som lär ha begynt år 1658, bestod huvudsakligen i järnmalmsbrytning.

Det båtbygge, som för närvarande sysselsätter ett 10-tal personer och som huvudsakligen är inriktat på tillverkning av ekor, är knappast av den betydenhet, att det motiverar rubriken industri och hantverk. Men kanhända skall framtiden komma med nya möjligheter för dessa näringsgrenar tack vare fastlandsvägen, vilket vore önskvärt, eftersom bristen på lönsamt arbete ställer åtskilliga i valet mellan att flytta ut eller att leva på existensminimum. De nuvarande affärerna på Singö, "Lalers" och "Ströms", ha inte mycken likhet med den handelsbod, som prästänkan M. G. Norlen startade i Söderby för c:a 100 år sedan. De fylla väl de krav som kunna ställas på en modern lanthandel. Sommaren är tack vare sommargästerna deras bästa tid.

Ett livligt handelsutbyte ägde förr i tiden rum med Östhammar. Hit foro fiskarna med sina strömmingsfjärdingar och bönderna med sina jordbruksprodukter. Den långa resan i öppen båt eller på svaga isar blev emellertid både besvärlig och tidsödande. Med tillfredsställelse hälsades därför de ångbåtar som senare sattes in i regelbunden trafik. För några år sedan upphörde helt ångbåtstrafiken med Östhammar. Denna stad hade dessförinnan mist sin roll som handelsstad för socknarna kring Singö-  fjärdens vatten. Handelsvägarna peka nu mot Stockholm, som är "stan". Norrtälje kommer att få betydelse för Singö, när fastlandsvägen blir klar.

Sommargästerna möjliggöra pensionatsrörelse. Tre pensionat finnas, ett i Örnängen, ett i Boda och ett på Fogdö. Även många privathem ha ekonomiskt utbyte av sommargästtrafiken.

Singö utgjorde eget vägdistrikt till år 1937. Detta år uppgick vägväsendet i Stockholms läns norra vägdistrikt, tills det år 1944 förstatligades. Före år 1898 var vägväsendet föga utvecklat. Men fr. o. m. detta år byggdes i olika etapper nuvarande vägar. Största betydelsen fick kanske vägen Ellan-Boda-Söderby, eftersom denna sträcka tidigare varit mest svårframkomlig. Vägsystemet på Singön graviterar mot Söderbyn och ansluter sig organiskt till samtliga byar. På Fogdön har det sin replipunkt vid ångbåtsbryggan och gårdarna på öns sydsida. Arbete pågår på vägen Singö-fastlandet från Tranvik över Riddarskäret, Singösund, Fogdö, Fogdströmmen, Kolskäret, Byholma till Grisslehamn. Redan vid slutet av 1800-talet var denna väg påtänkt, men först på 1940-talet togs på allvar itu med den. Första spadtaget togs i januari 1946 och arbetet bedrevs några månader som beredskapsarbete i arbetsmarknadsstyrelsens regi. Det övertogs hösten 1948 av vägförvaltningen. Viktiga avsnitt äro färdiga. Enligt 1945 års skärgårdsutredning är företaget kostnadsberäknat till 1.300.000 kr. Singöborna ha framför allt landshövding Karl Levinson att tacka för att arbetet på denna betydelsefulla väg äntligen kom igång.

Sedan år 1945 upprätthålles passbåtsförbindelse med fastlandet i samtrafik med Roslagens järnvägar. Routen är Fogdö-Örnängen-Singö ångbåtsbrygga -Herräng, men när isförhållandena omöjliggöra trafik på Singöfjärden, är den förlagd till havsvägen Singösund?Grisslehamn. De färdiga avsnitten på fastlandsvägen ha öppnat bättre möjligheter för trafik denna väg. Den ångbåtstrafik, som Vaxholmsbolaget fortfarande upprätthåller på Singö under sommarmånaderna, har betydelse praktiskt taget endast för sommargästerna. En eller ett par båtturer sättas dock in även på höstarna för transport av jordbruksprodukter.

Taxibil, lastbil och motorbåt kunna beställas hos åkeriägare resp. motorbåtsförare på Singön.

Posten hämtas och avlämnas i Grisslehamn av postförare. Postgång är anordnad en gång om dagen alla dagar utom söndagar och vissa helgdagar. Poststationen är förlagd till Söderby.

År 1905 fick Singö telefon. Tre växelstationer finnas numera: Fygda på Fogdö, Norra Ellan i Ellan och Singö i Söderby med resp. 10, 7 och 82 abonnenter.

El-ljus och el-kraft kommo till Singö i en tid, då öborna endast hade de besvärliga karbidlamporna att lysa sig med. Singö-Fogdö Elektriska Aktiebolag bildades år 1944 och har 130 abonnenter. Strömmen levereras av Älvkarleö kraftverk via Grisslehamn.

Östhammars Tidning är mest spridd av ortsorganen, Stockholms-Tidningen av huvudstadspressen.

Understens fyr, en av vårt lands viktigaste och modernaste fyrar, belägen på en klippa c:a 15 distansminuter nordost om Råstens udde, mäter 39 m.  i höjd, lyser med 685.000 normalljus och uppfördes 1915-16, varvid den äldre och mindre fyren från år 1839 slopades. Understen har radiofyr med radio- och rikstelefon. Svartklubbens fyr vid Singöns ostkust uppfördes år 1820, ombyggdes 1935, är 17 m. hög och lyser med 24.000 normalljus.

Svartklubbens lotsstation sysselsätter i normala tider fem ordinarie lotsar, som ha att svara för lotsningen på Öregrund, Hargshamn, Herräng, Hallstavik, Simpnäs, Elmsta och Östhammar samt att placera och tillse över hundratalet prickar. Antalet lotsningar år 1949 var 506. Såväl lots- som fyrväsendet inom kommunen sorterar under Nedre norra lotsdistriktet.

Singö livräddningsstation med livräddningsbåten "Singö" är förlagd till Stäppelviken vid Gåsstensredden.

Singö kustbevakningsstation vid Söderhusen har tullbåten T. V. 25. Såväl denna som livräddningsbåten står jämväl till tjänst vid besvärliga sjuktransporter.

Den kommunala självstyrelsen på Singö företer samma drag som i alla andra småkommuner. De enda beslutande myndigheterna äro alltjämt kommunal och kyrkostämmorna. Kommunalnämnden är samtidigt hälsovårdsnämnd. Fattigvårdsstyrelsen utgör också barnavårds- och nykterhetsnämnd. Skolväsendet sorterar under församlingen, och skolrådet tjänstgör även som fortsättningsskolestyrelse och biblioteksstyrelse. Kommunalnämndens och kommunalstämmans ordförande är sedan 1928 hemmansägaren 0. M. Jansson i Söderby. Före honom beklädde hans far, hemmansägaren Jan Erik Jansson, samma befattningar sedan 1892. De rent politiska synpunkterna ha spelat en underordnad roll vid valen av kommunala förtroendemän. Proportionella val ha aldrig förekommit. Först på senaste tid ha bondeförbundet, folkpartiet och socialdemokraterna bildat lokalavdelningar kanske mest för att stå rustade för den nya situationen som inträder då uppgåendet i storkommunen Häverö definitivt gör slut på den "opolitiska idyllen". Röstfördelningen vid valet 1948 var: socialdemokraterna 36, bondeförbundet 67, folkpartiet 100, högern 46 och kommunisterna 0.

Kommunen tillhör Häverö landsfiskalsdistrikt och har egen fjärdingsman. judiciellt avseende tillhör den Norra Roslags domsaga.

Skatteunderlaget har under de senaste 15 åren ökat från 1.200 till 5.294 skattekronor. Utdebiteringen per skattekrona är sedan flera år 7 kr.

Socialvårdens andel i budgeten är förhållandevis ringa. Detta beror inte på någon särskilt restriktiv politik, utan på att vårdbehovet är litet. Ingen singöbo har någon större förmögenhet, men ingen är heller direkt fattig. Åldringarna ha sina egna stugor. Tack vare pension, litet fiske och eventuellt sommargäster stå de sig gott. Två vårdplatser på Häverö ålderdomshem stå till kommunens förfogande. Provinsialläkare, förlossningshem, tandläkare och folktandvårdsklinik finnas i Hallstavik, distriktssköterska i Herräng, sjukvårdskunnig barnmorska på ön, veterinär i Häverödal och skoltandvård på tandläkarbåt.

Den kommunala självstyrelsen går, såsom nämnt, till historien. Men en institution äldre än kommunen som troligen kommer att bestå länge än, är det byråd, till vilket byamännen i Backby och Tranvik årligen i januari månad bruka kallas av den cirkulerande byklubban.

Singö kyrka

I protokollet vid ärkebiskop Troils visitation i församlingen år 1789 antydes en äldre kyrkobyggnad på Singö. Då kyrkans ålder vid denna visitation efterfrågades, svarades, "att 1596 först skall begynts hållas här ett litet fiske- Capell". Vidare upplystes att på samma kyrkogård där den nuvarande kyrkan är belägen, ehuru ej på samma plats som denna, "warit en liten aflång Trädkyrka, alldeles förfallen". Några spår av denna byggnad ha ej kunnat påträffas.

Den nuvarande kyrkan, som är belägen i Söderby invid vägen, 'uppfördes år 1753 och är en korskyrka av trä med tresidig koravslutning i öster och ett mindre torn i väster. Storleken är 20X16 m. och antalet sittplatser 250. Två klockor hänga i tornet, den äldre gjuten 1739 av Gerhard Meyer d. y., Stockholm, den yngre gjuten 1898 av Joh. A. Beckman & Co, Stockholm. Den förra har inskriptionen: "Kom! Kom! Guds nådesfamn i Kristus Jesus öppen är. Kom! Kom! Den frid ej världen ger, Dig Herren bjuder der." Orgeln, med 7 stämmor, 2 manualer och självständig pedal, är byggd år 1941 av H. Lindegren. Trots sin relativt ringa ålder har kyrkan några medeltida klenoder, nämligen en mässhake av grön fasonerad sammet med figurer utförda i klumpsöm, läggsöm och applikation samt ett altarskåp med jungfru Marias död som huvudmotiv, enligt uppgift utfört av mästaren till S:t Göran och draken i Stockholms Storkyrka. Altarskåpet har ursprungligen tillhört Hargs kyrka.

Hur värdefulla kyrkoklenoder förr kunde vandra framgår också av den av mäster Henrik från Stockholm på 1300-talet tillverkade kyrkklocka, som vid mitten av 1800-talet kom till Singö från en ödelagd Upplandskyrka och som, sedan den spruckit, via en klockgjutarfirma till sist hamnat på Statens historiska museum. Denna (tyvärr f. d.) Singöklocka har en latinsk inskrift i översättning så lydande: "En falsk vän mig mer står emot än en uppenbar ovän."

Bland kyrkans klenoder av senare datum märkes en vacker kollekthåv från mitten av 1700-talet och ett vackert kyrkskepp, det senare enligt inskrift "förärat af Borgaren i Norrtelie välaktad Erich Brandt och thess kära hustru Maria i Christi åhr 1752".

År 1895 genomgick kyrkan en ganska hårdhänt restaurering, som helt förändrade dess ursprungliga ålderdomliga prägel. Det oaktat är interiören efter sin art tilltalande. En plan för kyrkans återställande i ursprungligt skick är utarbetad av konstnären Erik Abrahamsson.

Kyrkogården är belägen invid kyrkan och omgiven av en stenmur. Konstnärligt utförda gravvårdar av marmor, som brutits på Singö, tilldra sig särskild uppmärksamhet. På en av gravvårdarna står namnet Jonas Norlen, prästen som år 1832 drunknade vid en kullsegling i Ortalaviken under försök att rädda sina olyckskamrater. En kyrkogårdsutvidgning österut är under utförande. Bårhuset, som uppfördes år 1937, är beläget på det nya kyrkogårdsområdet.

Singö hör i kyrkligt hänseende till Närdinghundra kontrakt och Häverö och Singö församlingars pastorat. Det fick år 1734 egen präst. Den förste var Johan Brolin.

Minst tolv särskilda gudstjänster anordnas årligen i Boda, Tranvik, Fogdö eller församlingshuset samt vid tillfälle på Svartklubbens och Understens fyrplatser. Medeltalet deltagare vid högmässa i sockenkyrkan är 29,3. Totala kollektbeloppet utgjorde under år 1946 enligt senaste ämbetsberättelsen kr. 905: 65, utgörande 1: 89 per invånare.

Arbets- och syföreningen Sjömännens vänner arbetar även för hednamissionen och äger församlingshuset, som uppfördes år 1934 på initiativ av pastor L. P. Sundin. Åren 1940-46 insamlades 11.194 kr.

I nära kontakt med kyrkan står Evangeliska fosterlandsstiftelsen. Dess predikanter ha sedan gammalt besökt Singö. Föreningen Sjömännens vänner understöder dess verksamhet.

Året efter Svenska missionsförbundets tillkomst bildades Singö friförsamling, alltså 1879. Troligen kom initiativet till dess bildande från Norrtäljeföreningen, som bildades 1872 och som sänt predikanter till Singö redan 1874. Församlingens förste ordförande och föreståndare var M. Sjölander, och A. G. Andersson var dess förste kassör. År 1898 fick församlingen egen lokal i Tranvik. Församlingen räknar ett 3 0-tal medlemmar. Bland speciella verksamhetsgrenar märkas söndagsskola och syförening.

Av övriga kristna samfund räkna baptisterna, adventisterna och pingstvännerna några få medlemmar.

På grund av vid husförhören yppad bristande läskunnighet och kristen- domskunskap föreslog sockenstämman år 1839 att barnen i åldern 10-14 år varje söndag skulle samlas framme vid kyrkan till ett par timmars innanläsning och katekesförhör. Detta är veterligen den enda kända uppgiften om någon allmän undervisning på Singö före den lagstadgade skolans införande.

Singö folkskola, som tillhör Roslagens inspektionsområde, fick sitt första reglemente år 1843. Dess första examinerade folkskollärare var J. W. Kjällin, som tillträdde 1847 och avgick 1880. 1883-84 ombyggdes skolan, så att den fick ungefär den gestaltning den nu har, med skolsal i östra delen och lärarbostad i västra. År 1897 fattades beslut om flickslöjd, och nytt reglemente kom till år 1900. Under fröken Helga Luttropps 35-åriga tjänstgöringstid tangerade barnantalet omkring sekelskiftet bristningsgränsen (varannandagsläsning med c:a 90 barn). Delade meningar om lokalens förläggning fördröjde införandet av småskola till år 1909, då Singö i fröken Lilly Larsson fick sin första småskollärarinna och sin andra lärarkraft. År 1937 infördes skolskjuts för barnen i Boda och Ellan. Sedan de ambulerande skolorna på Svartklubben och Understen upphört, erhålla lots- och fyrpersonalens barn skolbarnsinackordering på statens bekostnad. År 1945 infördes sjunde skolåret, varvid skolformen förändrades från B: 2 till B: 1. Detta innebär bl. a. att undervisningen är fördelad på tre läraravdelningar, varav den ena på grund av lokalbrist är förlagd till församlingshuset. Fortsättningsskolan är anordnad som skolkök. År 1948 fattades beslut om uppförande av nytt skolhus. Folkskolans lärosal inrymmer ett skolbibliotek med 420 band och ett folkbibliotek med 330 band. Under de senaste tio åren ha ett femtontal vid skolan utexaminerade barn fortsatt sin utbildning vid högre skolor. Fastlandsvägen kommer att innebära en betydande lättnad i skolhänseende för de skolpliktiga barnen på Fogdö.

Singö syskonring av IOGT hade sin livaktigaste tid i början av 1900-talet med en medlemssiffra av omkr. 100. Kyrkvärden A. P. Andersson var en följd av år dess intresserade och energiske ledare. Lokalen i Boda är uppförd år 1907. Logen har för närvarande 14 medlemmar.

Singö idrottsförening bildades år 1929. Skidsport och fotboll äro dess mest omhuldade grenar. Föreningen har idrottsplats med dansbana i Örnängen.

Singö hembygdsförening bildades år 1947. Dess mål är bl. a. en egen hembygdsgård. I sin hembygdsvårdande uppgift är den ansluten till Upplands fornminnesförening, och i sin föreläsnings- och studiecirkelverksamhet är den ansluten till Stockholms läns bildningsförbund. Medlemsantal omkr. 75.

Singö kommer en dag att upphöra att vara ö. Vägtraktorn har gått fram genom öns moränåsar eller rumsterat om på böndernas åkertegar. Grävskopan har arbetat i urbergsbrottet eller grävt sig ner i sand, som en gång varit sjöbotten. Arbetet fortgår.

En ny tid stundar för singöborna, antydd i det föregående men oöverskådlig i sina konsekvenser. Det kommer att bli en brytningstid, då assimilationsprocessen mellan gammalt och nytt, mellan ö och fastland sätter in. En och annan får kanske också anledning att sörja ön som var en idyll. Men när svallvågorna lagt sig och Norrtäljebussen stannar framför förstukvisten, kommer säkert singöbon att undra hur han en gång kunnat reda sig utan väg till fastlandet.  

            tillbaka till Singö förr                      tillbaka till Singö startsidan