Det ska bli biskopsvisitation i Häverö-Singö pastorat i slutet av april  år 2009. Det är inte någon ”vi tittar förbi visit” biskopen ska göra.  Visitation är en ämbetsutövning med lång tradition. För 300 år sedan, år 1712, visiterades pastoratet av ärkebiskop Haquin Spegel (1645-1714). Han är också  känd som poet och psalmdiktare. Ett protokoll i Domkapitlets arkiv i Uppsala vittnar om detta besök. Drygt 80 år senare gjorde ärkebiskopen Uno von Troil en 3-dagars visitation. Sista visitationsdagen, på morgonen den 6 november – Gustaf II Adolfs- dagen  - mötte singöborna upp med flera båtar i Norrby och förde ärkebiskopen och hans stora sällskap till Singö.

Protokollet i Uppsala Domkapitels arkiv från 1789 visar hur visitationen gick till på den tiden. Genomgång av inventarier, revision av kyrko- och fattigkassor, inspektion av kyrkobyggnader och prästboställen med jordbruksbyggnader tog sin rundliga tid. Hur behandlades fattiga, sjuka och handikappade, hur gick undervisning av barn och konfirmander till frågade ärkebiskopen. Kyrkan var ju en del av statsapparaten med ansvar för att kontrollera att statliga beslut verkställdes. Svaren tillsammans med ärkebiskopens kommentarer finns i protokollet  (se Appendix).

Sannolikt kom andra viktiga frågor upp på bordet och diskuterades utan att tas till protokollet.  Skrivelser från prästerna, församlingarna och enskilda församlingsmedlemmar till Domkapitlet i Uppsala visar att det fanns konflikter i pastoratet. En del var gamla surdegar som fortsatte att jäsa. De hade sitt ursprung i hur det gått till när Singö blev en egen församling.  Konflikterna var fortfarande olösta efter mer än 50 år.

 I årets Nyheter från Singö berättas på de första dryga sex sidorna om hur Singö blev en egen församling 1734 och församlingens historia fram till ärkebiskopens visitation. En bra konfliktslösning finns också med. Det var en klok prost i grannpastoratet, som skickligt löste en snabbt uppblossande konflikt några år före ärkebiskopens visitation.  Lyckades då ärkebiskopen och Domkapitlet knåda ut de gamla surdegarna under eller efter visitationen? Det får vi se.

Överraskande gjorde ärkebiskop Uno von Troil ett nytt besök i Häverö fyra år senare. Märkliga händelser hade inträffat i socknen. Djävulen hade hemsökt ett torp på kyrkoherdeboställets mark. Oroande rykten om prästerskapets uppträdande hade nått Uppsala Domkapitel. Med frågan, hur ärkebiskopen hanterade detta delikata ärende avslutas årets Nyheter från Singö.

Domkapitlets arkiv är en fantastisk källa att ösa ur. Om det bara fanns visitationsprotokoll, vallängder och valförrättningsprotokoll skulle en historia om vad som hänt bara bli en evigt malande Povel Ramelsk historia som den om Karl Nilsson. Ni kommer väl  ihåg Karl Nilsson som hade arbetat på en brädgård. Han berättar om sitt liv - hur han staplat bräder, den ena brädan efter den andra. Först när Karl Nilsson råkar säga om en bräda ”den lade jag för mig” blir det intressant. Då bränner det till. Ett allmänmänskligt problem uppstår. Sådana finns det  gott om i Domkapitlets arkiv. Där finns starka uttryck för människors önskemål, förhoppningar och lidanden . Där ser man också hur krav på förändringar kan utmana gamla ekonomiska  privilegier. Konflikter uppstår. Men  i arkivet finns också exempel på hur en duktig medlare lyckas lösa en konflikt som  gått in i ett fullständigt dödläge. Människor då skiljer sig inte genetiskt från  oss människor i dag – vi har likadana brister och förtjänster. Det finns mycket att lära av historia.

 

Ärkebiskop Spegel visiterade Häverö år 1712

Inventarieregistret över Singö kyrkas tillhörigheter, som upprättades år 1789 innehåller rubrikerna ”böcker”, ”diverse” och ”handlingar”. 14 handlingar fanns totalt (finns de möjligen kvar?). 12 av dem är det fåtal handlingar som skärgårdsborna på ett eller annat sätt fått del av i den omfattande skriftväxling som existerade angående deras begäran att få en egen präst.  Den första handlingen är ett domkapitelprotokoll från 12 mars 1712. Den andra är ett brev från Domkapitlet år 1713 till kyrkoherden Johan Telin i Häverö och singöborna.

1712 var skärgårdsöarna Singö, Fogdö och Medholma en del av Häverö församling. Prästerna bodde i Häverö. Gudstjänsterna hölls i Häverö kyrka. Dit färdades skärgårdsborna vanligen. Var tredje söndag under den bästa tiden på året brukade kyrkoherden och komministern i Häverö turas om att hålla gudstjänst i skärgården, mestadels i kapellet på Singö. Men när Singöfjärden varken bar eller brast kunde sockenkyrkan inte besökas. Inte heller kunde någon präst komma ut till Singö. Även vid andra tillfällen när barn skulle döpas, vigslar förrättas och lik begravas måste man färdas till Häverö kyrka. Människor, som låg på sitt yttersta ville också att en präst skulle hämtas. Allt detta berättade singöborna för Domkapitlet i en skrivelse med begäran om att få en egen präst. Den nådde Domkapitlet i april 1712.

Dåvarande kyrkoherden Johan Telins son Olof, som var 18 år gammal 1712, hade avancerat till komminister i Häverö 20 år senare. I en skrivelse till Domkapitlet 1733 berättade han följande om sina minnen från ärkebiskop Spegels visitation: - Vilka löften salig far och singöborna fick av ärkebiskopen vet jag inte säkert. Men så mycket vet jag, att år 1713 byggdes och vigdes kyrkogård på Singö. Ifrån den tiden begravdes där lik, vigdes brudpar och döptes barn - . Detta hade alltså inte varit tillåtet tidigare.

Studier i Domkapitlets arkiv avslöjar att den viktiga frågan om Singö skulle kunna få en egen präst också hade diskuterats.  I ett brev till Domkapitlet år 1713 gör kyrkoherde Telin en kalkyl över om skärgårdsbornas dröm om en andra komministertjänst i pastoratet, stationerad på Singö, skulle kunna bli verklighet inom ramen för befintliga medel. Han slutsats blev att det inte bara var möjligt utan också nödvändigt. Såväl Singö som Häverö inbyggare behöver allvarsam undervisning och styrelse skrev han.

Så här såg hans kalkyl ut: Bondhemmanen på Singö, Fogdö och Medholma gav 6 tunnor och 7 fjärdingar spannmål i tionde till komminister i Häverö. Till klockaren i Häverö gav de 3 tunnor och 3 ½ fjärding i klockarmåla. Tillsammans blev det 10 tunnor och 2 ½ fjärding som skulle kunna ges som spannmålslön till en nyinrättad tjänst som komminister på Singö förutsatt att denne tog över klockaruppgifterna där. Som kyrkoherde gav han själv komministern i Häverö 12 tunnor spannmål. 6 av dessa tunnor skulle i stället kunna ges till en komminister på Singö. Totalt skulle då en komminister på Singö få 16 tunnor och 2 ½ fjärdingar. Komministern i Häverö skulle få behålla de 28 tunnor och 2 fjärdingar han fick i tionde från hemmanen i Häverö tillsammans med de återstående 6 tunnorna från kyrkoherden. Komminister i Häverö hade förutom spannmålstiondet också ett hemman som han brukade och bodde på . Även Singös komministertjänst behövde ha ett kronohemman upplåtet av staten till boställe.

Så var kyrkoherdens tanke. Om Domkapitlet följt förslaget skulle församlingarna ha sluppit många trätor och tråkigheter. Hade komministertjänsten på Singö, när den inrättades 1735, också försetts med en betryggande spannmålslön skulle de första prästerna på Singö ha räddats från att hamna i den usla fattigdom de fick utstå.

Kyrkoherde Telin ansåg att det var lämpligt att göra en förändring. Komministern i Häverö hade just dött i november 1711. Han hade förresten drunknat under en seglats på Singöfjärden på väg till Öregrund för att sälja en del av sin avlöningsspannmål. Beslut behövde tas snabbt så att alla sökande till komministertjänsten i Häverö fick reda på att lönevillkoren förändrats skrev kyrkoherden.  Varför gick det ändå inte så klokt som det här var uttänkt?

Domkapitlet ville ge änkan en väl tilltagen nådeårstid, dvs. att få bo kvar. Under tiden skulle en vanligtvis yngre nådeårspräst sköta tjänsten mot en viss del av komministerlönen. Det fanns en tanke med det här arrangemanget. Domkapitel och även församlingar såg allmänt positivt på s k änkekonservering, dvs. att kärlek uppstod eller i annat fall att nådeårsprästen rent krasst gifte sig med änkan för att få en trygg tjänst. Därmed vann han församlingens röster i valet. Kyrkoherde Telin skrev till Domkapitlet att det artade sig bra. En ung och skicklig präst skötte tjänsten. Han hade både muntligen och skriftligen utlovat att han ville gifta sig med änkan när tiden så medgav. När det   förhandlades var han nog inte benägen att acceptera ett mindre antal spannmålstunnor än sin företrädare i tjänsten och äktenskapet.

Tiderna därefter blev svåra. Sveriges stormaktstid gick mot sitt slut. En rysk mordbrännarflotta brände 1719 nästan alla hemman i pastoratet. Nyutnämnde kyrkoherden Eric Hageman med sina fem barn togs till fånga och fördes ombord på en rysk galeja. Herdaminnet berättar att de sattes iland på det härjade nästan folktomma Singö. Prästgården brändes inte men den plundrades. Hageman var den präst i stiftet som drabbats värst av fiendens härjningar ansåg Domkapitlet. Bönder och präster i pastoratet begärde och fick skattefrihet under många år för att kunna bygga upp hemmanen igen. Mer än 10 år dröjde det, innan skärgårdsbornas dröm om en egen präst vaknade till liv igen. Denna gång blev det inget klokt, välgrundat och enigt beslut.
 

Två singöbönder gick till Domkapitlet i Uppsala år 1733

Abraham Ersson i Österboda och Anders Matsson i Söderbyn började sin färd till Uppsala den 1 april 1733. Deras uppgift var att överlämna en dagen före undertecknad skrivelse till Domkapitlet. I  den begärde alla singö-, fogdö- och medholmabor ödmjukt att Domkapitlet skulle bifalla deras önskan att få en egen präst. De anförde följande skäl i sammandrag:

1  Lång och farlig väg över vatten. Därefter 1-1 ½ mils väg på land för att nå sockenkyrkan.

2  Barn har dött utan dop. Folk har dött utan få göra syndabekännelse och erhålla syndernas förlåtelse. Det har ibland varit omöjligt att åka till präst eller hämta präst på grund av vädret. Nyfödda barn hade också dött av köld under vägen till kyrkan för dop.

3  Predikan i Singö Capell sker inte i någon viss ordning utan när det är lämpligt. Tre personer med båt hämtar och lämnar prästen vid predikningar, ibland i stor livsfara.

4  Förutom bofasta besöks kyrkan på Singö av resande sjöfolk och ”skärliggare”, dvs. fiskeborgarna på Måsten och Gåsten,. Till Häverö orkar inte ålderstigna ta sig ”utan måste ligga hemma såsom hedningar och ibland inte på 6 á 10 veckor få höra någon gudstjänst. Många stora högtider gå förbi”, när det inte går att ta sig till Häverö kyrka.

I Häverö kyrkoarkiv finns födelseböcker från 1688. Där antecknades barns födelsedag och dag för dopet. Högst en eller två dagar mellan födelse och dop var det vanliga. Oerhörda risker togs för att ett barn skulle vara döpt ifall det dog. Spädbarnsdödligheten var mycket hög. Ett odöpt barn fick inte begravas på kyrkogården i vigd jord. Ett odöpt barn var inte upptaget i den kristna gemenskapen.  Därför riskerade föräldrarna livet.         

Abraham Ersson och Anders Matsson passerade prästgården i Häverö. De skulle anmäla hos prosten Hageman att de var på väg till Domkapitlet i Uppsala. Han skulle intyga att han tagit del av vad de ville att Domkapitlet skulle göra. Troligen var de lite spända, över hur prosten skulle reagera, när han läste slutet av skrivelsen. Så här står det där:

- Skälen ovan har vi framfört till vår själasörjare prosten Hageman med begäran att han skulle hjälpa oss hos höga vederbörande men det har han inte gjort. Därför måste vi ”för vår själs välfärd själva göra ansökning, helst det synes oss som vi vore oskäliga kreatur och inga förnuftiga människor i anseende till den ringa omvårdnad som för oss haves.” -

I den laddade atmosfären utanför kyrkoherdebostället uppstod en ordväxling och palaver mellan Anders Matsson och komminister Olof Telin, som satt till häst, vilket ledde till ett egentligen bagatellartat efterspel inför tingsrätten. Hade piskan råkat snudda vid Anders Matsson? Var det i så fall avsiktligt eller inte? Telin blev frikänd.

Prostens intyg att de besökt honom 1 april 1733 och Domkapitlets bevis på mottagande av skärgårdsbornas skrivelse tre dagar senare fanns bevarade bland Singö kyrkas handlingar vid ärkebiskopsvisitationen 1789. Där fanns också det allra viktigaste dokumentet, nämligen Domkapitlets beslut från 10 oktober 1733 att Singö skulle få en egen präst. Redan vid jultiden 1733 fanns en ung präst, Johan Brolin, på Singö. Han var villig att stanna om han kunde få en stadig och säker försörjning. Han stannade. Men hur blev det egentligen med hans försörjning?

Prosten Hagemans första skrivelse till Domkapitlet är daterad den 10 april 1733. Sedan kom flera med likartat innehåll ända till i februari 1737. Han skrev i första brevet att singöborna gruveligen förgripit sig mot den Store Guden, hans heligaste Ord och Ande som de med berått mod gjort förakt och begabbelse av. Obegripligt – det finns inget stöd för detta - skrev Alfred Jansson helt riktigt i sin bok om Singö 1962. Längtan efter Guds ord är ju vad deras skrivelse ger uttryck för. Prostens upprördhet gällde inte – inte direkt i alla fall bör man kanske tillägga - skärgårdsbornas hårda ord att han skulle ha vägrat att hjälpa dem utan sett dem som oskäliga kreatur utan förnuft.  Det prosten skrev var att hans ”heder och ämbete” ifrågasattes genom påståenden som att barn dött utan dop, döende inte fått absolution och att predikningar inte skett enligt bestämd ordning. Läser man skärgårdsbornas skrivelse ser man att de inte la skulden för detta på kyrkoherden eller komministern – det var livsfarligt väder som orsakade detta.

Komminister Olof Telin berättade i sitt brev till Domkapitlet om en predikotur en söndag mitt i fastan 1733. Singöklockaren ledsagade honom på fjärden. Plötsligt låg klockaren och släden i öppna saltsjön. Telin hoppade raskt ur släden, räddade klockaren, predikade två gånger med ottesång och högmässa. I ottesången förklarade han också ett stycke i passionshistorien. Mellan predikningarna höll han katekesförhör med fogdöborna. Telin var en kraftkarl. Han letade after malmfyndigheter på sin fritid. När prosten var borta och drack brunn för sin hälsa, predikade Telin först på Singön och sedan samma dag - i rätt tid - i Häverö kyrka. Så hade ingen annan gjort förr berättade han stolt. När kyrkoherdarna kommit till åren och inte riktigt orkade ta sig ut i skärgården skrev de vanligen till domkapitlet och bad att få någon nyutexaminerad ung präst till hjälp.

Telins brev är mycket intressant. Ryktet hade nått honom att Abraham Ersson och Anders Matsson inför Domkapitlet sagt att skärgårdsborna ville ha en egen präst utan att inkräkta på kyrkoherdens och komministerns inkomster och rättigheter. Även underhållsskyldigheten på både kyrka och kyrkoherdeboställe i Häverö skulle skärgårdsborna utföra på samma sätt som tidigare. Lön till egen präst, byggande och underhåll av en prästgård på ön och av en ny riktig kyrka skulle alltså bli helt nya utgifter som skärgårdsborna bara tog på sig utan vidare diskussion. Telin fruktade att ombuden överskridit sin fullmakt inför domkapitlet i Uppsala. Frågan man ställer så här i efterhand är om skärgårdsbornas önskan att snabbt få en egen präst var så stark att de inte ville riskera avslag av Domkapitlet genom att bli osams med häveröprästerna om spannmålslönens fördelning. Om detta nu var skärgårdsbornas strategi så var de i så fall beredda att betala ett framtida mycket högt pris genom att uppträda så försiktigt i detta läge.

Liksom fadern 20 år tidigare gjorde även sonen Olof Telin i brevet till Domkapitlet en kalkyl över skärgårdsbornas möjligheter att klara av detta. Svaret blev nej.  Alltför få hemman skulle bära dessa nya stora utgifter. Hur skulle de kunna klara detta när många bönder var så fattiga att de måste köpa spannmål skrev han. Många som sålt strömming måste nu själva köpa. Telin föreslog Domkapitlet att be Kunglig Maj:t att ge honom själv ett bättre boställe. Därmed skulle han få utrymme att dela med sig av spannmålslönen till en ny komminister på Singö.  Som vi minns hade hans far 20 år tidigare föreslagit Domkapitlet en ren omfördelning av spannmålslönen från komministern i Häverö till en komministertjänst på Singö. Så här i efterhand kan man tycka att Domkapitlet före tjänstens inrättande borde ha tagit tag i lönefrågan på ett konstruktivt sätt.

 

Komministertjänst på Singö inrättades år 1735 av Kunglig Maj:t

Som vi sett tidigare ville kyrkoherde Johan Telin 1713 att hela det tionde som komminister och klockare i Häverö fick av skärgårdsbönderna i stället skulle ges som löneförstärkning till en nyinrättad prästtjänst på Singö. 16 tunnor och 2 ½ fjärdingar spannmål hade det blivit. I överenskommelsen mellan Domkapitlet och skärgårdsbönderna 1734 blev löneförstärkningen bara 1 tunna och 5 ½  fjärdingar, dvs. bara vad de gav till klockaren i Häverö. Andra halvan av deras klockartionde gick till en  klockartjänst på Singö som tillkommit efter 1713. Det tionde skärgårdsbönderna gav till kyrkoherde och komminister i Häverö skulle dessa oförändrat få behålla. Singöprästens inkomster blev därmed starkt beroende av vad prästhemmanet kunde förväntas ge i avkastning och de lönetillskott Singö församling var villig att betala.

Som prästhemman hade Domkapitlet föreslagit två små kronohemman i Norrvreta. Men bara ett beviljades av Kunglig Maj:t.  Ett jordbruk med svag avkastning och en ytterst liten spannmålslön som stabil inkomst blev alltså vad prästen och hans familj skulle leva på. Inget finns nedskrivet i avtalet beträffande den fasta årliga inkomst skärgårdsborna skulle ge sin präst av egna medel.  Men 1743 nämns i en skrivelse till Domkapitlet att prästen då fick totalt 162 daler kopparmynt i inkomsttillskott av hemmanen i socknen, vilket inte ens räckte till de utgifter till kronan, som åvilade prästhemmanet.  Spannmålsavkastningen på prästgårdens mark var också urusel. Singö församling föreslog att de dryga 6 spannmålstunnor de betalade i tionde till komministern i Häverö skulle gå till deras präst på Singö. Men sedan lade de till en oförnuftig och ödesdigrer formulering i sin skrivelse att Domkapitlet. De skrev att Domkapitlet bara skulle utse sådana präster till komministrar i Häverö som i förväg avstod från kaplansrättigheten i Singö församling och därmed också de dryga 6 spannmålstunnorna.  Det blev orsak till nya trätor.

Olof Telin, som nu blivit kyrkoherde i Häverö, gick med på detta förslag med tillägget att omfördelningen skulle gälla för singöprästen Lengren och hans successores (efterföljare), dvs. för all framtid. Den skrivningen borde ha varit med i domkapitlets beslut. Telin var erfaren. Han hade läst och skrivit många komplicerade avtal i järnbruksnäringen. Telins förslag att komministern i Häverö skulle tröstas genom att varje år få en tunna god, packad saltströmming av komministern på Singö togs  in i beslutet i Domkapitlet.  

Kunglig Maj:ts beslut 1735 och Domkapitlets beslut 1743 angående spannmålslönens fördelning mellan komministrarna fanns bevarade bland Singö kyrkas handlingar 1789.

I kapitlen ”Kapellet och prästerskapet” och ”Den nya kyrkan” i Alfred Janssons bok, Singö. En Roslagssockens Krönika 1962, kan man läsa om de tre första singöprästerna och deras osäkra och usla levnadsvillkor. Den tredje, Elias Printz, blev präst 1757 - en bra präst och människa. 1761 fick han 150 daler för att köpa kläder på grund av sin ”klena lägenhet”. Utfattig begärde han året före sin död 1778  pengar till brödföda. Så står det i Uppsala stifts herdaminne. Han efterlämnade hustru och fem barn. Bouppteckningen visar att skulderna var dubbelt så stora som tillgångarna. Hans efterträdare Flodell dog redan 1782.

En ogift nådeårspräst, Immanuel Granberg, kom då till ön. Han sökte tjänsten utan att avge löfte att konservera änkan. Tjänstens svaga ekonomiska villkor inbjöd nog inte till detta. Trots detta fick han alla röster vid valet. Han gifte sig  med en annan kvinna och fick 7 barn på Singö. 1789 tog han tillsammans med skärgårdsborna emot ärkebiskopen Uno von Troil och hans stora sällskap ute på Singö. Vad kan han, ärkebiskopen och Domkapitlets notarie ha talat om vid sidan av protokollet?

 

Det blev trängsel i  predikstolen i Singö kyrka

I januari 1775 hölls komministerval i Häverö. Komminister Printz från Singö var en av tre kandidater. När singöborna ropades upp för att avlägga sina röster trängde en hop människor fram runt valförrättaren. De skrek och ropade namnet på en sökande som de ville ha. Två ståndspersoner, brukspatron Grill och landssekreterare Sebenius hindrades att rösta och skrev till Domkapitlet. Det gjorde också tre singöbor. Hopen skrek att singöbor inte fick rösta, eftersom de inte betalade något till komministern i Häverö, vilket var fel.  Komministern i Häverö fick del av deras tionde skrev singöborna.  Om deras egen komminister i stället fick detta tionde, vilket de önskade, var det rimligt att de inte hade rätt att rösta vid komministerval i Häverö. 12 år senare var det åter komministerval i Häverö. Valförrättaren skrev till Domkapitlet: - Varken singöprästen Granberg eller hans församlingsbor infann sig för att rösta, trots att de underrättats i vederbörlig ordning. - Tjänsten hade utlysts som en tjänst i Häverö och Singö församlingar. En provokation tyckte nog skärgårdsborna.

Hur efterlevdes då Domkapitlets beslut 1743 angående fördelning av spannmålstunnor och tjänstgöring mellan de båda komministrarna?  Den första märkliga tolkningen var att de båda komministrarna på Singö och i Häverö skulle sluta ett privat avtal med varandra i enlighet med domkapitlets beslut. 1785 när en ny vice komminister började tjänstgöra i Häverö sattes frågan på sin spets. Han vägrade att ingå detta avtal.  Han hade blivit schemalagd av kyrkoherde Yckenberg i Häverö att också predika på Singö skrev han till Domkapitlet. I sitt försvar skrev kyrkoherden att han med sin predikoturordning ville undvika att ensam bli ansvarig för Singö, om prästen där blev sjuk. Kontraktsprosten inkallades för att försöka nå en överenskommelse mellan singöprästen Granberg och vice komministern i Häverö. Det gick inte. Kontraktsprosten bad då i stället Domkapitlet att stadfästa beslutet från 1743 att gälla för all framtid, vilket inte skedde. Vice komministern envisades med att resa till Singö trots skärgårdsbornas protest. Han klagade också till Domkapitlet  över att komminister Granberg på Singö ”ryckt åt sig” hans tiondesäd så fort allmogen på Singö tröskat. Kontraktsprosten i Edebo blev irriterad. Han skrev till Domkapitlet att vice komministern i Häverö visat olydnad och förakt för förmän.

Tyvärr finns inget nedskrivet om hur det gick till de söndagar när båda komministrarna äntrade predikstolen för att hålla predikan. Talade de i kör?

Kyrkoherde Yckenberg i Häverö hade i en skrivelse till Domkapitlet januari 1785 anklagat komminister Granberg för att ha varit uppstudsig mot honom i en ordväxling. Domkapitlet skickade hans skrivelse till kontraktsprosten i Edebo Augustin Montelius. I herdaminnet över prosten står det: Berömd för sin gästfrihet och välgörenhet; en allmänt aktad, ordentlig, driftig och rättsinnad man. Inget negativt sägs om honom. Det är det allra finaste herdaminne jag över huvud taget hittat. En läsare av Uppsala stifts herdaminnen blir annars väldigt snabbt övertygad om att det inte är från bibeln eller i kyrkorna vi lärt talesättet ”Om de döda inget annat än gott”.[1] En kyrkoherde i Öregrund, som levde vid denna tid fick kort och gott omdömet: ”En fridsam man och sin hustru mycket undergiven men icke känd för någon verksamhet”. På dagens språk skulle omdömet lika obarmhärtigt ha skrivits ännu kortare: ”En toffelhjälte utan driftighet”. Olof Telin i Häverö ihågkoms med följande historia: - Försummade förmodligen avsiktligt att på utsatt dag kungöra Gustaf III:s förbud mot privat brännvinsbränning 1772, vilket han dolde i flera veckor. Dömdes av domkapitlet att ge tre tunnor råg till socknens fattiga. - Om Fant och Låstbom, författarna till herdaminnet, ville uttrycka  beundran över att den gamle, fortfarande tjänstgörande 78-årige  prosten vågade demonstrera mot en oerhört impopulär lag – staten  övertog ju brännvinsbränningen -  borde de ha skrivit detta. Nu uppfattas deras minnesord över honom bara som lite snaskigt skvaller.  

I mars 1785 bjöd kontraktsprosten Montelius in kyrkoherde Yckenberg och komminister Granberg till kyrkoherdebostället i Edebo för att på uppdrag av Domkapitlet göra en utredning om hur orden fallit i deras samtal i januari. Granberg fick först läsa kyrkoherdens skrivelse till Domkapitlet. Montelius frågade därefter Granberg om kyrkoherdens beskrivning av deras samtal var korrekt. Granberg ville inte vidkännas de tillmälen som lagts honom till last i kyrkoherdens skrivelse. Han förklarade att allt var osanning. Därefter frågade Montelius kyrkoherden om han ville återta något av det han skrivit. Yckenberg svarade att han inte ville återta det minsta. Ett oerhört låst läge uppstod således.”Alltså fann jag mig inte befogad att hålla någon ytterligare undersökning av vad som sagts”, skrev han i brevet till Domkapitlet.

Historien kunde ha slutat där. Vad gjorde då den omvittnat kloke kontraktsprosten?  Han gick vidare i samtalet och föreslog förlikning. Granberg fick berätta att han själv ville bestyra när lysning och vigslar skulle ske, barn döpas, hustrur kyrktas och lik begravas ute på Singö. Med ett modernt uttryck ville han ha sådana ärenden på delegation, givetvis ansvarig inför kyrkoherden. Yckenbergs befallning innebar att församlingsborna i dessa ärenden skulle vända sig till honom. Ofta innebar det att skärgårdsborna måste resa till Häverö. Yckenberg samtyckte och de förliktes. All ovänskap som varit skulle glömmas och de skulle möta varandra med aktning kom de överens. Detta har jag äran att meddela skrev kontraktsprosten - uppenbart nöjd - till Domkapitlet.

I alla tider behövs det en Montelius som kan ta tag i en konflikt, när ett läge blir fullständigt låst. I allt ältande finns det alltid i botten sakfrågor. Montelius förde parterna tillbaka till dessa och lyckade lotsa parterna förbi de förrädiska undervattensgrund av förmenta oförrätter som de tidigare strandat på. Kyrkoherden  och komministern på Singö blev uppenbarligen goda vänner. Två år senare skickade  Granberg en skrivelse till domkapitlet. 4 av de 12 tunnor  spannmål som sedan urminnes tider kommnistern i Häverö fick av kyrkoherden borde i stället  gå till honom som lön för de kyrkoherdesysslor han utförde som komminister på Singö. Yckenberg stödde honom mycket starkt och skrev dessutom ”minst 4 tunnor”. Granberg  var försiktigare  med hänvisning till att  8 tunnor  spannmål var det högsta någon av  komministrarna i grannförsamlingarna fick av sin kyrkoherde.

Men domkapitlet var kallsinnigt.  Man hänvisade till  att Kungl. Maj:t inrättat tjänsten 1735  efter skärgårdsbornas försäkran att lönen till en nyinrättad prästtjänst på Singö inte alls skulle inkräkta  på vad kyrkoherden och komministern i Häverö fick i lön. Så vad som kunde omfördelas det kunde bara uppnås genom frivilliga överenskommelser mellan de båda komministrarna i Häverö och på Singö. Domkapitlet ville inte i förändra i ”de prästerskapet förundta privilegier”. Gjorde man det i Häverö så kunde en lavin av likadana krav ställas från andra pastorat. Så var nog tankarna i domkapitlet, där många av ledamöterna innehade trygga tjänster i  ekonomiskt rika pastorat, vilka gav goda inkomster. Bäst att låta allt vara som det är.

 

Ärkebiskopens besök år 1789

Ärkebiskop Uno von Troil (1746 -1803) visiterade den 4-6 november 1789 Häverö och Singö församlingar.  I hans följe ingick 6 kyrkoherdar av varierande dignitet, bland dem Montelius från Edebo.  Domkapitlets notarie var med för att föra protokollet. Ärkebiskopen var starkt präglad av tidsandan, den rationella upplysningstiden, en man i Gustaf III:s smak således. Redan vid 40 års ålder blev han ärkebiskop. Därmed blev han också, som talman i prästerståndet, en viktig politiker. Men han var ingen lycksökare. Han hade en personlig gudstro och civilkurage. Samma år som visitationen ägde rum, tog han avstånd från 1789 års Förenings- och Säkerhetsakt, den lag som gjorde Gustaf III enväldig. Därmed förlorade han också kungens gunst. Vid visitationerna ägnade han sig åt ekonomiska angelägenheter och ville skapa ordning och reda. Fattigvård och undervisning var frågor som låg honom varmt om hjärtat.

Pastoratets präster var kyrkoherden Yckenberg[2] (som nu blivit prost), komminister Philipsson, adjunkt Sundgren och komminister Granberg, ”som inte var tillstädes”. Han var på Singö.

Den andra visitationsdagen gav ärkebiskopen de närvarande skärgårdsborna löftet att besöka Singö den sista visitationsdagen. Först hade han nog rådfrågat pastoratets bäste väderspåman.  Budkaveln gick säkert omedelbart på öarna. Det fejades, det lagades mat och kakostar som efterrätt. Allt fördes till prästgården. Tidigt på morgonen den 6 november mötte skärgårdsborna upp i Norrby med båtar. När ärkebiskopen och hela hans sällskap kom fram till kyrkan ”hade församlingens ledamöter i stort antal sammankommit” står det i protokollet.  Innan sällskapet återvände tackade ärkebiskopen ”var och en för den fägnad varmed de alla visade sig mottaga ett av dem så önskat besök ... vilket inte tidigare skett av någon ärkebiskop”. Så står det i protokollet.

Ärkebiskopen gav mycket beröm åt alla i hela pastoratet. Han uttryckte sitt synnerliga nöje över den ordning och skicklighet som prästerskapet visat och den välvilja och kärlek som församlingarna i gengäld visat sina präster. Han hade också sett hur fattig Singö församling var. Prästen fick därför tillstånd till att endast vara klädd i mässkjorta vid nattvard, eftersom mässhaken var alldeles utsliten.   

Visitationsprotokollet är skrivet i en mycket mild älskvärd ton – en kristeligt mild ton. Ärkebiskopen uttalade ”sitt synnerliga nöje”, ”sin förnöjelse eller välvilja”. Kanske finns kritik i protokollet. I så fall har den blivit fint inlindad med uttryck som ”ömmaste förmaningar” eller ”uppmuntran”. Som nämnts var ärkebiskopen engagerad i barnaundervisning. Utvecklingen skilde sig drastiskt i landet. Bro (Roslagsbro) församling i närheten, hade sedan mitten på 1700-talet prästvigd skollärare. I Häverö-Singö, saknades helt organiserad barnaundervisning fick ärkebiskopen veta. Ansvaret låg alltså helt på föräldrarna att ge sina egna barn undervisning. Men ärkebiskopen gav bara de ömmaste rekommendationer enligt protokollet.  Höll ärkebiskopen ett engagerat anförande inför klentrogna roslagsbönder om värdet av kunskap hade det väl bara varit bra om detta framgått av protokollet. Delar av visitationsprotokollet bifogas som ett appendix.

 

Komminister Granberg var också naturvetenskapsman

Protokollet visar inte om de gamla tvisterna som fanns mellan församlingar och mellan präster alltsedan Singö församling bildades togs upp och nådde någon lösning. Åtta år senare skriver Granberg ett brev till Domkapitlet. Det visar att hans lönesituation inte ändrats. - Med hustru och fem barn som behövde utbildning var hans utsikt ingen annan än att hamna i yttersta fattigdom med sin familj - skrev han. Flera av hans medtävlare om tjänster hade fått räkna dubbla tjänsteår. Han vädjade till Domkapitlet att stödja hans ansökan hos Kungl. Maj:t att få räkna dubbla tjänsteår för sin 15- åriga tjänstgöring på Singö. Han hänvisade också till de hedrande omdömen om hans studier, flit och uppförande som han fått av Domkapitlet tidigare.

Vad var det för studier på Singö han fått beröm för? Den världsberömde vetenskapsmannen Carl von Linné levde och beundrades, när Granberg skrevs in vid Uppsala Universitet 1771. Som många andra studenter vid den här tiden studerade han därför naturvetenskap vid sidan av de teologiska studierna, som skulle ge honom levebrödet i form av en prästtjänst. År 1800 fick Immanuel  Granberg av Kungliga Vetenskapsakademin en ”jeton” (=minnesmedalj) som en uppmuntran att fortsätta sitt insamlande av naturalier i skärgården. [3]

Radloff berättar i sin bok Beskrifning öfver Roslagen[4] att komminister Granberg var entomolog (=insektsforskare). Uppsalastudenten Johan Erik Forsström hade i Linnés efterföljd rest i Lappland för att studera insekter. 1801 var han i Öregrund. I sin dagbok, som utgavs 1917, berättar han att han försökte segla därifrån till Singö för att titta på Granbergs insektssamling. Tyvärr var vädrets makter ogynnsamma. Han måste återvända till Öregrund. Eftervärlden gick därmed miste om en tidsskildring från Singö. Forsström skriver intressant och utförligt om sina resmål och de personer han träffar. Forsströms intresse var således också naturvetenskap. Men även han fick senare sin försörjning som präst.

Jag har på Evolutionsmuseet i Uppsala och Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm efterforskat, om den insektssamling Granberg skapade på Singö finns bevarad. Uppenbart finns den  inte kvar i Granbergs eget namn. Men en ledtråd dök upp. Granberg belönades med Vetenskapsakademins jetong på förslag av ”Herr Paykull”. Gustav von Paykull (1757-1826) var privatforskande naturvetenskapsman. Han adlades och blev friherre.  Det var  fåglar och insekter som var hans stora intresse. Han skrev vetenskapliga verk, bl. a. Insecta 1-3 (1798-1800) om insekter. På sin egendom Vallox-Säby i Uppland skapade han ett stort museum med inte mindre än 8.600 arter preparerade insekter. Liksom Linné sände han ut personer på insamlingsresor. Han ivrade för att det skulle skapas ett svenskt naturhistoriskt museum. Han skänkte därför sina samlingar till kungen. Det påskyndade skapandet av Naturhistoriska Riksmuseet i vilket von Paykulls naturaliekabinett blev en del av grunden. Kanske Granbergs insektssamling helt hade införlivats med Paykulls. Jag har försökt efterforska om Paykulls donation fortfarande är urskiljbar. Finns det i så fall  anteckningar om fyndplatser, t .ex Roslagen, Sverige. Jag har tyvärr inte lyckats få några klara besked.

1801 lyckades Granberg i hård konkurrens vinna en komministertjänst i Lagga utanför Uppsala. 15 medsökande hade han. En av dem var komminister Philipsson i Häverö. Många hade flera tjänsteår än Granberg. Ett enda år fick han räkna dubbel tjänstgöringstid för -  i en stockholmsförsamling! Glesbygden skulle således en präst undvika om han ville göra en bättre karriär i kyrkan på den tiden.

Vid sin död 1809 efterlämnade han hustru och nio barn. I bouppteckningen antecknades  alla tillgångarna, dvs. ett fåtal värdeföremål, husgeråd, redskap, kläder, häst, kor, får, svin etc. Värdet på tillgångarna uppgick bara till en fjärdedel av de totala skulderna. Ingen insektssamling och inte en enda bok hade antecknats. Han var då 59 år gammal och hade tjänat som präst i kyrkan under 28 år.

Men ärkebiskopen kom på ett högst oväntat återbesök till Häverö fyra år efter visitationen. Djävulen hade härjat i ett torp som hörde  till kyrkoherdebostället. Uppståndelsen kring  avslöjandet av en ung tjänstepigas påhittighet krävde att ärkebiskopen själv åkte till Häverö för att reda ut vad som hänt.

 

Djävulen i Myrbytorpet

Nyssnämnde Forsström reste i Roslagen 1801. Han besökte inte Häverö, men i den utgivna dagboken finns ett avsnitt som heter Djävulen i Roslagen. Där berättas i studentspexets form om händelserna i Häverö år 1793. Jag har moderniserat Forsströms språk utan att förändra innehållet. Så här skriver Forsström:

I min barndom läste jag med förskräckelse en berättelse om djävulens grasserande i Roslagen. Också under senare tid har högst densamme funnit Roslagen vara värt ett nytt besök. För några år sedan finns ganska säkra och otvivelaktiga bevis på djävulens närvaro i ett torp i Häverö. Så snart matmor satte en gryta på elden, stjälptes den omkull.  Eftersom han också är Mörkrets furste skedde allt i skymningen. Då dråsade vattensåar, ämbar, smörbyttor, skålar och kittlar omkull, om vartannat, allt. Inte nog med detta, kläder sönderskars och husgeråd bröts sönder. En tjänsteflicka såg bättre än de andra när djävulen roade sig med spratten och hon ropade då: Si nu igen! Det höll på i åtta dagar. Grannfolket inkallades men vid första buller och alarm tog de till flykten.

Nu berättades detta naturligtvis för socknens själavårdare och de ombads att med sin lärdom och andas kraft ingripa för att rädda de anfäktade fåren ur den glupande ulvens mun. Komministern, välärevördige herr Philipsson valde att bestiga sin häst för att hasta det olyckliga folket till hjälp men också för att snabbt kunna ta sig därifrån, om Satan skulle rikta sina glödande skott mot honom. I fullt trav lämnade han kaplansgården. Snart saktade han hästens fart till jämn prästlunk. Innan han kom fram lät han hästen framskrida sakta, fot för fot, för att kunna utspionera om Satan satt några utposter, som han med sitt andas horn borde få att fly. Han nalkades gården utan att märka något farligt.  En ekorre exempelvis som skulle springa över vägen, vilket inte skulle betyda något gott. Eller en skata som skrattade på takåsen och uppmärksammade husfolket på att de skulle få besök. Den kunde också ha en elakare tolkning eftersom trollpackor förklär sig till skator.

Vår komminister tågade modigt fram och närmade sig gården under ivriga bönesuckar.  Men hastigt öppnades båda dörrarna på vid gavel och ett förfärligt grymtande hördes inifrån huset. Aldrig hade den snabbaste husar gjort en hastigare höger om än vår komminister. I den vildaste galopp hästen förmådde skyndade han hem för att kasta sig i sin älskade kaplanskas armar. Inte ens hennes ömmaste smekningar, hennes varma kyssar kunde döva förskräckelsen i hans bröst. Han såg fortfarande hur dörrarna kastades upp och han hörde avgrundsandarna grymta.

Nu anmodades i stället prosten och kyrkoherden, högärevördige herr Yckenberg, bror till den djupsinnige och snillrike talaren, borgmästare Yckenberg i Uppsala, att försöka vad han med sin andes kraft och vördiga mage kunde åstadkomma emot Satans anhang. Så mycken respekt injagade han i alla fall i den orena anden, att han utan att anfäktas kom in i huset. Prosten bad en så vacker och andäktig bön och sjöng så långa och vackra versstumpar att den gamle draken tvingades att otåligt vänta på att det skulle ta slut.

Husfolket hade klagat över att de inte kunnat äta kokt mat på flera dagar, eftersom grytan vältes så fort den sattes över elden. Överlägset självsäkert sa prosten till dem att sätta på grytan. Han tog på sig ansvaret att Satan av aktning för honom skulle låta den stå orubbad. Men knappt var det gjort förrän tjänsteflickan ropade ”Si nu igen” - och plötsligt låg grytan framför kyrkoherdens fötter. Herr prosten blev väl lite misslynt över denna oväntade händelse. Men ännu misslyntare blev han när Satan inte ens skonade det allra ädlaste på hans person. Peruken föll nämligen till golvet efter ett nytt utrop ”Si nu igen” från flickan. Han satte på sig peruken. Strax hördes ”Si nu igen” och peruken låg på golvet. Påsattes och vid ett ”Si nu igen” låg den åter på golvet.

Det är lätt att föreställa sig en kväll på någon studentnation i Uppsala för drygt 200 år sedan, där ett nyskrivet spex uppfördes. En teologie studerande struttade omkring på en käpphäst som komminister Philipsson. Hur han lyckades göra övergången till  vanlig prästlunk med käpphästen  samtidigt som han skulle spela rädd och spänd och spritta till för varje knäpp som hördes, det hade varit roligt att se. Hemma i kaplansbostället möttes han sedan av sin hustru med kyssar och smek. Kaplanskan spelades av en manlig student. Det fanns ju inga kvinnliga studenter på den tiden.

I juli 1793 utspelades de verkliga händelserna i Myrbytorpet på kyrkoherdeboställets ägor. Märkliga saker berättades i socknen. Väddö-Häverö Skeppslag sammankallade omedelbart till urtima ting och sammanträdde redan i augusti.  En fjortonårig flicka erkände men skyllde på en okänd skojarkärring som lurat henne. Flickan var skicklig. Många var närvarande men ingen hade sett hur tricken gick till. Det enda hon dömdes för var att ersätta för den åverkan hon gjort på kläder och psalmböcker.

Ingen har tidigare kommenterat det märkliga förhörsprotokollet som upprättades den 12 augusti 1793. Flickan förhördes. Protokollet undertecknades av inte mindre än fyra förhörsvittnen. Greve Carl Gustaf Horn var högst i rang. Vad handlade då detta viktiga förhör vid en världslig tingsrätt om? Jo, vad prästerna hade sagt och gjort när flickan  utförde sina trick. Det var bland annat sådant flickan berättade om inför förhörsvittnena. Sådana frågor ställdes alltså. Komministern hade inte observerat de grymtande grisarna, blivit rädd och stannat på gårdstunet, ropat två gånger på att få hjälp att komma in samtidigt som han läst fader vår och flera små böner berättade flickan. Anna Forsman hette hon. Kyrkoherden hade vid ett trick strax tagit fram psalmboken och börjat läsa på en psalm. Han hade också krafsat på en brödkaka och sagt ”får se om den får vara” – en brödkaka som hon i ett trick strax därefter bröt sönder. Domkapitlet fick säkert en kopia av detta protokoll.

 

Ärkebiskop Uno von Troil målning av Lorens Pasch d.y.

Ärkebiskopens återkomst Den 20 oktober 1793 återvände ärkebiskopen och hans sekreterare notarie Wijkman till Häverö. Vad man ville veta var om prästerskapet i eller vid torpet läst några speciella böner emot Satans verkningar. Prästerna förnekade att de någonsin till sina åhörare sagt att det var Satan som härjade i Myrbytorpet. Ärkebiskopen gav sig inte. Han frågade varför kyrkoherden hade ordnat med vakthållning vid torpet och om någon förbön i predikstolen emot den Onde i Myrby hade hållits. Han nämnde också att han hade  hört ett allmänt rykte att en tacksägelse skulle ha hållits från predikstolen när händelserna i Myrbytorpet slutade.  Då blev kyrkoherden till slut tvungen att hämta ett bevarat papper med en nedskriven tacksägelse med innehållet: - Vi vet att din starkhets hand är vid dem, som dig frukta. Därför hjälp, att vi ska kunna få Satan under våra fötter. Hör oss milde Herre Gud-

Något måste skrivas och sägas efter detta avslöjande papper. På kvällen satt de, ärkebiskop och prästerskap, tillsammans i ett kollegialt möte. Ärkebiskopens sekreterare satt bredvid.  De satt i den kalla ouppvärmda kyrkan i Häverö  - inte framför den varma öppna brasan i kyrkoherdebostället. I Uppsala Domkapitels arkiv finns kladden bevarad till den skrivelse, som skulle utformas. De prövade och ändrade i formuleringarna, innan texten till slut accepterades. I första meningen skrev de att händelserna i Myrbytorpet nästan blivit ansedda som den Ondes omedelbara verkningar av flera av denna församlings mindre upplysta ledamöter, men att en 14-årig flicka, Anna Forsman, som nu stod inför rätta hade erkänt, förmodligen förledd av någon äreförgäten, ogudaktig människa.

Det ser ut som om formuleringen ”mindre upplysta” ströks. Just där finns det många strykningar och omformuleringar. Jag skulle gissa att både kyrkoherden och komministern i eget intresse ville ha bort varje förklenande omdöme om dem som låtit lura sig av flickans skickligt utförda trick. I kollegial anda gick ärkebiskopen med på detta.

I slutet av den skrivelse som upprättades förmanades församlingen att inte låta sig förvillas av händelser orsakade av bedrägeri. I kombination med vantro kunde detta medföra oro, bekymmer och förtvivlan. I kombination med otro väckte de åtlöje. Otro och vantro ledde båda till fördärv.

På en separat lapp som finns bevarad i Domkapitlets arkiv står följande: Ovanstående åligger prästerskapet i Häverö församling att läsa upp tre på varandra följande söndagar i Häverö kyrka. Första söndagen skulle prosten själv läsa, därefter komministern och sist adjunkten Mellenius.

Lappen avslutas med följande underskriftstext ”I Häverö kyrka den 20 oktober 1793. Efter befallning”. Sekreteraren skulle skriva under.  Någon reagerade. Vem skulle egentligen ge befallningen? Med ordet ”åligger” blir det ju ärkebiskopen. Formuleringen blev i stället: ”Ovanstående har prästerskapet i Häverö församling att läsa upp”.

Befallningen kom från Gud.

 

 

APPENDIX

 

Ärkebiskop Uno von Troils visitation i Häverö och Singö församlingar den 4^de – 6^te november 1789. Protokollsutdrag

Avskrift i urval  från original som finns i Uppsala Domkapitels arkiv.

Protokollet är upprättat i ”4 acter”. Den 4^de acten , som tilldrar sig på Singö, återges oavkortad här. Längst bak finns ”Inventarium på Singö kyrkas tillhörigheter” som upprättades vid visitationen.

År 1789  den 4 November höll högvördigste herr Ärkebiskopen Procancelleren och kommendeuren af Kongl Nordstjerneorden doctor Uno von Troil Generalvisitation uti Häfverö och Singö.  

Dervid voro till biträde Theologiæ Professoren, Probsten och kyrkoherden doctor Olof Domeij i Näs samt dessutom närvarande Häradsprobsten uti Närdinghundra Contrakt samt kyrkoherden uti Edebo Magister Augustin Montelius, HonorarieProbsten och kyrkoherden uti Allmunge Magister Johan Runbom, och kyrkoherdarna Magister Eric Hartwich i Knutby och Faringe och Carl Wallnerson i Ununge och Edsbro.

Redogörande - Församlingarnas Probst och kyrkoherden Magister Johan Yckenberg, som tillträdde detta Pastorat 1779, Comminister Johan J Philipsson som 1788 tillträdde Sacellanien och Probstens adjunct – Johan Petter Sundgren som 1787 hitkommit, komminister Granberg i Singö, som dock nu ej war tillstädes – hade tillträdt sin CapellPredikantssysla 1783.

Protokollet förde e.o. Theologiæ Adjuncten och ConsistorieNotarien Magister Sven Wijkman Casparson.

1^sta: Acten

1§

Vid ankomsten ifrån Edebo emottogs herr ÄrkeBiskopen af Presterskapet wid Häfwerö kyrka, hwaräst uppå derom af Pastor fogad anstalt, enligt visitators honom gjorde tillsägelse, församlingens kyrkowärdar woro tillstädes , så at berörde kyrkas inventarier och öfriga tillhörigheter m.m. kunde igenomses.

Herr visitator besåg nu först sjelfva kyrkan, hwilken af gråsten upbygd befandts

.

.

2^dra Acten

.

.

14§

Vid efterfrågan om Barnaundervisningen och huru den skötes, berättade prästerskapet att ingen Scholæmästare eller fond till en sådans aflönande gåfves, att väl kyrkowaktaren i förtiden, härutinnan emot särskild wedergällning betjent dem som derom för deras barn honom anlitat, men att han äfven war gammal och nog orkeslös, samt att äfvensom swårighet sig yppade att i wissa rotar eller byar kunna förmå någon at åtaga sig sådant beswär och önskade fördenskull Pastor att vid herr visitators wistande härstädes någon författning i denna så angelägna del måtte widtagas. Herr visitator som yttrade att i brist på någon annan, klockaren ej finge undandraga sig detta besvär, emot wedergällning af Barnens föräldrar, samt föräldrarna tillhållas, att låta sina Barn gå till honom. Förmälte dock, att som sådant för de längre bort boende kunde vara mindre beqwämt, sig i morgon willja med församlingarnas ledamöter om detta ärende närmare öfwerlägga, om icke antingen scholæmästare kunde antagas, som wissa  tider om året wore i den ena och åter annan tid i en annan tract af församlingen eller och annan anstalt fogas.

 

15§

Öfwersåges kyrko- och fattigcassoräkenskaperna för båda församlingarna, hwilka befunnes efter den härtils härstädes brukliga methode ordentligen författade, men wid denna Methode gjorde dock herr visitator

1^o vid Häfverö den erinringen att som ingen hufvudbok här wore, utan endast en enda i hwilken alla både inkomster och utgifter till hwarje särskild summa specificerades och som således såsom special wore att anse, borde en hufvudräkenskapsbok inrättas.

.

.

3^dje  Acten

.

.

5§

.

…..att i barnens späda hjertan inplanta gudsfruktan, herr Ärkebiskopen anmodar presterskapet att tillhålla barnen morgon- och aftonbönernas lärande utantill på det de måtte kunna till såwähl sina föräldrars glädje som tjenstefolkets upmuntran och allas uppbyggelse förrätta denna husandakt, och hwarigenom Barnen ej allenast ifrån första åren wändas att lära känna såwäl bönens kraft och werkan som dess nödvändighet, utan och att alltid taga sin tillflygt till gud i bönen med förtroende öfverlämna sig till dess nådiga försyn.

Hwarjemte herr visitator på det ömmaste förmanade och upmuntrade församlingarnas ledamöter, att icke försumma dessa förhör såsom medförande de ypperligaste tillfällen att i alla förefallande mål kunna med sin själasörjare äfwen få öfwerlägga och jämte underwisningen begagna sig af dess råd och förmaningar.

6§

Tillkännagaf herr visitator att han redan blifwit underrättad derom att ingen Scholæmästare eller Fond till en sådans aflönande här gåfwos utan att kyrkowaktarn härstädes hittills emot wedergällning af dem som honom anlitat sådant besörgt. Herr visitator som nu derjämte omförmälte hwad i förledne dags Protocoll finnes anfört, rörande såwäl klockarens skyldighet att emot särskild wedergällning gå församlingarnas ledamöter tillhanda som den sig derwid yppande swårighet, yttrade sig widare, att till herr visitator nu i dag med utmärkt fägnad försport den berömliga Christendomskunskap Barnen i allmänhet redan innehade och hwilket wittnade om den berömliga omsorg församlingarnas ledamöter om sina Barns upfostran och underwisning haft och hade, gjorde herr visitator sig fullkomligen försäkrad att intet ännu kunde anses som både wigtigare och angenämare än det, som handlade om utvägen till ej allenast bibehållande af den goda grund de redan ägde, utan om widare byggande derpå, hwarföre herr visitator på det ömmaste recommenderade hos församlingarnas ledamöter att påtänka om någon scholæmästares antagande å sätt som i förre dagens Protocoll redan omnämnt är, och hwarom Presterskapet anmodades att i sockenstämma med församlingarnas ledamöter rådgöra.

7§

Tillkännagafs uppå efterfrågan, att Kongl Maj:ts förordning om in- och utflyttande personers skyldighet med atesters eller prestebeskeds uttagande och öfwerlämnande till vederbörande prästerskap årligen af predikstolen såwähl som alla öfriga anbefalta förordningar och författningar upläsas samt wärkställigheten deraf befordrades.

8§

Om de fattiga besannades ..(?).. ytterligare hwad uti förra dagens protocoll finnes anfört, att de af församlingarna underhålles genom rotevis utgörande matskott, och hafver det understöd de får af Cassan samt tillstånd at dygna, och hwartill de af herr visitator än ytterligare upmuntrades. Men som härjämte en och annan af soknemännen beklagade sig deröfwer, att äfwen fattiga ifrån andra församlingar beswära dem medelst kringstrykande och tiggande då dock hwarje församling borde föda sina fattiga, blef beslutat att enär sådana utsoknes fattiga kringstryka skulle de icke emottagas utan genom angifwande hos kronobetjänte, som ej lärer underlåta att lämna dess med höga författningar enliga Ämbetesbiträde, fortskaffas till sin hemort, och om någon af soknens egna fattiga  förspordes gå utom soknen och tigga, skulle en sådan straffas, först med minskning i dess fattighjelp, wid nästa utdelning och sedan hwem den ej endera sig rätta ville bortmistandet af sin fattighjelp.

9§

Efterfrågades om såwäl Församlingarnas ledamöter wid inträffande sjukdomar i tid kalla presterskapet till den sjukes tröst och uppbyggelse såsom ock om presterskapet wid slika tillfällen skyndsamt sig infinna, hwilket å ömse sidor med ja beswarades.

10§

Om SocknestämmoProtocollen bekräftades än ytterligare

.

.

12§

Om likbegrafningar besannades hwad gårdagsprotokollet innehåller, men som församlingens ledamöter derjämte beklagade sig att kyrkogården wore nog trång blef beslutit, att en del af kortsidan af densamma äfwen dertill skulle nyttjas, samt endast en wiss plats utses å hwilken de som enligt dom borde begrafvas afsides kunde nedsättas; och widare utstaka hwad långt hwarfwet å norra sidan borde gå.

 13§

Kyrko- och Fattigkassoräkningarna förmälte herr visitator nu för församlingarna sig hafwa genomsett och funnit med den berömliga noggranhet af Prästerskapet förda att herr ÄrkeBiskopen deröfwer förklarade sitt nöije, äfwensom herr Ärkebiskopen nu underrättade församlingens ledamöter hwad i förestående dags protokoll i §^en rörande dessa räkenskaper finnas anmärkt; 

.

.

3^dje Actens avslutning

yttrade herr visitator sitt synnerliga nöije öfwer den berömda ordning och skicklighet å Preesterskapets sida och den wälwillja och kärlek emot dem tillbaka å församlingarnas sida  herr ÄrkeBiskopen under dess kårta wistande härstädes förspordt och det herr ÄrkeBiskopen önskade och gjorde sig försäkrad äfwen hädanefter å samma sätt fortfara, och sedan herr ÄrkeBiskopen tillsagt att detta Protocoll kommer att nästa Söndag å Predikstolen i Häfwerö och Söndagen derefter i Singö att uppläsas, tillönskade herr ÄrkeBiskopen alla närwarande Guds nåd och wälsignelse.

 

4^de Acten

 

Den 6^te November

1 §

Efter i går Singö Capells Lag lämnat löfte företog sig herr Visitator i dag resan dit, hwarmed herr Visitator ifrån Norby By emottogs af Singöboerne som med båtar dit ankommit till Ärkebiskopens öfwerförande och woro härvid herr visitator följaktiga de i föregående dags Protocoll omförmälte Prästmen, Professoren Doctor Domeij, Prostarna Aug Monthelius och Runbom, kyrkoherdarna Hartwich och Wallnersson samt e.o. Th. Adj. Wijkman, som förde Protokollet.

Närvarande Redogörande Prosten Magn Yckenberg i Häfverö och Comminister Emanuel Johan Granberg i Singö.

2 §

Efter ankomsten begaf sig herr Visitator till kyrkan, hvarest församlingens ledamöter till stort antal sammankommit. Herr Visitator genomgick häruppå kyrkans inventarium hwarvid anmärktes att en öfver Capellansbostället nästledna år af ingenieuren Kamecker författad och 2 april 1789 stadfästad Charta kommer att på kyrkans inventarium upföras, samt noga wårdas; äfwensom alla öfriga rörande kyrka och Prestebord  befinteliga Acter hwaraf Comminister Granberg förmälte sig hemma hafwa en och annan böra registreras och i inventerio uppföras. Visitator gaf äfven tillstånd att wid Communion Prästen endast är klädd uti mässeskjorta, då mässhaken war aldeles utsliten, såsom han och med synnerligit nöije hörde det benägna löfte brukspatron Grill gifwit församlingen att bekosta deras spruckna klockas omgjutning; ett löfte wärdigt icke mindre dess ädelmodiga tänkesätt an (←?) Grillska namnet.

3§

HufwudRäkenskapsboken salderade vid 1sta nästledne Maj en summa Contant behållning 27 Rdr 38 skilling 6 runstycken och då häraf afgå 3 Rdr 32 skilling som blivit sedan utgifna samt en inneliggande guldring pantsatt för 1Rdr 16 skilling befants wid nu skedt upräknande af medlen återstoden 22 Rdr 38 skilling 6 runstycken riktigt inneliggande. Sedan 1sta Maj hade enligt Specialen blifvit insamlade 4 Rdr 7 skilling och utgifna 2 Rdr 36 skilling samt befants öfwerskottet 1 Rdr 19 skilling Contant i kyrkokistan; och igen kunde herr Ärkebiskopen samma ordning iakttagen af presten som den hwaröfver herr Ärkebiskopen redan tillförene i Hefverö förklarat dess nöije.

4§

Efterfrågades om någon uplysning kunde gifvas om detta Capells ålder, men derom fans ingen annan underrättelse än en gammal tradition att 1596 först skall begynts att här hållas ett litet fiskeCapell, men ordinarie prest eller Capellan hade ej warit förrän 1734, och företeddes nu wid fråga om CapellPredikantslön m. m. såsom säkraste underrättelse och stadgande derå en ifrån Consistorio vidimerad afskrift af transumt af Kongl  Majt:s Nådiga Resolution uppå de af Upsala Stifts fullmäktige under Riksdagen 1734 andragna Beswär; gifwen Stockholm i Rådkammaren den 17 Maij 1735.

Uppå ofvannämde Fullmäktiges i underdånighet gjorda ansökning, samt i anseende till de derhos anförde skiähl, samtycker Kongl Maj:t i nåder, att, till den uti Roslagen belägna och under Häfverö moderkyrka hörande Singö Capells församling få mycket bättre själaskiötsel en särskild prest uppå Singön må förordnas; och som det af bemälta singöboer, wid en af vederbörande Landshöfdinge och Consistorio anstäld undersökning skrifteligen utfästa sammanskottet, till den begärda prestmannens underhåld ej finnes tillräckeligt så samtycker Kongl Maj:t äfwen i nåder såwäl dertill, att de af SingöBoerna till klockaren i Häfverö årligen erlagda 1 tunna 5 ½ fjärding spannmål, hädanefter maga tilläggas den präst, som på Singön kommer att förordnas och ett af de 2^ne i Norrvreta By på Singön belägna fjärdedels odisponerade och kronan behåldne hemman af 6 daler silvermynts ränta hwardera må merbemälte prestman till boställe uplåtas, datum ut supra

                                                                 FREDRIK

                                                                      L.  S.        / O. Cederström

                                                    Vidi  Joh.  Wiman.
 

5§

Sjelfwa kyrkian af träd befants både wacker och i godt stånd utom taket som behövde någon reparation, och hvilket med första borde werkställas. Wid efterfrågan om någon kunde draga sig till minnes när denna kyrka blef bygd intygades, att den blifwit fullbygd 1753 och hade förut på samma kyrkogård, ehuru ej på samma grund och ställe denna kyrka finnas warit en liten aflång trädkyrka alldeles förfallen.

6§

Husen å Capellansgården byggas af församlingen, och åligger det derföre Capellpresten att med all flit sorgfällighet dem wårda och underhålla, och hwartill herr visitator honom upmuntrade.

7§

För öfrigit rönte herr Ärkebiskopen ej utan synnerlig förnöielse den wälwillja hwarmed Capellaget omfattar sin Lärare hwilken deremot ej lärer underlåta med ömhet och tacksamhet samt flit och arbetsamhet i sin sysla gjöra sig förtjänt af deras förtroende; äfvensom herr Ärkebiskopen betackade hwar och en för den fägnad hwarmed de alla visade sig emottaga ett af dem så önskat besök, som det herr ÄrkeBiskopen dem gjorde, och som icke tillförne af någon ÄrkeBiskop skedt.

Herr ÄrkeBiskopen slöt Acten med upmuntringar till gudsfruktan som säkrast bereder både timlig fönöjelse och ewig salighet samt efter af herr Ärkebiskopen gjord bön och sång, ledsagades åter herr Ärkebiskopen med sitt följe ned till stranden och återfördes i flera båtar, samt wid återkomsten till Norrby betackade dem än widare med tillönskan om Guds nåd och wälsignelse.

Sidst anbefalte herr Ärkebiskopen, att detta Protocoll med de 3 föregående Acter komma att å (fattas ord) sätt i båda kyrkorna upläsas.

                                            Uno von Troil   /Sven Wijkman Cson

 

Inventarium uppå Singö Kyrkas tillhörigheter af Böcker samt andre saker, upprättadt till General Visitation 1789

 

Böcker                                                                               Diverse                                    

1 ny Handbok in 4^to          (antalet anges)                         1 Altartafla                               

1gammal dito in  8^to                                                                             1 gl dito öfver ingång till kyrkan

1ny Psalmbok in 4^to                                                           1 Förgyld Hvitmetallskalk

1 gammal dito in 4^to                                                          1 Förgyld Patén

1 Kyrkobibel in 4^to                                                            1 par gamla Ljusstakar af Tenn

1 Förordningsbok                                                              1 Mässkjorta

Winblads projektritningar                                                 1 gammal Mässhake       

Stjernmans samling av förordningar                                 2^ne gamla Håfvar

1 gammal Handbok                                                           1 Rödt Altartäcke

Kyrkolagen                                                                       1 Handduk

Svenska Boskapsafveln                                                    1 Altarkudde

Prof Psalmboken                                                               1 Sockenbudskalk af Tenn

1 gammal Handbok                                                           1 Oblatask af Tenn

Prof öfversättning af Bib. 1 &11 Mosis Bok                    1 Kalkkläde

Cirkulairbok                                                                      1 gammalt bårkläde

1 Förhörsbok                                                                     1 Bäkn af Tenn

1 Bok som innehåller födda, vigda och döda                   1 gammal Bläcktratt

1 dito Räkenskapsbok                                                       1 Kista med 3^ne  lås

1 dito Fattigmedelsbok                                                     1 Skrin med 1 dito

1 Bundt Kongl förordningar                                             1 gammal Tennljusstake

1 Tabel                                                                              1 Bord    1 Stol

                                                                                          1 Bokhylla

                                                                                          1 gammal Klocka

Handlingar

Fol. 1          Extract af Upsala Domkapitels Protocoll  den 12 Marttii 1712.

Fol. 2 & 3   Consistorii Bref till Prosten Teelin och Singö församling den 11 sept 1713. Både i hufvud och  afskrift.

Fol. 4          Ett den 1 april 1733 utgifvit betyg att Abraham Ersson och Anders Mattson i Singö anmält sig hos Probsten innan de rest till Upsala.

Fol. 5    Consistorii Protocoll den 10 Oct 1733 Contrasignerat af Johan Wiman.

Fol. 6    Domkapitlets lämnade bevis den 4 april 1733.

Fol. 7    Jacob Kroks, den 11 Feb 1734, kungörelse.

Fol. 8    Protocoll då en undersökning förrättades.

Fol. 9    Lars och Per Brandts jemte fleras gifna betyg den 25 juni 1734 huru med Gudstjänstens förrättande i Singö Capell sig förehållit.

Fol.10     Transumt af Kongl Maj:ts Resolution gifven den 17 Maji 1735.

Fol.11     Consistorii Bref af den 4 Junii 1735 till Probsten Hageman i Häfverö.

Fol.12  Transumt af Consistorii skrivelse till Probsten Telin den 2 Nov 1743.

Fol.13     Vallängden vid Capellansval år 1774.

Fol.14     Probstvisitationsprotocoll af den 9 juli 1786.

 

Ärkebiskop Jacob Axelsson Lindbloms visitation i Häverö 1//10 1815

26 år efter von Troils visitation är det åter dags för ärkebiskopsvisitation Häverö.  Johan Lindblom som var professor i statskunskap vi Uppsala universitet hade blivit ärkebiskop 1805. Per Wäström var kyrkoherde i Häverö. Protokollet är inte skrivet i samma milda, nästan överslätande ton som vid Uno von Troils visitation.  Bristerna är  noterade mera rakt på sak vid ärkebiskop Lindbloms visitation. Dessutom har kyrkans roll som statens förlängda arm in i samhället utvidgats. Ärkebiskopen frågar denna gång också hur vaccinationen mot smittkoppor fortlöper, om socknen anställt någon barnmorska, hur brandyn och brandskydd är organiserat mm.

.

Par 12  Ingen ordentlig fattigvård är inrättad.   Fattiga får sitt uppehälle genom bettlande i församlingen.Till sjuka och sängliggande forslas  det som erfordras för deras underhål. Det är bästa sättet att ordna fattigvård anser församlingen. Herr visitator kunde ej underlåta att uppmana Pastor och övriga att vara betänkta på en mer säker och ordentlig inrättning i detta angelägna ämne. Fattigstuga fanns men bara en enda person vistades är.

Par 13  Barnaundervisningen bestrides af föräldrarna själva. Enligt Pastor bör de lära barnen stava väl jämte innan- och utanläsning. Vad som brister ersättes genom prästerskapets och i synnerhet Pastors egen handläggning. Visitator ålade i anledning härav Pastor att med församlingen överlägga om medel att ge den högst viktiga barnaundervisningen en mera ordentlig form. Därigenom besparas såväl församlingens som prästerskapets egen för  andra angelägna göromål erforderliga tid och möda.

Par 14  Vaccination sker utan motstånd av församlingen. Pastor själv och läkaren vid Ortala Bruk utför vaccinationen. Brist på tjänligt vaccinämne har vållat något uppskov. Visitator uppmuntrade till att all möjlig sorgfällighet i detta angelägna arbete …… så att om möjligt varje barn innan det uppnått ett års ålder måtte ympas med skyddskoppa.

Par 15 Församlingen har ännu ej kunnat förmås att antaga ordentligt examinerad och aflönad barnmorska. . Man begagnar sig vid infallande behov av erfarna gummor vilka även tjänligt …….stringar(?). Pastor har dock uppmuntrat till underdånig åtlydnad av Kunglig Maj:ts i detta avseende landsfaderliga äskan..

Par …  Brandordning och brandsyn ej inrättad