Nyheter från Singö 2006

 Yngve Andersson i Boda på Singö gör en serie "Nyheter från Singö" med olika teman från sin hembygdsforskning. Dessa distribueras till samtliga medlemmar i Singö Hembygdsförening tillsammans med kallelse till årstämma.

Häxprocesserna i Sverige
Vem var egentligen Erik Noraeus?
1600-talets (med våra ögon) grymma lagar.
Nådde häxpaniken Häverö (-Väddö) skeppslag?
Sodomi och tidelagsbrott
Äktenskapsbrott
Kämpaandan på Singö.
Sundskrogen vid Singsundet

tillbaka

 Häxor, trolldom och synd.

Brott och straff i 1600-talets domböcker.

Yngve Andersson
(Ändringar inf. 2006-05-10)

Häxprocesserna i Sverige

I januari visade TV 4 en historisk dokumentär "Häxornas tid" efter Jan Guillous bok "Häxor-nas försvarare". Boken är mycket välskriven. Serien i 5 delar är också värd att se. De beskriver främst åren 1668-1676, åtta år, då mer än 300 svenska kvinnor i alla åldrar och även någon enstaka man brändes på bål som häxor i Satans tjänst. Utpekandet av häxor började i avlägsna socknar i Härjedalen och Dalarna. Där tändes de första häxbålen. Sedan spred sig häxpaniken till Hälsingland och Ångermanland. Även i staden Gävle härjade häxhysterin. Genom en pojke från Gävle drabbades också Stockholm, främst Katarina församling på Södermalm, av häxfebern. En tillsatt specialdomstol började där anställa mer kritiska förhör med barnavittnena än tidigare. Då sprack bubblan. Anklagelser och vittnesberättelser som lett till dödsdomar avslöjades vara rena fantasier.

År 1668 fick kyrkoherden i Älvdalens socken i Dalarna höra talas om en flicka som berättades ha gått på vattnet. Han förhörde flickan för att ta reda om hon haft Djävulens hjälp. Han talade samtidigt om för henne att om hon erkände skulle hon få syndernas förlåtelse och bli räddad från Djävulen. Efter många resultatlösa förhör började flickan erkänna och peka ut andra i socknen som hon sett i Blåkulla och berättade också om vad de hade för sig där. Sedan lämnade även andra barn i socknen liknande vittnesmål.

Blåkulla och allt det som hände där tillhörde delvis gammal förkristen folktro. Det berättades fortfarande från den ena generationen till den andra. Det nya skrämmande som kyrkoherden fick höra var att oskyldiga barn berättade att de om nätterna fördes till Blåkulla. De utpekade andra barn och vuxna i byarna att vara Satans redskap och deltagare i sexuella orgier med honom. Även i den svenska kyrkans lära fanns Satan med. Han och hans anhang måste med all kraft bekämpas av varje sant kristen. Alla svenskar anslöts genom dopet till rikets stränga protestantiska statskyrka som hade stor makt över seder och moral vid denna tid. Med stöd av lagarna i Moseböckerna i Gamla Testamentet utmätte de världsliga domstolarna alltsedan år 1608 sina utomordentligt hårda straff för häxeri, trolldom och synd.

Oskyldiga barn kan inte ljuga om vad de varit med om; de talar sanning trodde man. Den vuxna befolkningen i de drabbade socknarna fick panik, när de hörde sina barn berätta att de fördes till Djävulens boning. Hur skulle man skydda de oskyldiga barnen? Man ordnade vakstugor där de tillsammans fick sova om nätterna. Men det hjälpte inte. De berättade ändå att de fördes till Blåkulla trots att föräldrarna såg deras kroppar ligga kvar i sängarna. Därför måste häxorna utrotas och man krävde att domstolarna skulle utdöma dödsstraff.

I tingsrätterna ute i landet satt tolv nämndemän (tolvmän) som var bönder i häradet (skeppslaget) tillsammans med häradshövdingen eller en lagläsare i hans ställe. De dömde de utpekade häxorna till döden, även de som försäkrade att de var oskyldigt anklagade. Ovanför tingsrätterna fanns hovrätterna som skulle pröva dödsdomar. Svea hovrätt blev snabbt helt överlastad med dödsdomar, som skulle prövas. I sina försök att gallra tog hovrätten bort barn och de som inte bekänt. Sedan släppte man igenom dödsdomarna. Riksrådet (regeringen på den tiden) kände oro och ville ha kontroll över vad som hände. Därför tillsattes specialdom-stolar, Kungliga Trolldomskommissioner, som skulle granska, förhöra och avkunna domar och pröva tingsrätternas domar. Den första skickades till Mora. 22 kvinnor och en man som bekänt sig skyldiga dömdes till halshuggning och att brännas på bål. Ryktet om vad som hänt i Mora spreds i utlandet genom sensationsreportage och bild på brinnande häxor fjättrade vid en påle. Flygande häxor och smådjävlar runt pålen antydde att kampen inte var över.

Häxfebern avtog inte. Den spred sig till vissa norrländska landskap. Ett par trolldomskommis-sioner tillsattes för Hälsingland respektive Ångermanland. 71 människor av vilka flera inte bekänt halshöggs och brändes samtidigt i Torsåkers pastorat i Ångermanland efter nitisk häxjakt av ett par av traktens präster. Kommissionen som inte var enig godkände samtliga domar utan egentlig prövning - en skandal. Kyrkoherden i Gävle ingrep personligen i en rättegång i Valbo socken mot några kvinnor. Efter skarpsinnigt förhör med barnavittnena fick han tingsrätten att tappa förtroendet för deras vittnesmål. I predikstolen i Gävle höll han predikningar mot häxhysterin. Han vägrade till och med att läsa upp den speciella bön om skydd mot häxor som var anbefalld i hela riket. Sedan blev hans hustru anklagad för att vara häxa. Kyrkoherden försvarade henne skickligt. Men varken han eller någon annan svensk kunde rakt ut säga att de inte trodde på häxor. Det stred mot kyrkans lära och därmed kunde de åtalas för kätteri. Kyrkoherdens hustru dömdes av rådhusrätten till döden. Han flydde med henne till Bergslagen och fortsatte där framgångsrikt försvarskampen.

Nu nådde häxepidemin Stockholm genom en ung pojke från Gävle som utpekat sin mor som häxa. Hon avrättades och han sändes till släktingar i Katarina församling i Stockholm. Det dröjde inte länge innan häxhysterin grasserade för fullt där och avrättningarna började. Kungen tillsatte då, år 1676, två kommissioner, en för Uppland och Västmanland med säte i Uppsala och en för Stockholm. Stockholmskommissionen avkunnade först två dödsdomar. Den ena kvinnan som nekade och var stursk dömdes att brännas levande. Ledamoten Urban Hjärnes insats var att föreslå att man först skulle nypa henne med glödande tänger, förmodligen för att hon förhoppningsvis skulle bli medvetslös. Tre unga präster fick därefter samvetsbetänkligheter. De kunde inte förena dödsdomar med sitt andliga ämbete. De övertalades att inte lämna sitt uppdrag i kommissionen. En av dem, kaplanen i Storkyrkan Erik Noraeus, började betvivla bekännelser och barnavittnesmål. Han övertalade några andra ledamöter att de på nytt skulle förhöra en dödsdömd kvinna i häktet. De fick höra att hon erkänt under tortyr. Avrättningarna uppsköts. Hon och flera andra dödsdömda räddades.

Slutet på denna förfärliga tid i vår historia kom nämligen snabbt. Ett vittne pressades den 11 september (1676) under ett förhör. Hon började gråta och erkände att hon aldrig varit i Blåkulla. Hon hade tvingats av andra barn att ställa upp och berätta samma historia som de. Det ena barnavittnet efter det andra kallades in och erkände gråtande samma sak. När ordinarie mötestid var slut stannade fyra ledamöter, bland dem Erik Noraeus, kvar till sena kvällen och fortsatte upprullningen av barnavittnesmålen.

Kvar blev gävlepojken och tre flickor som ansågs ha varit anstiftarna. De dömdes till döden och avrättades. Endast Erik Noraeus motsatte sig dessa dödsstraff. Jag återkommer till honom senare. Ett begränsat antal barnavittnen valdes som varnande exempel på vad lögner (eller fantasi) kan få för följder. De piskades offentligt. En flicka som skulle piskas på fyra torg i Stockholm dog innan hela straffet verkställts.

Jan Guillou beskriver inte bara vad som hände i Sverige under denna tid[1]. Han jämför svenska och utländska häxprocesser med avseende på likheter och olikheter. Han letar även efter förklaringar. Intressantast är att han har hittat många rättsskandaler under senare år som har klara likheter med vad som hände på 1600-talet, t ex att barnavittnesmål inte prövas och att panik fortfarande kan utbryta vid misstankar om omfattande sedesbrott mot barn. För drygt tio år sedan urartade en pedofilrättegång mot en anställd på ett daghem i Norge. Plötsligt började barnen berätta om blåkullaliknande sexorgier, där inte bara dagispersonal av båda könen deltog. Paniken spred sig i samhället. Även polis som utredde brotten blev misstänkta, innan bubblan sprack. Under förra året var Satanssekten i Södertälje uppe på tapeten igen i samband med granskningen av professor Eva Lundgrens forskning. Enligt barnavittnesmål begravde sekten ritualdödade barn i en massgrav utanför Södertälje. Inga bevis hittades.

En viktig skillnad i nutiden är att Satan inte längre har någon roll. Samhället inklusive flera religiösa samfund ser inte längre människans försök att balansera ont och gott i sitt inre och i sitt leverne som en kamp mellan Gud och Satan, där Satan kan ta plats i människor och göra dem till häxor eller trollkarlar. Satan har fått en symbolisk betydelse. Förklaringar till mänsklig ondska och avvikelse söks numera främst i medicin och psykologi.

Men när sedesbrottspanik uppstår i dag händer liknande saker. Nitiska "häxjägare" träder fram, många andra vet inte vad de ska tro och gör ingenting, tjänstemän begår allvarliga misstag osv. Sedan finns kanske några som juristen Anders Stiernhöök och prästen Erik Noraeus, Guillous hjältar, som sår tankar och tvivel så att till slut bubblan spricker.

Erik Noraeus, vem var han? I Guillous bok dyker han upp som en ängel, men försvinner sedan andlöst utan att man får veta vem han var och vad det blev av honom senare. Uppskattades hans insats av kungen? Jovisst. Av en ren tillfällighet har jag redan skrivit om honom i Nyheter från Singö 2003 som sändes ut till medlemmarna i Singö hembygdsförening i februari/mars år 2003.

Vem var egentligen Erik Noraeus?

Det var Urban Hjärne som fick stopp på häxprocesserna. Det var ju vad vi fick lära oss i skolan. Men professor Bengt Ankarloo i Lund studerade grundligt Trolldomskommissionens protokoll och fann inte belägg för detta i sin avhandling Trolldomsprocesserna i Sverige från år 1971. I Hjärnes ställe hittar han i stället en ung okänd kaplan i Storkyrkan i Stockholm, Erik Noraeus, som ihärdigast av alla ifrågasatte bekännelser och barnavittnesmål. Avrättningarna uppsköts och därmed räddades kvinnorna. Den 11 september (1676), när hela häxpanikbubblan spricker, är han med från morgonen till sena kvällen och förhör barnen på nytt.

Vem var egentligen Erik Noraeus? Vad blev han sedan? Uppskattades hans insats ? Frågorna får inget svar i Ankarloos  avhandling och Guillou har inte gjort någon egen forskning. Kloka medhjälpare har troligen påpekat denna brist. Den självklara scenen med Jan Guillou i prästkappa framför statyn av Sankt Göran och draken i Storkyrkan i rollen som Erik Noraeus uteblev därför i TV-serien.

Men Häxors existens var inte bara en juridisk eller teologisk fråga för Erik Noraeus. Hans systers svägerska Katarina Bure hade dödsdömts som häxa i Gävle. Med sin man, den stridbare och orädde kyrkoherden i Gävle, flydde hon och kämpade vidare. Erik Noraeus var ledamot i den kommission som skulle pröva domen över henne. Hennes bror var skolmästare i den häxplågade församlingen Katarina, Stockholm. Dottern hade vittnat om att hon fördes till Blåkulla, dock efter starka påtryckningar från andra barn enligt vittnesmål från en jämnårig pojke. Erik Noraeus starka engagemang har en förklaring således. Det förringar inte hans insats. Tvärtom.

Hur gick det sedan för Erik Noraeus? Omedelbart fick han fullmakt på ett pastorat nära sin hembygd. Han tillträdde inte. 1678 blev han kyrkoherde i Wärmdö och samtidigt kontraktsprost. Han befordrades således snabbt. Men nu kommer det intressanta. Han kunde också påverka kyrkoherdetillsättningar ute i landet långt från sitt eget pastorat. Det normala var att domkapitlen i stiftsstäderna tillsatte kyrkoherde efter hörande av församlingen. Men kungen började nu skaffa sig ett inflytande över utnämningarna som blev alltmer oinskränkt.

Ny kyrkoherde i Häverö skulle utses 1678. Socknen sände in sitt förslag. Domkapitlet hade redan fått ett annat förslag undertecknat "Carolus" - dvs kungen själv. Elias Noraeus, Eriks bror, föreslås och han får tjänsten. När hans svåger, kyrkoherden i Nora, dör lämnar Elias utan vidare tjänsten. Obarmhärtigt återger herdaminnet över honom ärkebiskopens ilska i ett brev. Han skriver: Jag har förnummit hur magister Elias Noraeus, som nyligen till ett gott pastorat omeriterad blivit hjälpt, har utan konsistoriums vetskap och till nackdel för andra välförtjänta män sig utverkat kungligt brev på Nora och det med sin broders Erik Noraeus i Wermdö underhandling, som redan tidigare på samma pastorat haft två Kungliga Majestäts brev, men nu omsider i sitt ställe sin broder ditpraktiserat. Sockenmännen i Häverö lyckades inte heller nästa gång förbättra villkoren för sina egna präster. Den unge sonen till Erik Noraeus företrädare i Wärmdö fick ett kungligt brev på tjänsten.

Jag försökte få kontakt med Jan Guillou via e-post för att meddela honom om att Erik Noraeus ”hade kungens öra” efter sina insatser i Trolldomskommissionen. Jag trodde ju att det var Guillou som upptäckt Noraeus betydelse. Jag fick inga svar. Då kontaktade jag i stället professor Ankarloo i Lund. Han skrev till mig att Guillou inte haft några egna hypoteser utan byggde skildringen av de svenska häxprocesserna helt på hans avhandling Trolldomsproces- serna i Sverige från 1971. Så är det! Jag lånad boken på bibliotek och läste den.  Det innebär att Guillous egna insatser är mer begränsade än vad jag först trodde.  

1600-talets (med våra ögon) grymma lagar.

1600-talets domböcker innehåller också andra syndabrott som dömdes enligt lagarna i Andra Mosebok (Exodus). För tidelag, dvs sexuellt umgänge med djur, var straffet döden. Det var uteslutande unga män och pojkar som anklagades och dömdes. Över 700 dödsdomar finns registrerade fram till 1778 då den sista dödsdomen avkunnades. 1944 avskaffades brottet i lagboken, sedan det "fallit i glömska" under lång tid.

Även äktenskapsbrott ledde enligt bibelns lagar till dödsstraff. Kung Karl IX som lade bibelns lagar till den svenska lagstiftningen hade själv "frillobarn", dvs barn utanför äktenskapet. Även vid hovet och i rikets högre samhällsklasser skedde äktenskapsbrott utan att någon ställdes inför rätta. Men i de lägre samhällsklassernas domstolar utfärdades dödsdomar för samma brott. Någon likhet inför lagen rådde inte. När hovrätter inrättades - den första 1614- skulle dödsdomarna prövas där. Vi ska senare se vad som hände då.

Sammanhängande serier av domböcker från tingsrätterna finns bevarade först en bit in på 1600-talet. De äldsta domböckerna är vanligen mycket knapphändiga. Men efter hand beskrivs brotten utförligare liksom rättsgrunder och motiveringar till straff eller frikännande. Jag ska nu gå igenom 1600-talets domböcker i Häverö skeppslags tingsrätt. Vissa perioder är Väddö och Häverö skeppslag sammanslagna till en enda tingsrätt.

Första frågan är: Drabbades Häverö socken, dit Singö hörde, eller Väddö socken av häxpaniken? Finns andra exempel på domar för brott, där Satan sägs ha drivit sitt elaka spel med människor?

Andra frågan gäller övriga sedesbrott: Förekommer rättegångar om tidelagsbrott och äktenskapsbrott? Vilka straff utmättes?

Nådde häxpaniken Häverö (-Väddö) skeppslag?

Från Gävle spred sig häxpaniken till Norra Uppland. Den unge juristen Anders Stiernhöök, en av Guillous hjältar, hade just efterträtt sin far som häradshövding i en domsaga där. Redan som medlem i den nedlagda trolldomskommissionen för Hälsingland var han känd som mycket skeptisk till anklagelser och vittnesberättelser. I sin domsaga fick han makt att förhindra rättsskandaler. Därefter betroddes han med uppdraget att vara president i den år 1776 inrättade Trolldomskommissionen för Västmanland och Uppland. Vid sin sida hade han en grupp skeptiska professorer. Därmed räddades hela Uppland.

Häverö och Väddö skeppslag hann inte bli drabbade av häxpanik. Men så nära som i Hargs socken hölls i juni 1676 en rättegång med 40 inblandade kvinnor och barn. Huvudvittnet hade flyttat in från Älvkarleby söder om Gävle. Precis som i Gävle var kyrkoherdens fru utpekad som den flitigaste "förerskan" av små barn till Blåkulla. Efter två dagars rättegång hänvisades målet till den nyinrättade Trolldomskommissionen i Uppsala. Målet blev snabbt nedlagt.

Men anklagelse för att vara trollkvinna eller trollkarl, alltså i förbund med djävulen, var inte bara förknippat med att föra barn till Blåkulla. I december 1634 anklagar befallningsmannen en "löskona"[2], Anna Olsdotter, vid Ortala bruk för att genom Satans onda ingivande ha inlåtit sig i olovlig beblandelse med en gift man, Mats Ingelsson, och i så måtto begått hordom. Bara hon - inte mannen - dömdes till döden. Hade det varit ett vanligt äktenskapsbrott hade mannen också fått en dödsdom. Men han får inget straff. I domen hänvisas till Guds lag i Andra Mosebok kap 22:18. Där står: "En trollkvinna skall du icke låta leva". Eftersom kvinnan var en demon var således mannen utan skuld. Så kan domen ha motiverats.

Det finns också exempel på att rätten prövar anklagelser och frikänner. Hustru Brita i Tomta hade allmänt i socknen beskyllts för att vara en trollkona. Hon frikänns av rätten 1671 "emedan rätten ingen fann som henne om sådant kunde övertyga och bevisa." Formuleringen innebär att hon inte fallit till föga för anklagelserna och erkänt och att rätten inte heller efter vittnesförhör fann att saken var bevisad.

Även män utsattes för anklagelser. I januari 1670 berättar tolvmannen Olof Persson i Lindris i Häverö socken, en av de tolv nämndemännen, att en brorsdotter i Stockholm beskyllt honom för trolldom. Han begär att rätten ska utfärda ett intyg om hans leverne i socknen. Alla närvarande i tingsrätten intygade att de inte visste annat än gott om honom.

Att låta sig bli spådd i händerna har väl alltid varit ett folknöje på marknader i alla tider. Nej, så var det definitivt inte på 1600-talet. Det var ogudaktigt - ett mycket starkt ord på den tiden. Det fick bondhustrun Karin Olofsdotter på Singö erfara. Hon var änka från Tulka i Häverö och hade 1701 gift om sig med änklingen Olof Eriksson på hemmanet Strand[3] i Tranvik. På sommartinget 1702 hade Karin berättat att hon var tillsamman med sin man då ett landstrykarpar, som gästade Singö, kommit in i stugan och kvinnan "haft för händer signeri", dvs spått i händer. Ärendet bordlades. På hösttinget i september sa hustru Karin att hon av "häpenhet och enfaldighet orätt berättat". Olof, Karins man, var inte närvarande när landstrykarkvinnan sitt "bedrägeri förehade". Han hade varit i "anderstugan". När han kom in i säthesstugan försvann landstrykarna ut "ur giäststugan utom porten". Olof frågade henne vad de gjort där. Karin berättade. När han hörde att de tagit hennes ring gick han till Mats Olsson i granngården[4]. Mats hade sett att de for snabbt norröver. Olof kunde inget mera göra.

Sedan fick han höra att kronobefallningsman tagit fast landstrykarna. Han uppsökte honom och berättade att de hade "fixerat av hustrun ringen". Kronobefallningsman bekräftade att han funnit ringen. Olof sa inför rätten att han inte skulle ha uppsökt befallningsman, om han varit med när signeriet skedde. Han visste med andra ord att det var brottsligt att vara åskådare. Olof slapp straff. Hustrun dömdes till 40 marker silvermynt i böter. På grund av hennes fattigdom utdömdes i stället 8 dagars fängelse vid vatten och bröd.

Sodomi och tidelagsbrott

Sodomi (homosexualitet) var också förbjudet och straffades med dödstraff. Något sådant fall har jag inte hittat. Jan Guillou berättar att det finns oväntat få sådana domar i hela landet och har lite spekulationer kring detta i sin bok. Beträffande tidelag finns bara en enda rättegång mot en trettonårig drängpojke Johan Persson i Mörtö i Häverö. Bondens jämnåriga dotter berättade att hon sett pojken ha tidelag med ett sto. Rättens slutord var: Efter noga och grann inkvisation och rannsakning av förutom flickan själv hennes föräldrar, hans tidigare husbönder, pojkens mor och övrigt tjänstefolk på gården fanns ingen som ville eller kunde överbevisa om ett sådant brott. Däremot berättades att pojken och flickan alltid kivats och flickan syntes inte vara vid sitt rätta vett och förstånd.

Rättens ordförande avslutar med orden: Fördenskull blev Johan av samtliga i nämnden och mig undertecknad för en sådan grov gärning värjd och frikänd.

Anklagelsen flickan framställt var oerhört allvarlig. Hade pojken fällts hade han halshuggits och bränts. Hovrätten ska läsa domen. Den är därför ovanligt noggrant skriven. Extra starkt betonas det att anklagelsen hade prövats mycket noga och att alla tolvmän och rättens ordförande var helt överens. Flickan ursäktades genom att det kunde vara fråga om barnakiv och att hon verkade vara tillfälligt sinnesförvirrad.

Äktenskapsbrott

Det var ett brott att ha sexuellt umgänge före äktenskapet. Men det hindrade inte att sådant hände ofta. Så här såg en vanlig dom ut: I juni 1671 döms en dräng och en piga hos bonden Matts Eriksson i Västerboda[5] för "lägersmål". Hon hade redan fått barn. Mannen dömdes till 40 mark silvermynt och kvinnan till 20 - det var de vanliga böterna. Dessutom skulle han i förlikning ge henne 1 tunna råg och en ko och "förskaffa henne uti kyrkan". "För det övriga remitterades till prästerskapet". Jag inte lyckats lista ut om formuleringen "förskaffa henne i kyrkan" betydde att han skulle eller borde gifta sig med henne.

Från förkristen tid och framåt under kristen tid var äktenskap i vårt land länge ett avtal mellan två släkter, mannens och kvinnans släkt, utan kyrklig inblandning. Först i 1734 års lag blev kyrklig vigsel obligatorisk för att ett äktenskap skulle få full rättsverkan. Men kyrkans ställning hade redan under 1600-talet blivit mycket stark och kyrklig vigsel var det vanliga.

När sedan de världsliga domstolarna började döma efter bibelns lagar år 1608 blev sexuellt umgänge mellan på olika håll gifta personer(dubbelt hor) och även mellan en gift och en ogift person (enkelt hor) belagda med dödsstraff. Det var en rejäl straffskärpning jämfört med tidigare. Under första hälften av 1600-talet dömde alltså tingsrätterna ut dödsstraff för alla som överbevisats. Så skulle de ju döma enligt lagen. Vad tolvmännen och häradshövdingarna innerst inne tänkte om straffets rimlighet, det vet vi inte säkert. Hur många dödsstraff som verkställdes är oklart. När hovrätterna inrättades visar hovrättsdomarna att dödsstraffet regelmässigt omvandlades till bötesstraff. Det finns två förklaringar. En kan vara att straffskärpningen 1608 inte accepterades i samhället. Den andra kan vara att det hårda straffet inte lyckades avskräcka folk från att begå detta brott. Rikets ekonomi skulle förödas genom blodbad på människor i sina bästa åldrar.

Följande är ett typiskt fall: Jon, bonde i Norrvreta på Singö[6], anklagades 1639 för att han av ond lusta avträtt sin äkta säng och i stället i båten under fisketiden belägrat en ogift löskona, Karin Mattsdotter, från samma by. Båda bekände synden men tillade att det var första gången det hänt. De dömdes efter Guds lag och egna bekännelser till döden. Det kan finnas gammalt groll bakom angivelsen. Jon var nämpningsman, dvs hade vissa övervakande uppgifter ungefär som en fjärdingsman. Trots sitt uppdrag hade Jon ett år tidigare dömts till dagsböter för att han slagit fiskare från Norrtälje som fiskade öster om Singö. Det rådde ett mycket spänt förhållande till utsocknes fiskare.

Tingsrättsdomen granskades i hovrätten. Där ändras domen. Jon ska betala 80 och Karin 40 daler i böter. Blev Jon utskämd i socknen? Det ser inte så ut. 1644 är han antecknad som tolvman, dvs en av de tolv i skeppslagets tingsnämnd.

Men när ryttaren vid Livgardet, Anders Björn, på hemmanet Marn i Söderbyn[7] 45 år senare döms för enkelt hor med en piga blir det inga dödsdomar. Redan tingsrätten dömer ut de sedvanliga böterna 80 daler kopparmynt för mannen och 40 för kvinnan.

Den sjuttitvåårige bonden Hans Ersson i Västernäs i Häverö hade blivit änkling två gånger och gift om sig en tredje gång. År 1703 stod han och en syster till hans förra hustru inför rätta. De dömdes för enkelt hor i första svågerskapsgraden. De var ju svåger och svägerska med varandra och enligt andra Mosebok var detta olovlig beblandelse, vilket för oss är märkligt - för att inte säga obegripligt. För detta gällde fortfarande vid denna tid dödsstraff.

Men hovrätten mildrade domen och jag har sett att Hans Ersson fick en naturlig död fem år senare.

Kämpaandan på Singö.

Den 15 november 1955 invigdes högtidligt Singöbron med anslutande broar och vägar till Grisslehamn. 50-årsjubileet uppmärksammades i NT den 17 nov förra året i en lång artikel. På föreningens nya hemsida (www. Singo.dk) finns också text som berättar om singöbornas långa, sega och skickliga kamp för att få en bra och säker förbindelse med fastlandet.

Det var inte första gången. Kampen för att få en egen präst började redan på 1600-talet. 1733 beslutade domkapitlet mot häveröprästernas protester att singö- och fogdöborna skulle få en egen präst. Ett litet bondhemman anslogs till bostad och del i hans lön.

När skolundervisning blev obligatorisk bestämde Singö sockenstämma att man skulle ha en egen skola i socknen och anställa en egen lärare. Billigast hade varit att samarbeta med Häverö och betala för en ambulerande lärare. Men den lösningen förkastades. Skolhuset byggdes på prästboställets mark.

De sista 50 åren har öbornas kamp i stället gällt att inte bli avplockade vad man har kvar från självstyrelsens tid. Nu är det Singö skola som är hotad och jag ser i UNT, på TV, i DN och på Webben att kampen är lika hård som tidigare (Se www.levanderoslagsbygd.se). I hembygds-gården ligger urklipp om striden på 1960-talet för att få behålla en egen skola. Då åkte lands-hövdingen Erik Westerlind ut till Singö för att höra öbornas önskemål. Det blev rikskänt ge-nom mediebevakning. Landshövdingen lyssnade och han reagerade en smula när någon öbo, typiskt rospiggskt, tyckte att avplockningen nu gått så långt att bara beslutet att spränga Singöbron återstod. Lösningen med skolan då blev den som gällt fram till i dag.

Men Singöbron är inte bara en symbol för samhörighet med fastlandet. Den har räddat många människoliv. Krister Gabrielsson i Grisslehamn berättade i Rospiggen 1997 oerhört drama-tiskt hur han och postföraren Ragnar Eriksson från Norrvreta en dag under sista världskriget kämpade för livet bland isflaken för att ta sig i båt över från Fogdö till Singö.

Sundskrogen vid Singsundet

Jag ska nu avsluta detta årsnummer av Nyheter från Singö med ett utsnitt av Singösund eller Singsundet (det gamla namnet) från en bykarta från 1746. Där ser ni Riddarskäret som numera är större. "Tarmen" nära fogdölandet, hette på den tiden Sundsholmen. Innanför den, på Fogdö, låg således Sund(s)krogen. Åk från Singö över dagens Singöbro. Den går över Riddarskäret. Se åt höger alldeles nära fogdölandet. Ni ser den trånga viken som Sundshol-men numera bildar mot Fogdö med bryggor och båtar. På södra sidan av viken, på fogdölan-det således, låg Sundskrogen. I dag ligger där ett fritidshus. Den östra delen av Sundsholmen, som ligger under Singöbron, har numera vuxit samman med Fogdö. Häftigt med en sjökrog tycker säkert många av "Nyheters" unga läsare. Men stopp!!  Kartan är 260 år gammal!

Läs om Britta Anderssons bok "Hus på Singö" på startsidan under "Hembygd"

tillbaka