Nyheter från Singö

 Yngve Andersson i Boda på Singö gör en serie "Nyheter från Singö" med olika teman från sin hembygdsforskning. Dessa distribueras årligen till samtliga medlemmar i Singö Hembygdsförening tillsammans med kallelse till ordinarie stämma.
 

Nyheter från Singö 2007

                                            (reviderat 2008-02-28)                           Yngve Andersson

Namnprojektet
Varför behövdes ett laga skifte?
Allmänt om laga skiftets genomförande
Kritisk granskning av laga skiftet i några Singö-byar
      -Laga skiftet på Fogdö 1862-67
      -Laga skiftet i Boda 1866-70
      -Laga skiftet i Backby-Tranvik 1853-80


tillbaka

Det årliga medlemsbladet har inte fått namnet Historiska nyheter. Det finns goda skäl för detta. ”Sånt där gammalt är jag inte ett dugg intresserad av” säger några när ämnet historia kommer på tal. Årets tema, laga skiftet, hände visserligen för mer än 135 år sen. Men det är lätt att knyta an till sådant som händer just nu. Många har kanske tittat på Fredrik Lindströms roliga TV-programserie som just avslutats. Med mycket humor prövar han där tesen att vi svenskar nog är mer förändringsbenägna och individualistiska än andra folk samtidigt som vi i grunden är väldigt rädda för att ta konflikter. Han ger dråpliga exempel och visar statistik som stöd för detta. Har Fredrik Lindström rätt eller sprider han bara nya myter om hur vi svenskar är? Moderna myter ska förresten vara temat för SIBERAKs nästa möte i maj[1]. Så håll ögonen öppna då och läs anslagen på dörren till Affären i Söderbyn, om ni vill vara med!

Har Fredrik Lindström rätt så bör denna förändringsbenägenhet och individualism ha börjat med laga skiftet. 80 procent av landets befolkning bodde då i små bondbyar, där de flesta ekonomiska besluten fattades kollektivt av byalaget. Traditioner och almanacka var vägledande för byalagets beslut. Laga skiftet innebar att varje bonde i stället blev herre över sin egen mark och att han oftast hel fritt kunde fatta sina egna beslut. Det gemensamt ägda blev väldigt litet, men ännu i dag ska vissa gemensamma beslut fattas om sjöbodplatser och andra allmänningar. Själv vet jag inte hur detta går till idag. Jag är bara en torpare utan mantalssatt jord och öretal, som bor i Törsp `agen i Boda som min morbror sa när han talade gammalt singömål.  Vad jag nu har läst in mig på är det som hände när den största äganderättsreformen i vår historia kom till. Fogdö visar sig vara ett mönsterexempel för laga skiftet. Fem år tog det.  Roligast, och mest lärorikt om konsten att fatta gemensamma beslut, är kanske de sista sidorna, 6-9  i årets medlemsblad, som handlar om Backby-Tranvik där allt gick helt galet. Det tog 27 år, dvs mer än fem gånger så lång tid, för att nå ända fram. 

Först lite om det pågående Namnprojektet

Efter en lång, skön och rolig vandring på Singö dyker ofta någon fråga upp som man vill ha svar på. En äng med en gammal lada, en vik med sjöbodar eller några gruvhål har fångat intresset. Förmår man inte hänga upp berättelsen på ett enda geografiskt namn kan inte ens en infödd singöbo förstå och hjälpa till. Efter en stunds förvirrande samtal suckar man och ger upp.  Förr när folk härute levde av naturen som jordbrukare och fiskare, fanns massor av namn på ängar, åkrar, vikar, uddar och skär, som användes ofta. Geografiska namn var nödvändiga för att snabbt kunna meddela vart man skulle eller var man varit. Behovet finns inte längre annat än för de som fortfarande är bönder eller fiskar som hobby. Namnen är på väg att bli glömda. Men frustrerande och förargligt är det att inte på ett enkelt sätt kunna tala om var man varit, när man haft en hänförande upplevelse.

Men ännu finns namnkunskapen kvar.  Jag och Per Arne Söderholm, som med sin bror fortfarande driver jordbruk med mjölkkor, satt och tittade på en gammal lantmäterikarta från år 1717 över Söderbyn och Norrvreta. Han använde många av namnen som fanns på kartan. Några namn finns också på moderna kartor såsom Kobodan, Vargmyren och Digrudan. Åkrar som Källdalen, Marn och Angarfern saknas på moderna kartor, men Per Arne bekräftar att namnen fortfarande används. Hampåkern på kartan från 1717 visar att man odlat hampa i Söderbyn. En förbjuden växt i dag, men då användes hampa som spånadsväxt för att tillverka rep och tåg.  

Namn har alltså något att berätta. Markerna alldeles söder och sydost om Söderholms i Söder-byn heter Marn på kartan från 1717. Det var också namnet på Söderholms hemman på 1600-talet. I skärgården betydde ”maren” sank mark genomdraget av ett smalt sund. Kartorna på förra årets utställning i Mattsgården visar att för 1000 år sedan fanns det just ett sådant sund där. Sydvästra delen av Singö var då fortfarande en ö. Det är en underbar känsla när poletten trillar ned. Det äldsta gårdsnamnet Marn på Söderholms gårdstomt har fått sin förklaring – en topologisk  (geografisk) förklaring.

Kyrkhällen är ett litet skär mellan Askholmen och Fogdö. Där bytte fogdöborna roddare i kyrkbåten enligt Ortnamnsarkivets gamla uppteckning från 1931. Visst är det väl intressant att veta att fogdöborna gemensamt ägde en kyrkbåt. Vid laga skiftet på 1860-talet i Fogdö by undantogs kyrkbåtsplats på samfälld mark.

Udden Demansören söder om Byviken i Söderbyn kallades Dödmansören på 1717 års karta. Se forskaren Nils Gustaf Stahres diskussion om hur namnet Dödman kan ha uppkommit i hans bok Ortsnamn i Stockholms skärgård sid 278-279.

Håkan har tagit initiativet till Namnprojektet.  Vi ska inventera och lägga in geografiska namn som saknas på kartan.

Varför behövdes ett laga skifte?

På Mattsgården i somras visade vi kartor över hur Singö steg ur havet efter sista istiden. För 2000 år sedan låg gårdstomterna för flera av Singös gamla bondhemman alldeles vid strandlinjen i skyddade vikar och sund, nära fina fiskeplatser. Bördig mark som kunde uppodlas fanns också på ön.

Exakt när ön fick permanent bosättning vet vi inte. Men år 1429 fastslogs i en viktig lagmansdom att skäret Måsesten "av ålder och hedendom" hört till Singö i synnerhet Tranviks by. Därför kan vi säga att Singö helt säkert hade fast bebyggelse under vikingatiden. På 1500-talet fanns det 25 hemman på Singö och 3 på Fogdö. Fem vackra lantmäterikartor från 1640 över byarna Backby-Tranvik, Boda, Ellan, Fogdö och Söderby- Norrvreta visar var dessa hemman med sina åkrar och ängar låg. I textrutor på kartorna ger lantmätaren också ekonomiska uppgifter om antal lass hö man bärgade och hur många tunnor säd man sådde.

Uppodlingen fortsatte och jordbrukstekniken förbättrades, särskilt när järnplogar började utnyttjas. Därför tilläts vid arvsskiften under 1700-talet att hemmanen i byarna delades, oftast mellan syskon. Antalet bönder fördubblades. Hemmanssplittringen fortsatte genom ytterligare delningar mellan syskon. Metoderna för delningen skapade problem. Hemmanen i en by hade varsin teg i de gamla stora gärdena. Varje gång ett hemman delades så delades varje teg som hemmanet brukade. Med tiden blev det därför ett väldigt splittrat ägande i byarna. Varje bondes åkerbit i varje gärde blev allt mindre och smalare. I slutet av 1700-talet hade antalet bönder i Söderbyn och Norrvreta blivit drygt 20 som alla hade varsin smal teg i Storgärdet. Vissa åkerbitar kunde efter delningen bli så oformliga att de blev omöjliga att utnyttja. I 1600-talets domböcker är det inte ovanligt att bönder i någon by begär jämkning sinsemellan i sitt ägande. Rätten utser då två tolvmän från andra byar att som gode män tillsammans med byns bönder genomföra detta.

Men på 1700-talet nås Sverige av nya utländska idéer och teorier i vilka jordbrukets centrala betydelse för hela samhällsekonomin lyftes fram. Reformer för att höja effektivitet och kvalitet hos djur och växter förespråkades. Enskilda storgodsägare, t. ex Rutger Maclean i Sverige, gick i spetsen och visade vilka stora effektivitetsvinster som kunde uppnås. I Sverige utfärdades 1749 författningar om storskifte. Först efter 30 år blev det fart, när författningen ändrades så att det räckte med att en enda bonde i en by begärde storskifte hos landshövdingen. I alla Singös byar begärdes storskifte. I arkiven finns därför vackra kartor över byarna och protokoll bevarade från slutet av 1700-talet.

Storskiftet blev en halvmesyr. Bönderna hade fortfarande sina åkrar uppsplittrade i små remsor på många olika ställen i byn. Söderby-Norrvreta Storgärde var fortfarande efter storskiftet delat i smala tegar mellan alla bönderna. Skogsmarken förblev oskiftad och byalaget, dvs bönderna tillsammans, bestämde var varje bonde fick hugga och hur mycket han fick ta ut. Mycket av byns totala mark var alltså fortfarande allmänning.

Fortfarande måste alltså bönderna använda samma växtföljd, plöja och så samtidigt på teg-skiftade åkrar för att inte åstadkomma skador på grannarnas mark. I varje by detaljreglerades, hur många djur varje bonde fick föra ut på bete till de stora skären och när det fick ske. Överträdelser av alla de slag belades med böter som tillföll den gemensamma byakassan. Det finns bevarat en allmän regelbok för alla byar i pastoratet. Byordning för Häverö-Singö 1776 heter den. Eftersom så många var inblandade var det nödvändigt att i förväg fastslå vilken dag man skulle börja att så korn på ett gärde eller ärtor på en åker som trädats. Dagen blev naturligtvis inte alltid den bästa ur vädersynpunkt, men omläggningar i tidsplaner ville man säkert i det längsta undvika.

Allmänt om laga skiftets genomförande

1827 kom stadgan om laga skifte och den var inte tandlös. Den föreskrev att marken i byarna skulle skiftas mellan bönderna så att varje bonde i byn helst hade all sin mark, dvs åker, äng, beteshagar och skog, i ett enda skifte. Fler än tre ägostycken skulle undvikas. All byns mark skulle således uppdelas mellan delägarna i byalaget så långt det var möjligt. Vägar och diken över flera bönders ägor förblev samfälligheter, liksom strand för sjöbodar och lastplatser. Naturtillgångar som sand, kalk och marmor behölls ofta i samfälld ägo. Även byns fiskevatten kunde skiftas mellan bönderna. Men det skedde bara på Fogdö.

Varje bonde fick sina åkrar, ängar och hagar i sammanhängande ägostycken som han själv kunde bestämma över hur han ville utnyttja och när han skulle så och skörda. Skogen blev också hans enskilda egendom. Han fick alltså möjligheter att själv fatta beslut som tidigare skulle fattas i byalaget. Gemensamt beslutsfattande inskränktes till sådant som sjöbodplatser och utnyttjandet av byns fiskevatten och det lilla som fanns kvar av oskiftad mark.

I alla byar på Singö genomfördes laga skifte. Hur kunde man lyckas med detta? Själva processen skapade ju konflikter. Den innebar ju att varje bonde skulle lämna ifrån sig mark som han brukat och få mark på andra ställen i ersättning. Tyckte han att lantmätarens förslag till delning gav honom för lite tillbaka så måste ju mark tas från någon annan. Det är ju som upplagt för att alla försök bara slutar i ett enda stort gräl, när lantmätaren presenterat sitt preliminära förslag. Men det visade sig att alla bönder tänkte till hur de skulle kunna förbättra lantmätarens preliminära förslag. Var och en prövade vad de kunde få ut genom att gå med på att avstå på ett ställe mot det att de vann på annat ställe genom byte. Här uppstod en frivillig ganska komplicerad, intressant bytesprocess som jag tror att modern spelteori för strategiskt tänkande kan ge förklaringar till. Uppenbart är att bytesprocessen ledde till en bättre lösning för alla än vad lantmätarens första förslag innebar.

Det var naturligtvis svårt att uppnå fullständig enighet genom sådana frivilliga byten. Men stadgan för laga skiftet föreskrev då att lantmätaren tillsammans med två alltid närvarande gode män skulle fatta beslut så att man kunde gå vidare i arbetet med skiftet. Gode männen var ojäviga bönder från andra byar som skulle representera bondförnuftet vid sidan av experten lantmätaren. När hela skiftesförslaget var färdigt hade varje bonde i skifteslaget rätt att överklaga till Väddö-Häverö skeppslags Ägodelningsrätt. Den sammanträdde i byn under några dagar och fattade därefter beslut om eventuella ändringar. Om Ägodelningsrättens beslut inte överklagades verkställdes dess beslut om ändringar. Därefter fastställde Skeppslagets Ägodelningsrätt det genomförda laga skiftet.

Organisationen för hur laga skiftet skulle gå till var föredömligt klar, effektiv och demokratisk. Man lyckades under 1800-talet genomföra laga skifte i hela landet utom i några få socknar. I min frus hemby, Nusnäs i Mora socken, skedde laga skifte först under 1960-talet. Efter skolan jobbade hon ett tag hos den speciellt utsedde lantmätaren Bo Turesson som senare blev kommunikationsminister. Säkert lärde han sig genom arbetet i dalabyarna mycket om ett annat slags kommunikation - den mellan människor. Vi ska se att lantmätarens skicklighet i att följa stadgar och hantera konflikter hade stor betydelse för resultatet.

Kritisk granskning av laga skiftet i några singöbyar

Jag börjar med att beskriva laga skiftet på Fogdö, där allt förlöpte normalt. Jag ska då också berätta lite utförligare om de stora förarbeten som utfördes, innan lantmätaren så småningom kunde lägga fram sitt första delningsförslag. I Boda löste lantmätaren ett principiellt problem på ett klantigt sätt. Resultatet blev en orättvis delning. Detta blir uppenbart senare när jag redogör för Backby-Tranvik, där allt gick snett. Där gick överklagandena ända till kungs vid tre tillfällen. Lantmätaren hade gjort fel. 20 år tog det att få förrättningen på rätt köl och efter 27 år var laga skiftet klart. I de övriga byarna tog det 5-6 år. Det bör sägas att det var olika lantmätare i dessa förrättningar.

Laga skiftet på Fogdö 1862-1867

Vi börjar med lite historia om fogdöhemmanen. På kartan från 1640 prickas 3 hemman in: Norrgården, Västergården och Östergården. På kartan anges öretalet, som är en gammal medeltida mätning på hemmanens markstorlek, som fortfarande används. Enligt öretalet är Östergården störst, Västergården lite mindre och Norrgården ännu något mindre. Men uppgifterna på kartan från 1640 om hur många tunnor säd man sådde och hur många lass hö man bärgade visar att genom nyodling m.m. hade storleksordningen mellan hemmanen omkastats. I slutet av 1600-talet satte hemmanssplittringen i gång i samband med arvsskiften. Som mest fanns nio bönder på Fogdö. Vid laga skiftet var det sex bönder kvar. En norrgårdsbonde och en västergårdsbonde hade köpt mark i Östergården. De båda östergårdsbönderna ägde mark i Västergården. Lantmätarna höll strikt isär i vilka historiska hemman en bondes olika marker låg.

Sent i juli 1862 infann sig den utsedde lantmätaren för att planera arbetet. Jordägarna bestämde att karta skulle ritas. Holmar, skär och strandlinjer mättes bäst på isen under vintern. All mark skulle graderas med avseende på ekonomiskt värde och skalor fastställas för att mäta detta för olika marktyper. Graderingen av ängsmarken skedde bäst när den stod "i sitt bästa flor" dvs strax efter midsommar. Grävningar för att fastställa åkrarnas jordtyper fick anstå till efter skörd. Bönderna skulle delta vid värderingen och i övrigt ställa upp med handräcknings-personal. Sådant här arbete gjordes i alla byar. I Boda har lantmätaren har inte lagt ned lika mycket arbete på kartan. Många strandlinjer på laga skifteskartan är bara raka streck.

Kartan över Fogdö med holmar och skär blev mycket detaljerad. Liksom i andra byar mättes marken in i mer än tusen mer eller mindre oregelbundna markbitar. De ritades in på kartan, klassificerades och beskrevs i protokollstext. Varje markbit graderades också med avseende på ekonomiskt avkastningsvärde. Under arbetets gång ingick delägarna ett antal "föreningar" (=bindande överenskommelser) där beslut om samfälligheter som diken, vägar, kyrkbåtsplats m.m. togs. En viktig "förening" var beslutet om delningsgrund. Som redan nämnts stämde redan år 1640 det medeltida öretalet dåligt med hur många tunnor säd och hur många lass hö hemmanen faktiskt bärgade. Norrgården som var minst enligt det medeltida öretalet hade blivit störst. Bönderna på Fogdö bestämde därför att hävden, dvs att brukandet i dagsläget vid laga skiftet skulle vara delningsgrund mellan de historiska hemmanen Östergården, Västergården och Norrgården och inte öretalet. Men vid omfördelningar inom dessa historiska hemman skulle öretalet användas. Denna delningsgrund hade ju använts när dessa hemman delades på 1700-talet.

Det visar sig vara ett klokt beslut att bestämma hävden som delningsgrund mellan de historiska hemmanen. Denna kloka och korrekta vägledning fick inte bönderna i Boda och i Backby-Tranvik av sina lantmätare. Konsekvenserna av detta kommer vi att se senare.

 Med detta beslut som grund upprättade lantmätaren på Fogdö först en hävdeförteckning så att varje bonde fick en klar bild av hur hans ägande såg ut i utgångsläget. Därefter utarbetade lantmätaren en första delningsplan. Den omnämnda graderingen av varje markbit gjorde det möjligt för honom att byta inte bara åker mot åker utan även åker mot ängar eller skog. På så sätt kunde han byta mark så att varje markägare fick sammanhängande mark av såväl åker, ängar och skog. Han kunde sedan i protokoll och på karta visa varje markägare att denne totalt sett fick tillbaka mark med samma ekonomiska värde som den han lämnade från sig. Sedan fortsatte skiftet med den redan beskrivna frivilliga bytesprocessen mellan bönderna så att alla fick en bättre delning än i lantmätarens första delningsplan. Ägodelningsrätten sammanträdde på Fogdö några dagar i augusti 1867 och tog ställning till tvistefrågor som återstod. Efter verkställande fastställde Ägodelningsrätten laga skiftet på Fogdö.

På Fogdö gick allt smidigt således. Vad som inte kunde lösas mellan bönderna hamnade i ägodelningsrätten. Det var ofta bara småsaker som exempelvis några graderingar man inte var nöjd med.  Det kunde också gälla att få flytta en smedja på skifteslagets bekostnad . De andra bönderna hade då för det mesta nekat. Nye markägaren hade vanligen erbjudit att smedjan kunde stå kvar på hans mark utan ersättning tills den ändå måste ersättas av en ny. Ibland kan man ana att gamla surdegar mellan några av bönderna hindrade det vanliga sökandet efter goda kompromisser.

Laga skifte i Boda 1866-1870

Först lite historia om bodahemmanen. På lantmäterikartan från 1640 är två hemman inritade, ett i Västerboda och ett i Österboda.  Öretalet på kartan anger att västerbodahemmanets andel i byn är dubbelt så stor som österbodahemmanets. Men lantmätarens uppgifter om antal tunnor hemmanen sådde och hur många lass hö de bärgade visar att skillnaden i storlek blivit mycket mindre genom snabbare nyodling i Österboda. På kartan noteras också att Boda skilde sig från andra byar genom att hemmanen inte var tegskiftade utan "hava åker och äng isär". De tycks inte ha brutit upp mark tillsammans. I mitten på 1700-talet protesterade österbodabonden mot att hamna i tegskifte med de då tre västerbodabönderna. Tingsrätten accepterade hans skäl att Österboda var ”liksom en egen by”. Domen respekterades senare så att Öster- och Västerboda också hölls isär vid skiften i slutet av 1700-talet. Bara i åkrar och ängar där de låg i tegskifte skiftades mark om mellan Väster- och Österboda.

1866 samlades de åtta bönderna i Boda och lantmätaren för laga skifte. De båda österboda-bönderna Backlund och skeppare Lindquist vägrade först att skiftas tillsammans med Västerboda, men gick med på det efter ett par möten. Lantmätarens argument var att vissa åkrar låg i tegskifte med Västerboda och att även skogen skulle skiftas. Men Backlund och Lindquist gjorde ett allvarligt misstag när de samtidigt skrev under en förening (=bindande överenskommelse) på att öretalet också skulle vara delningsgrund mellan dessa historiska hemman. På Fogdö valdes ju hävden  som delningsgrund mellan dessa. På uppdrag av österbodabönderna beräknade lantmätaren hur mycket mark de skulle förlora till Västerboda i den delningsplan han la fram. Det var 9 1/2 tunnland, dvs nästan 5 hektar, ängsmark.

De överklagade till Ägodelningsrätten. De ansåg sig ha blivit dåligt informerade om möjligheterna att välja mellan öretal och hävd som delningsgrund och först senare hade det blivit klart för dem att Boda hade genomgått ett fastställt storskifte. Lantmätaren anförde att ordet storskifte visserligen användes i de gamla skiftesprotokollen, men i tingsrättens anteckning vid fastställandet stod det "delning". Han ville således göra allt till en rent formell fråga. Kartor, protokoll med beskrivningar av jordtyper, delningsgrund och delning fanns ju från storskiftets tid på samma sätt som i övriga byar i Singö socken. Inte med ett enda ord berörde Ägodelningsrätten denna sakfråga. Häpnadsväckande konstaterade den bara att frågan om delningsgrunden blivit behörigen föredragen och att alla skrivit på den ingångna föreningen om öretalet. Backlund och skeppare Lindquist överklagade inte till Kungl Maj:t, överdrivet försiktiga av rädsla för att behöva betala rättegångskostnader.[2] Vad som hände i Backby-Tranvik visar att de sannolikt hade vunnit rättelse. Lantmätaren i Boda hade uppenbart inte gjort en nödvändig hävdeförteckning som lantmätaren på Fogdö gjorde. På begäran gjorde han bara en snabbkalkyl över Backlunds och skeppare Lindquists förlust. Så slutade laga skiftet i Boda.

Laga skifte i Backby-Tranvik 1853-80

Långt tidigare än i de andra byarna startade laga skiftet i Backby-Tranvik. Det borde ha hunnit avslutas flera år innan laga skiftet inleddes på Fogdö. Men först tio år efter Boda avslutades Backby-Tranviks laga skifte. Hur kunde det gå så åt pipsvängen?

Den förste utsedde lantmätaren dog. Lantmätaren som fortsatte arbetet presenterade en färdig skiftesplan 1865. Överklaganden till Ägodelningsrätten inkom från delägarna Erik Granström, Sara Granström och Olof Wickberg i Tranvik samt Olof Ersson och mästerlotsen Mats Sjölander i Backbyn. Det visade sig att skiftesplanen vilade på olaglig grund. 1853, då skiftet inleddes, hade bönderna ingått en lagligt fastställd förening att de båda byarna Backbyn och Tranvik skulle skiftas som om de vore en enda by. Men den nye lantmätaren lät bönderna 1863 ingå en ny förening enligt vilken Backbyn och Tranvik skulle skiftas var för sig. Sedan skulle det jämkas i ägorna mellan byarna. Eftersom den första lagliga föreningen inte upphävts blev den andra föreningen olaglig.

Byarnas bönder hade också var för sig haft sammanträden med lantmätaren. Ett klagomål var därför att lantmätaren lyckats tillskansa sig dubbla arvoden. Ägodelningsrätten dömde att allt arbete efter den olagliga föreningen skulle göras om på lantmätarens egen bekostnad. Vidare skulle han betala tillbaka för mycket uttagna arvodesbelopp som berodde på den olagliga föreningen. Dessutom skulle han betala dryga rättegångskostnader.

Lantmätaren och 9 delägare i skifteslaget, dvs nästan hälften, besvärade sig tillsammans till Kungl. Maj:ts Högsta Domstol. Troligen var de nio delägarna nöjda med vad de själva skulle få enligt planen och tolv år hade skiftet ju redan pågått. Beslutet på Stockholms Slott i februari 1867 blev att Ägodelningsrättens dom stod fast.

Men Högsta domstolen lät också de klagande till Ägodelningsrätten få yttra sig över besväret. Den upptäckte då ett grovt fel som lantmätaren gjort och som Ägodelningsrätten missat. Han hade redan 1861 låtit skiftesdeltagarna ingå en förening, som innebar att hävdeförteckning inte skulle upprättas, vilket stred mot Laga skiftesstadgan. Precis som lantmätaren i Boda ville han komma undan jobbet att göra en noggrann förteckning över det ekonomiska värdet på alla ägor som bönderna hade innan själva skiftet började. Högsta domstolens dom blev ännu hårdare för lantmätaren. Han skulle upprätta en hävdeförteckning och sedan göra om allt arbete för att kunna lägga fram en ny skiftesplan som vilade på laglig grund.  De kostnader och arvoden han fick ta ut skulle beräknas utifrån att han gjort allt rätt från början.

Sent på hösten samma år möttes lantmätaren och skifteslaget angående hävdeförteckningen. Lantmätaren borde vara den lagkloke experten. Men han var inte vuxen sin uppgift att gripa in och leda det fortsatta arbetet så att allt kom på rätt köl igen. Det visar följande märkliga protokollförda beslut: Kostnaden för hävdeförteckningen skulle bestås av de klagande som orsakat att den behövde upprättas enligt ett protokoll!!! [3] Alla var överens, utom de utpekade Olof Ersson och Olof Wickberg, som självklart vägrade att skriva under detta beslut.

Senare, skriver lantmätaren, begärde Olof Ersson att få tillbaka en avskrift av Högsta Domstolens beslut som han haft med sig. Det vägrades. Då tog Olof Ersson själv trots upprepade invändningar resolut tillbaka den från bordet med kommentaren att han inte behövde hålla lantmätaren med handlingar. Såvitt jag kan se var det hans eget exemplar, som han säkert visade släkt och vänner i de andra byarna.  Kusinen och svågern, Olof Backlund i Boda, bör ha varit speciellt intresserad av Högsta Domstolens utslag att lantmätaren försummat att upprätta en hävdeförteckning. Senare krävdes Olof Ersson enligt lantmätarens protokoll på kostnader för ett inställt sammanträde, där detta papper saknades. Först därefter löste lantmätaren själv ut en avskrift av Kungl. Majt:s beslut som lades till protokollen.

Lantmätarens taktik är uppenbar. Han ville förminska sina kritiker genom att skriva om hur de betedde sig och uttryckte sig. Frågan är om han följde reglerna och ordagrant läste upp vad han skrivit i sina protokoll före undertecknandet. I så fall bidrog han själv till att diskussionen blev mycket hetsig. Teatergruppen daVinci här ute kan titta på hans protokoll, om de som Vilhelm Moberg vill skapa bygdespel med farsinslag. Senare ska vi se att lantmätaren inte lyckades imponera på Högsta Domstolen, när den senare granskade lantmätarens sakliga arbete. Här följer några exempel på hur lantmätaren försöker förlöjliga sina kritiker Olof Wickberg, Olof Ersson och Sara Granström:

När lantmätaren läst upp hävdeförteckningen skrev han att den underskrevs, dock vad Olof Wickberg och Olof Ersson beträffar med många omsvep, som alls icke angick häfden utan gradering och skiftesläggning m.m.

När han presenterade sitt nya försök till skiftesplan återgav han bland annat vad Olof Ersson sa: "graderingen skulle göras om, det är intet vidare med det, att det skulle graderas om" hvilka uttryck många gånger upprepades och "skogen å Söderbydelens skifte i Korsnäset var borthuggen".

Sara Granström yttrade: "Åkern är för sur och liten, skiftet på Tranviksholmen kasseras" samt för öfrigt sådana uttryck som ej gerna böra i protokollet intagas.

Tråkigt att han censurerade. Vilka uttryck använde en person som var riktigt arg på den tiden?

I juli 1869 var lantmätaren ute på Singö för att slutföra arbetet. Lantmätaren skrev: Värderingsinstrumentet upplästes…..och godkändes……med undantag af Olof Wickberg hvilken ej ville ha någon värdering innan han fått nya skiften, så han blev belåten.

Vid några mindre föreningar på slutet skriver lantmätaren att de godkändes och underskrevs utom av Wickberg och Olof Ersson, hvilka nu som vanligt ej hörde eller ville höra hvarom fråga var utan inblandade annat,

 sålunda yttrade Wickberg "jag är intet nöjd, jag skall ha nya skiften, jag vill intet skrifva under, Ingeniörn förstör mig, Ingenjörn vill intet hjelpa mig m.m."

och Olof Ersson i fråga om underskrifvandet, att han ej kunde tvingas dertill, men framställde inga anmärkningar mot förteckningens riktighet.

I samma månad avslutade lantmätaren sitt laga skifte för prövning i Ägodelningsrätten. Olof Ersson och Olof Wickberg hade överklagat de principiella grunderna. De fick rätt. När hävdeförteckningen upprättats efter den tidigare domen 1867 skulle lantmätaren först ha informerat hur delningsgrunderna hävd eller öretal kunde användas för olika mark. Därefter skulle delägarna ha ingått en förening om detta före upprättande av delningsplan. Ägodelningsrätten konstaterade att förening om delningsgrund saknades. Lantmätaren besvärade sig. Högsta Domstolen fastställde domen 1871 med tillägget att lantmätaren skulle ersätta sina vederparters kostnader och dessutom ersätta dem för lösenkostnaden av Kungl Majt:s dom (!).

 Domstolens ledamöter hade nog läst i skifteslagets gamla protokoll om grälet om vem som skulle bestå kostnaden för avskriften av den förra domen.

Lantmätaren upprättade nu förteckningar som visade hur mycket varje delägare skulle få med öretal respektive hävd som fördelningsgrund. Övriga ville inte gå ifrån den tidigare delningsgrunden öretal på all mark, vilket Olof Ersson och Olof Wickberg protesterade mot. Avgörandet överlämnades till Ägodelningsrätten. Den konstaterade att laga skiftesstadgan från 1866 gav varje delägare rätt att få tillbaka åkrar och ängar motsvarande den mark som hans hemmansdelar hade vid storskiftet, dvs han kunde begära hävd som delningsgrund. För all övrig mark som var samfälld vid storskiftet skulle öretalet gälla. Så enkelt var egentligen delningsproblemet således. Det tog 20 år i Backby-Tranvik att till slut komma fram till denna lagligt giltiga grund för laga skiftet. Delningen därefter visar helt klart att Olof Wickberg och Olof Ersson skulle ha förlorat mark, om de varit konflikträdda och bara tyst fogat sig.[4]

Lantmätaren fortsatte att skriva ned vad hans kritiker sa:

Olof Ersson, tillfrågad om han ville ingå förening om öretalet och hemmansdelarnas storlek samt densamma underskrifva svarade:  "Få se hur jag gör sen då, jag gör väl hur jag tycker".

Olof Ersson var nog egentligen bara klokt försiktig. Kusinen och svågern Olof Backlund i Boda hade ju skrivit på en förening som han inte insåg konsekvenserna av och som Ägodelningsrätten senare vägrade upphäva trots att lantmätaren schabblat.

Följande paragraf i ett protokoll visar att samtalstonen på sammanträdena stundom kunde ligga på mycket hög nivå, säkert med många dramatiska gester. Ett ombud (Anders Sjölander) för en delägare (brodern Abraham Sjölander i Backbyn) sparade inte på krutet när han försvarade sin huvudmans intressen. Anders sa:

” Förrättningsmannen har borttagit ägorna för Sjölander. Han skulle ha nya ägor utvista."

Lantmätaren noterade vidare:

Vid tillsägelse att antingen iaktaga ordning och anständighet eller från sammanträdet afgå genmälde  Anders Sjölander  (som vid föregående sammanträde merändels störande uppträdt), att han sitter qvar eller går sin väg, huru han behagar, vid vilket förhållande förrättningen icke kunde fortsättas, utan uppskjutes densamma till framdeles handläggande och skall kostnaden för nu vålladt uppskof debeteras Abraham Sjölander, hvilken i egenskap af hemmansägare har att för sitt ombuds åtgörande ansfvara.

Abraham Sjölander[5] var ofta förhindrad att vara med på sammanträdena och hade utsett sin bror som ombud. Efter denna oförutsedda utgift utsåg han i stället svågern till ombud.

1875 försökte lantmätaren för tredje gången avsluta laga skiftet. Samtliga delägare besvärade sig, men det fanns inga principiella problem kvar denna gång. Ägodelningsrätten sammanträdde i Backby-Tranvik i juli året därpå för att på platsen rannsaka ifrågasatt gradering av åkrar och ängar, markbyten och annat.

Under åren hade man fått processvana i byalaget, så av bara farten överklagade flera Ägodelningsrättens dom hos Kungl Majt. Men Högsta Domstolen avslog och fastställde Ägodelningsrättens dom. Först i juli 1878 kom lantmätaren ut för att verkställa de ändringar som föreskrivits. Den 25 februari 1880 fann Väddö-Häverö Skeppslags Ägodelningsrätt äntligen det vara ”skäligt att till framtida efterrättelse fastställa ifrågavarande laga skifte å ägorna i skifteslaget Backby och Tranvik med 1/2 mantal Söderby".[6] Häradshövdingen slog nog extra hårt med klubban.

Byalaget borde med det snaraste bestämma att 25 februari ska vara gemensam flaggdag i Backby –Tranvik, skrev jag i utskicket till hembygdsföreningens medlemmar  i februari år 2007. Har det blivit så?

upp