Nyheter från Singö 2005

 Yngve Andersson i Boda på Singö gör en serie "Nyheter från Singö" med olika teman från sin hembygdsforskning. Dessa distribueras till samtliga medlemmar i Singö Hembygdsförening tillsammans med kallelse till årstämma.

Ett foto av Fredrik Stark från 1921
Äldsta foto med stark singöanknytning?
Katastrofer nu och förr i tiden
Har Singö drabbats av katastrofer?
Missväxtåret 1844 och nödåret 1845
Krigen
1808-1809 års krig
Per Väströms brev till domkapitlet 1809
Sågarbrötet och Olof Sågare i Tranvik


tillbaka

 Katastrofer förr och nu

Yngve Andersson, Boda
(Reviderat maj 2007)

Detta år har alla nyheter hittills helt dominerats av två stora katastrofer, tsunamin i Sydostasien och stormfällningen som drabbade Mellanverige. Det är lätt att misströsta och säga att allt var bättre förr. Är det verkligen så? Vad kan historia ge för perspektiv. Hur såg förloppen i katastrofer ut förr i tiden och skiljer de sig från dagens?  Det är huvudtemat i årets Nyheter från Singö. Även exempel på katastrofer som drabbat Singö tas upp. Den slutsats jag själv drar efter genomgången är trösterik. Det var mycket värre förr. Men före huvudtemat ska jag först presentera ett par historiska foton med singöanknytning.

I slutet av förra året kom en ny bok ut som bör stå på varje singöbos bokhylla - Britta Andersson, Hus på Singö, nr 5, 2004 i Norrtälje Stadsarkivs skriftserie. Jag kommer att utnyttja den nya möjligheten att hänvisa till sidor i hennes bok så att man lätt kan se var singöbor som omnämns i texten bor eller bodde en gång i tiden. Min fru heter förresten också Britta Andersson. För att hålla ordning på damerna så titta därför i Hus på Singö på sid 57. Där bor den Britta som är bokens författare.

Ett foto av Fredrik Stark från 1921

År 2004 visades i Mattsgården en utställning med nästan 100 identifierade foton, tagna av fotografen Fredrik Stark sommaren 1921 ute på Singö – den kommer att finnas kvar även sommaren 2005. Många hann inte komma, andra har uttryckt starka önskemål att få komma tillbaka. Åke Öhman och jag är glada över att så många kom – nästan 500 vuxna. Vi fick hjälp att identifiera personer och platser. Inför sommaren ber vi er som har er släkt på ön att leta i gömmorna efter gamla foton. Jan Svensson (Se Hus på Singö sid 88) lånade mig sina ärvda fotopärmar. De är guldgruvor. Där finns även Fredrik Starks foton - också sådana som inte finns på vår utställning. Alla ni som inte härstammar härifrån är naturligtvis som vanligt välkomna att titta på Mattsgården och prata med Åke och mig på visningsdagarna. Vi är där för att vi båda älskar att prata. Även om man inte har sin släkt på Singö är fotoutställningen intressant. I somras besöktes utställningen av några experter på gammal fototeknik. De visade Åke och mig hur Starks skicklighet som fotograf tog sig uttryck i bildernas ljussättning m m.

Vid sidan av de utställda fotona hade vi en pärm för oidentifierade foton. I somras identifierades några av dessa av besökare. Jag har här intill valt ut ett av dessa oidentifierade kort– tre unga jägare - som nu blivit identifierade. I höstas besökte min Britta och jag Ivar Jonsson (se Hus på Singö sid 134). I sina gömmor hade han samma foto. Han namngav de unga männen 25-30 år gamla - mer avslöjar jag inte nu. Gamla fogdö- och singöbor får fundera själva. Några med släktanknytning bör leta lite extra i sina privata fotoarkiv. Fogdöbor kanske också kan identifiera huset som skymtar i bakgrunden. Andra utan släktanknytning kan liksom Håkan Drevin (Se Hus på Singö sid131) mera intressera sig för jakthundens ras och typ.

Frågetecknet är berättigat. Det finns många gamla fotopärmar på Singö med ateljefoton tagna på 1800-talet. Tyvärr är de flesta värdelösa, om man inte har vissa specialintressen, eftersom ingen vet vilka personerna är. Fotot på denna sida är identifierat. Det är en gåva från Anders Lindström[1] som i rakt nedstigande led härstammar från kvinnan på bilden. .Den gamla damen, Maria Gustafa Norlen (f 1796) har en omskriven plats i Singös historia. Det har varit lite oklart vilken tomt hon fick sig anvisad när hon 1833 måste flytta från prästgården med sina tre små döttrar efter det att hennes make drunknat och nådeåret gått ut. I ett sockenprotokoll står det att byggnaderna låg mer än femtio famnar sydväst om kyrkan.

När hon 1837 meddelar sockenstämman att hon tänker ansöka hos Kungl Maj:t om att få öppna en liten handel undertecknar hon skrivelsen "Singö och Mariedal". Men nu har Britta Andersson hittat namnet Mariedal i fastighetsregistret (Se Hus på Singö sid 83 längst ned). I bakgrunden på fotot till vänster längst ned på sid 83 i Britta Anderssons bok skymtar det moderna huset som finns högst upp på samma sida. Det ligger på platsen för en riven affärsbyggnad som användes före den nuvarande. Maria Gustafa lyckades bra och på 1840-talet öppnade hon affär i Grisslehamn. När hon sålde sin handelsrörelse och flyttade till en fastighet i Norrtelje var hon ganska förmögen.

Katastrofer nu och förr i tiden

Årets nyheter i massmedia har hittills dominerats av katastrofer. Först var det tsunamin i Sydostasien, sedan stormfällningen av skog i södra Sverige. Ute på Singö har vi inte drabbats. Men genom berättelser i tidningar och radio och bilder i TV har vi blivit direkt delaktiga i lidande, sorg och upprördhet, ibland också i mänskligt hjältemod och godhet som katastroferna utlöst. Före tidningarnas, radions och televisionens tid visste våra förfäder väldigt lite om vad som hände utanför sockengränsen och i riket. En enda officiell nyhetskanal fanns i varje socken. I kyrkan eller på kyrkvallen utanför kyrkan skulle nyheter som staten ville ha spridda läsas upp för folket efter gudstjänsten. Oftast var det nya lagar och förordningar, utskrivningar av soldater, beslut om nya eller höjda skatter - så nyheterna var definitivt inte roligare på den tiden.

Dagens enorma informationsflöde blir koncentrerat på det som händer här och nu. Granskningen blir kritiskt inriktad på det som inte fungerar. Det är bra. Vi ska ju hela tiden bli bättre på att förhindra katastrofer och lindra deras effekter. Men går då utvecklingen framåt? Har vi blivit bättre än våra förfäder på att förutse och hantera katastrofer? Det går inte att tveklöst svara ja på frågan. Det finns ju experter som talar om nya typer av svårbehandlade virus och i dag okända miljö- och naturkatastrofer. Risken för ett tredje världskrig, den politiska katastrofen, har den försvunnit? Är konsekvenserna av ett tredje världskrig så ohyggliga att politiska regimer som inte ryggar för ett sådant aldrig får en chans att komma till makten i olika länder? Jag vill tro att det är så - jag är optimist av naturen.

Men i den historiska backspegeln tycker jag mig se att många kända, historiskt förfärliga katastrofförlopp kan man numera förhindra. Bara under min livstid har det hänt oerhört mycket. Jag ska ta effekterna av tsunamin som exempel.

Svält och sjukdomar i katastrofens spår förr i tiden
För ungefär 30 år sedan lyssnade jag på en föreläsning som nationalekonomen Amartaya Sen, som fick nobelpris i ekonomi 1998, höll om översvämningskatastrofer i Bangladesh (Bengalen hette det tidigare), ett lågt platt land som domineras av flera stora floder. I Bangladesh är årsnederbörden 10 gånger så hög som årsnederbörden i Uppland. I bergstrakterna där floderna har sina källor är den 20 gånger så stor. Bangladesh utsätts regelbundet för fruktansvärda översvämningar, när regnet faller vid fel tidpunkt. Sen som är född i landet höll en oerhört engagerande föreläsning.

Han hade forskat i ämnet översvämningar och deras effekter med utnyttjande av data från sitt hemland från tiden efter andra världskriget, dvs bara 40-60 år tillbaka i tiden. Den direkta effekten var att människor drogs ned i vattnet och drunknade eller skadades svårt- det var ju detta som också skedde vid tsunamin. Sens siffror för drunknade och skadade var ofattbart höga. Tsunamins siffror över hur många som vågen dränkte och dödligt skadade är många gånger flera. Men här upphör i stort sett dödsoffer på grund av tsunamin. Sens analys av översvämningarna i Bengalen visade att de följdes av en mycket värre katastrof. Det utbröt mycket snabbt hungersnöd; folk särskilt barn, svalt. Hälsan bröts ned och svalt de inte ihjäl så drabbades de av kolera och andra smittosamma sjukdomar, som sedan spred sig allmänt inom området. Mångdubbelt fler dog av svält och sjukdomar än av själva översvämningen.

Sens stora insats var att förklara varför svält uppstod. Den allmänna uppfattningen var ju att det fanns livsmedel i området - och det var helt riktigt. Översvämningen förstörde bara en mindre del av livsmedelslagren. Men vad Sen visade var att översvämningen skapade hamstring och spekulation i livsmedel. Ägare av livsmedel höll tillbaka sin försäljning i väntan på högre priser. Därmed blev priserna omedelbart 10 till 20 gånger högre än före katastrofen. Familjer som bodde i städer och större samhällen och inte var nära släkt med bönder var de som främst drabbades av svält. De var hänvisade till att betala marknadens skyhöga priser och det kunde de inte göra.

Sens slutsats och politiska förslag var att vid sidan av läkemedel skulle livsmedel föras in till katastrofområden så att alla skulle veta att mat alltid finns till rimliga priser och gratis för de utblottade. Därmed skulle alla tendenser till hamstring, spekulation och våldsamma prisstegringar på livsmedel brytas. Så skedde nu efter tsunamikatastrofen registrerade jag. Redan andra dagen flög militära transportplan in livsmedel och medicin till Acehprovinsen och de hårt utsatta områdena på Sri Lanka. Sedan tog alla internationella hjälporganisationer som har livsmedelsförsörjning på sitt program vid.

I diskussionen efter föreläsningen berättade en ekonomisk historiker om hur våra förfäder i Sverige hanterat just detta problem. Från 1700-talet och in på 1800-talet byggde många socknar, oftast nära kyrkan, ett sockenmagasin. Det var således sockenstämmor ute i landet som frivilligt - inte på order av staten således - bestämde att alla socknens bondhemman skulle förvara en del av sina spannmålslager i särskilda sockenmagasin. Efter beslut i sockenstämman skulle alla socknens innevånare, även hantverkare, båtsmän, fiskare och backstugusittare, kunna köpa spannmål till rimliga priser under nödår när skördarna slog fel och hungersnöd stod för dörren. De som hade svårt att omedelbart betala kunde få låna spannmål till rimlig ränta och lösa lånen i pengar senare. Professor Sen blev mycket entusiastisk över våra kloka förfäder som hittat på en så enkelt utformad katastrofberedskap vid missväxt för att förhindra spekulation och våldsamma prisstegringar och därmed svält, sjukdom och död.

Har Singö drabbats av katastrofer?
Nu till frågan om Singö har drabbats av katastrofer. Ja, närmast i tiden är 1918-1921 då spanska sjukan härjade på Singö liksom i hela Sverige, Europa och världen. I Sverige dog ungefär 40 000 människor. I utställningen "Foton från Singö 1921" på Mattsgården finns ett foto på en nyrest gravsten över den unge lotsen Oskar Söderblom (f 1886). "Död i spanskan" står det inristat på gravstenen.

Det finns även källor som visar att andra epidemier, krig och hungersnöd drabbat Singö. Före 1800-talet är källorna få och knapphändiga. Jag väljer ut några händelser. Avslutningsvis ska jag spåna lite kring det gamla namnet Sågarbrötet på en numera övergiven inhängnad sydost om Storträsket och namnet Olof Sågare på en bonde i Tranvik. Han finns med i skattelängder redan 1571 (Älvsborgs första lösen).

Missväxtåret 1844 och nödåret 1845
1844 drabbades stora delar av Sverige av missväxt. Singö socken hade inget sockenmagasin. I januari 1845 erbjöd staten genom landshövdingen att länets innevånare skulle få köpa "dugligt utsädeskorn mot de lindrigaste priser och billigaste återbetalningsvillkor".

Singö församlings bönder skriver att de "nu nästan allmänt var i avsaknad av denna nödvändiga vara",. De uttryckte sin tacksamhet och beställde tillsammans 76 och 1/2 tunnor utsädeskorn. De 42 bönderna undertecknade en gemensam förbindelse att ansvara för återbetalningen "en för alla och alla för en".

Ett nytt erbjudande till bönderna att få köpa spannmål på samma villkor som tidigare kom i början av juni samma år. Det ville socknen "i synnerhet som bristen på spannmål här alltid är kännbar. Detta år har den varit och är så mycket kännbarare och svårare, som socknens förnämsta näringsgren, strömmingsfisket, förlidet år var ringa och obetydligt, och den vanliga utvägen att köpa säd från angränsande socknar var stängd dels genom säljarnas egen brist på denna vara dels genom köparnas brist på pengar". Socknens ansökan om "undsättningsspannmål" var tillsammans 77 och 1/2 tunnor råg och 38 och 3/4 tunnor korn. Man uttryckte också en önskan att få avhämta säden i Grisslehamn eller vid Singösund.

Ansökan om spannmål beviljades till fullo. Men Singö socken med många egna fraktfartyg fick hämta spannmålen i Stockholm och bekosta frakten. Bonden Jan Andersson på Fogdö fick av sockenstämman uppdraget att kvittera ut och frakta spannmålen på sitt eget fartyg mot en ersättning av 18 skilling riksgäld per tunna plus ersättning för omkostnader för "spannmålens hantering och säkra hemförande"[1]. Dessutom skulle alla bönder som rekvirerat säd omedelbart "framskaffa tillräckligt antal fullkomligt stora tunnsäckar".

Den 11 oktober samma år kom en skrivelse från landshövdingen angående bildandet av en nödhjälpskommitté för hela länet. Bönderna svarade att de "visserligen behöva understöd för att avvärja den hotande nöden" men de "våga inte dra på sig ytterligare lån eftersom den gemensamma skulden redan var på 192 och 3/4 tunnor". Med den ringa skörd de just erhållit ville de försöka att hjälpa sig själva fram över vintern men de uttalade också en förhoppning att det skulle bli en ny nödhjälpsomgång till sommaren.

På denna sockenstämma deltar också socknens icke jordbrukande befolkning som ”medsittare” - de hade inte säte i sockenstämman. De hade hamnat i ytterst fattiga omständigheter berättade de: Strömmingsfisket hade bara givit 1 till 2 tunnor till försäljning. Utan arbetsförtjänst och utan kredit skulle de nu försörja 2 till 7 personer per hushåll med de 20 till 30 daler riksgäld som de erhållit för strömmingen. De flesta hade redan förbrukat pengarna genom att betala tillbaka gamla skulder. Vad skulle de då leva av frågade de på sockenstämman?

Sockenstämman antecknade 20 hushåll som anmälde sig till att få undsättning på sammanlagt 21 tunnor säd. Några säkerheter för sina lån kunde de inte ställa och socknen, dvs bönderna, vill inte gå i borgen för deras upplåning. Så det enda de kunde erbjuda var sin egen gemensamma borgen "en för alla och alla för en", om nu den kunde accepteras.

Sockenstämman avslutade protokollet med följande rader: "Skulle inte Konungens höga Befallningshavande kunna bevilja något låneunderstöd åt dessa behövande anhöll slutligen Singö församling, att såvida gåvounderstöd skulle utdelas, Singö Fattige Backstugusittare och Inhyseshjon m.m även måtte bliva ihågkomna”. Detta är det sista protokollet som handlar om denna nödperiod.

Sens iakttagelser från Bengalen att livet blev mest riskfyllt för hushåll utan anknytning till jordbruket verkar också gälla på Singö 1845. De flesta av de 20 hushållen var inflyttade till socknen - De hade inkomster under normala perioder - men för en del varierade de starkt över och mellan åren. Fisket var en viktig binäring. Tre av undertecknarna var krigsmaktens båtsmän, som var lejda och betalda av bönderna. I Skollholmen (Se Hus på Singö sid 58) bodde socknens skräddare Johan Sandin (Hus på Singö sid 61. Söderbloms kom dit senare). Där bodde också jaktbåtsmannen Erik Söderqvist (Hus på Singö sid 59. Husen var helt säkert mindre då). Grunder efter sjömannen och redaren Mats Lindströms hus ligger inte så långt därifrån. Alldeles vid sidan av Guldkustvägen på norra sidan om Dalviken i Ellan ser man två husgrunder. Där bodde sjömannen och skomakaren Johan Westerlund[2]. En son blev senare skeppare och gifte sig med en bonddotter i Tranvik (Se Hus på Singö sid18).

Krigen

Krig innebar alltid stora påfrestningar - även i delar av landet som inte direkt drabbades. Skattetrycket ökade, nya soldater och båtsmän skulle bönderna värva och utrusta i stället för de som dog. Böndernas ekonomi undergrävdes helt vid missväxt och felslaget fiske.

Så var det i slutet av den svenska stormaktstiden för ungefär 300 år sedan - Karl den XI:s och XII:s tid. När bönderna inte kunde betala sina skatter tog kronans fogdar först all lös egendom och sedan jorden. Flera bönder på Singö fick lämna sina gårdar på detta sätt - det visar både tingsrätts- och lantmäteriprotokoll. 1710-1713 drabbades Sverige för sista gången av den fruktade pesten. I byn Vallmar i Häverö socken, dit Singö och Fogdö då hörde, dog samtliga. Prästen skriver i dödsboken att de alla begravdes vid sin gård i samma grav (det fanns bara en gård i Vallmar på den tiden) - sannolikt för att minimera riskerna för spridning, vilket förefaller ha lyckats. Socknen i övrigt tycks ha klarat sig från pesten i denna svåra form.

Några år senare, sommaren 1719, drabbades Singö och Fogdö direkt av kriget. När den ryska mordbrännarflottan då närmade sig öarna flydde befolkningen till fastlandet. En bonde i Södergården i Backbyn, numera hembygdsgården, stannade kvar och gömde sig med sina barn. Han upptäcktes när 300 kosacker genomsökte ön och tvingades att bli lots för de ryska fartygen. Alla hemman på Singö brändes. Det var en katastrof som det tog lång tid att hämta sig från. Dessa händelser har nog många redan hört talas om.

Jag ska därför beskriva hur kriget 1808-1809 kom att påverka befolkningens liv och hälsa i socknarna Häverö, Singö och Väddö. Några medlemmar har redan hört mig berätta om detta på en berättarkväll i november förra året i Mattsgården.

1808-1809 års krig
Det var i detta krig Sverige förlorade sin östra rikshalva, dvs Finland. Redan i början av april 1808 blev läget kritiskt för dessa tre socknar. Ryska trupper ockuperade Åland. Isen över Ålands hav låg tjock och man fruktade att ryssarna skulle gå över för att anfalla Stockholm. Befolkningen i Singö, Häverö och Väddö socknar sammankallades i Grisslehamn. Landshövdingen, höga militärer och de båda kyrkoherdarna talade om nödvändigheten att socknarna ställde upp med folk för att bilda en lantvärnsbataljon, som skulle bevaka kusten i socknarna och rapportera. Den skulle även vara det första försvaret som fienden skulle möta.

Ryssarnas härjningar 90 år tidigare var fortfarande en levande tradition så folk var lätta att övertyga. Byalagen fick tala om hur många man, främst bondsöner och drängar, de kunde ställa upp med. Fogdö uppgav 17 man och ett gevär, Sing-Söderby 19 man och fyra gevär och Tranvik 14 man och ett gevär. Hela bataljonen blev nästan 700 man stor. Den utrustades också med vapen ur militära förråd och förlades på olika platser utefter kusten. Tillsammans 120 man var förlagda i Ellan, Tranvik och på Fogdö. Bönderna förklarade sig också villiga att inkvartera de officerare som skulle exercera och kommendera bataljonen, men de ansåg sig vara alltför fattiga för att också stå för deras underhåll.

Den nybildade bataljonen med otränade bondpojkar och drängar behövde inte utkämpa några strider med ryska förband. Ålänningarna gjorde uppror i maj och drev ut ryssarna under ledning av en präst som inte bara var Guds stridsman.

När så många unga män måste ägna sig åt lantvärnstjänst fanns inte folk för att sköta jordbruket. Häveröborna hade inte så stor kustremsa utan var kommenderade att ligga vid kusten. De klagade i en skrivelse i januari 1809 över att tiden för exercis hindrat dem i vårbruket. Äringen av kornet, dvs avkastningen på utsädet, blev dålig om hösten skriver de. De ville därför slippa lantvärnstjänsten.

Krigslyckan vände. Ryssarna erövrade Finland. Svenska armén i norr, med i huvudsak finska förband, kapitulerade. Den 13 mars 1809 avsattes kungen i Stockholm genom en militärkupp. Ryssarna förde över 17000 man till Åland. De svenska förbanden under general von Döbeln lämnade Åland. 4250 stridföra män med 600 sjuka och sårade nedbäddade i vagnar och slädar genomförde en mardrömsmarsch över Ålands hav den 18 mars. Med sig hade de artilleri och ammunition och hästar. Alla dessa människor, hästar, vagnar och vapen inkvarterades i byarna i Häverö, Singö och Väddö socknar. De skulle utgöra första försvar vid en rysk invasion. Där blev de kvar tills freden slöts den 17 september i den finska staden Fredikshamn (numera heter den Hamina). Under nyss nämnda berättarkväll i Mattsgården skildrade författaren Erik Eriksson, Grisslehamn, en otäck, på gränsen till brottslig händelse från själva övermarschen. Han hade kommit över en bok från artonhundratalet där författaren[3], som var med vid övermarschen, berättar följande: Hellre än att förråd skulle falla i fiendens händer tilläts att soldaterna försedde sig. Brännvinsfat rullades ut och öppnades. Utsvultna som soldaterna var tålde de inte mycket utan föll redlöst berusade och blev liggande på isen. (Kanske där Eckeröfärjan numera kör sina dagliga turer. Min reflektion) Order utfärdades att förråd som inte kunde tas med skulle brännas och elden spred sig snabbt till de redlöst berusades spritindränkta uniformer…….

Ungefär 6000 man låg totalt inkvarterade under ett halvår i byarna i de tre roslagssocknarna med sina tillsammans 3700 innevånare. Trupperna från Åland hade med sig sjukdomar, främst rödsot (dysenteri) som nu fick namnet "åländska sjukan" i socknarna. Väddöforskaren Edvin Gustavsson visar att i Väddö socken med sina 2000 innevånare dog 218 år 1809. Det var fyra gånger fler än medeltalet för de fyra omkringliggande åren, som ändå också var påverkade av kriget. Antalet födslar och vigslar var också mycket lågt.

Några direkta vittnesmål om hur socknarnas befolkning hade det har saknats tidigare. Men i Uppsala domkapitels arkiv har jag hittat flera tjänstebrev som den sjuttioårige kyrkoherden i Häverö och Singö församlingar Per Väström sände till domkapitlet. En kyrkoherde ansvarade på den tiden inte bara för den andliga utan även för den kroppsliga hälsan i församlingen. Breven beskriver hur hans socknar Singö och Häverö lidit.

Per Väströms brev till domkapitlet 1809.
Kyrkoherde Väström skriver kortfattat men målande hur situationen var under hela kriget 1808-1809: ”När ett regemente gick bort kom ett annat i stället. Än var det soldater än var det lantvärn från andra delar av landet. För dem var oftast födan klen, hälsan därefter. Somliga kom hit med bortskämda vätskor, halvruttna.” Som följd av detta utbröt rödsot och illaartade rötfebrar, som ”fällde och dödade hoptals av krigsfolk, som smittade det arma oskyldiga lantfolket, stugägarna, i vars stugor de packades, 14, 18, 20 till 30 och där låg de tillsammans, friska och sjuka om varann, och genom utdunstningar gjorde luften dödande.

På den tiden trodde även läkare att sjuka genom utandningar skämde luften som sedan inandades av andra som då blev sjuka och som spridde sjukdomen när de gick till en annan by. Man visste alltså ännu ingenting om att det inte var luften i sig utan små mikroorganismer som bakterier, baciller eller virus som spred sjukdomen.

Kyrkoherde Väström beskriver även sin egen situation:  "Förutom i täta sjukbesök för själavården, måste jag även framträda som läkare”. Han använde då ProvincialDoktorns föreskrifter och andra godkända läkares skriftliga råd som han läste upp i predikstolen eller i husen som han besökte. Han uppskattade att detta troligen räddat över 40 människoliv. Men ändå hade 140 personer dött i församlingen sedan november 1808 fram till augusti 1809. Det var alltså minst samma höga dödlighetstal i Häverö-Singö som i Väddö.

Det är en akut kris som får kyrkoherden att skriva så utförligt. Kyrkogården i Häverö hade sen urminnes tid varit trång och stenig. Nu måste den utvidgas för att man inte längre kunde gräva gravar till lagstadgat djup. Beslut hade fattats om att kyrkogården ska utvidgas österut genom markbyten med hemmanet Buska. Nu ville kyrkoherden veta om han själv eller någon annan präst som domkapitlet utsåg skulle viga den nya kyrkogårdsmarken.

Sågarbrötet och Olof Sågare i Tranvik
Det finns en igenvuxen skogsäng sydost om Storträsket som heter Sågarbrötet. Den ligger på Backby-Tranviks marker. Namnet är mycket gammalt. Det är med i alla lantmäteriprotokoll under 1800- och 1700-talet. Det äldsta är 270 år gammalt. Där beskrivs Sågarbrötet som en inhägnad kärrslåtta. Namnet leder till funderingar. Hur har det uppkommit?

Ytterligare 165 år tillbaka i tiden finns en annan ledtråd. I skattelängden vid Älvsborgs första lösen 1571 heter en av de sex tranviksbönderna Olof Sågare[4]. Danskarna hade intagit Älvsborgs fästning och kontrollerade därmed Sveriges enda hamn mot havet i väster. Olof Sågare skulle som alla andra bönder i landet betala 10 procent i extra skatt på allt rörligt kapital, dvs på pengar, silver och koppar och alla djur han ägde. Det var en mycket tung börda.

Olof Sågare finns också med i en skattelängd över "den årliga räntan"[5] från år 1603. I den finns också uppgifter om hemmanets mantal och öretal. De överensstämmer med det tranvikshemman som sedan urminnes tider haft namnet Strand (Se hus på Singö sid 16)[6].

Under 1500-talet var det vanligt att en man som hette Per och som var skomakare kallades Per Skomakare. Samtidigt med Olof Sågare fanns det även en Erik Skinnare i Backbyn[7].

Den enklaste tolkningen av namnet Sågarbrötet är att det var Olof Sågare som en gång bröt upp marken för att använda den för att ta hö på. Men bröt betyder enligt Svenska Akademins Ordbok också hop, hög - särskilt av kullfallna eller fällda träd.

Årets inhemska katastrof lockar fram tanken att Singö kanske någon gång drabbats av katastrofal stormfällning. Inget nämns i skrivna källor om detta. Stormfällt timmer skall hållas fuktigt tills man hinner ta hand om det för att skydda det från insektsangrepp. Var det nämnda kärret en plats för att lagra stormfällt timmer, som senare sågades upp av Olof Sågare?

Många historiska källorna visar att Singö saknade timmerskog långt innan ryssarna kom år 1719. De som skrivit att ryssarna brände skogen på ön har fel. Ryssarna brände husen. Kronobefallningsmannen Petter Hagh skildrar år 1689, dvs 30 år före, tillståndet i Häverö dit Singö hörde. Han har just gjort utmätningar hos en backbybonde, som blir tvungen att gå från sin gård för obetalda skatter: "Gårdarna i synnerhet på Singön är helt skoglösa……de har icke till vedbrand och giärdsler” (dvs stängselstörar). År 1717, två år innan ryssarna kommer till ön, mäter lantmätaren Jakob Braun upp och ritar en karta över Söderby och Norrvreta byar sedan 4 av 11 hemman gått i skattekonkurs. Han beskriver den katastrofala bristen på skog i dessa byar: "Ingen skog behållen, vedbrand av risbuskar och de bygger stängsel med det som finns".

Avsaknaden av timmerskog på Singö före 1719 behöver inte bero på stormfällning. Bönderna beskattades varje år med fast skatt som inte anpassades till hur stora skörden och fiskfångsten blivit under året. De kan ha tvingats fälla skog för att klara skatterna när fisket eller skörden slog fel många år i rad. Vilken tolkning som är riktig kommer troligen aldrig fram.

tillbaka