Byar, Mantal och Öretal

på Singö

Fornfynd på Singö

Urgården i Boda

Västerboda på kartan

Geometriska kartan från 1640-talet
drottning Kristinas dagar

Västerboda 1640 med Bodaviken i övre vänstra hörnet
 

Kartor gjorda 1788 och 1802 inför planerade storskiften som inte blev av.

Västerboda 1788 och 1802
 

Till vänster kartan från 1866 som  gjordes inför laga skiftet. Till höger dagens karta.
Laga skiftet genomfördes på 1870-talet

Västerboda 1866 och 2006
 

Kartorna som visas ovan är delar av mycket större kartor som kan köpas från lantmäteriet. Kartorna är mycket prisvärda. T ex kostar den mycket vackra kartan från 1788 i originalformat 66*140 cm som högupplöst digitalbild 150 kr (dec 2006). Hur ser den ut? Se här.

tillbaka

 

Hur skrevs socknens och byarnas namn i äldre dokument?

Alfred Jansson hämtade sina uppgifter om hur socknens och byarnas namn stavades och skrevs från en av de allra äldsta källorna, nämligen en tiondelängd från 1572.  Texterna är svåra att läsa. Bokstäverna såg inte ut på samma sätt som de ser ut idag. Lätt att göra misstag således. Alfred Jansson  gjorde några  läsfel. Vid den här tiden fanns inget fastslaget om hur namnen skulle stavas. Varje skrivare som skrev sådana här längder lyssnade på vad ortsbefolkningen sa och försökte på bästa sätt att skriva ned vad han hörde folk säga. Så stavningarna blev ofta helt olika.

Alfred Jansson hade hämtat sina uppgifter ur 1572 års tiondelängd. Det finns flera andra längder från denna tid att jämföra med. I tiondelängderna från 1565 och 1566 stavas namnet på socknen ”Häffuer” – inget ö på slutet således. I längden för Älvsborgs lösen år 1571 hette socknen ”Häfverö” . I ett fragment från 1550 står det ”Heffuer”.  I 1603 års jordebok står det ”Häffüeröö”.  Därför bör inte Alfred Janssons skrivning Höffrez spridas vidare – ”ö” är feltolkat, r-et liknar ett ”z ” i alla de handskrivna dokument som  nämnts ovan. Det är således lätt att förstå hur felet med ett ”z” uppkommit.  Sörderby står det 1571, Sörby 1566, Söderbÿ 1603 – i-et  i Alfred Janssons singöbok på sid. 89 är därför konstigt. Norwreta  står det 1565, -66 och -71 och Norrewreta 1603 – Alfred Janssons  ”i” är absolut fel, eftersom det är ordet vret, som aldrig skrivits med ”i”, som ingår i byanamnet. Backaby  står det 1571, Backabyn 1603. Åren 1565 och -66 är inte detta  byanamnet inskrivet. ”ffögda” står det 1565 och -66 – dubbel-f kan vara ett sätt att skriva stor bokstav, Fögdöö står det 1603. År 1571 har texten för byanamnet vittrat bort.

Uppgifterna om antalet bönder är detsamma i alla dessa gamla källor, dvs. 28,  när man räknar in Fogdös tre bönder.

Totala mantalet  på Singö och dess fördelning

Enligt tabellen ovan var Singös (inkl Fogdös)  totala mantal 12 ½ år 2006. Tabellen visar   också hur det fördelades mellan byarna. Mantalet är uppenbarligen inte bara ett historiskt begrepp. Det har  fortfarande en funktion, vilket väl alla vet som har mantalssatt jord.

Mantalet infördes som ett skattemässigt begrepp redan under medeltiden. I en by som åsatts 3 mantal skulle tre bönder kunna försörja sig och sina familjer, lösa ut föräldrar och syskon vid övertagandet, ge nödvändigt antal drängar och pigor mat, husrum och lön och dessutom betala skatter och fullgöra andra skyldigheter till staten och socknen som hemmanet ålagts.

En bedömning av byns försörjningsmöjligheter i form av uppodlade marker, ängar, betesmarker, skog och även fiske ute i skärgårdssocknarna låg till grund för den historiska mantalssättningen. Mycket var samfällt ägt i byarna på den tiden, men det betydde inte att ägandet i en by var jämlikt fördelat mellan hemmanen.  Varje by hade nämligen också åsatts ett totalt öretal. I Backbyn, Tranvik, Söderbyn och på Fogdö var öretalet olika fördelat mellan hemmanen. Det största hemmanet i Tranvik hade dubbelt så högt öretal som det minsta. Därmed ägde det dubbelt så mycket i byns åkrar, ängar etc. jämfört med det mindre hemmanet. Men båda hemmanen betalade lika mycket i mantalsbaserade skatter. Man kan inte säga att det var ett ”rättvist” skattesystem.

Över tiden skedde en uppodling av ny mark.  En tidpunkt nåddes när hemman ekonomiskt  tålde att delas. Det skedde i allmänhet i samband med arvskifte. På 1500-talet hade alla hemman delats  utom ett. De var vardera på ett ½ mantal. Men hemmanet i Västerboda var fortfarande på 1 mantal. Den första bevarade jordebok med uppgifter om mantal och öretal jag sett är från år 1603:
 

Tab. 2. Mantal och öretal i byarna år 1603

Under 1600-talet var det bara två hemman som fick tillstånd av Häverö Skeppslags tingsrätt att klyvas efter ansökan och noggrann prövning av hemmanens ekonomiska bärkraft. Västerbodahemmanet klövs till två hemman om vardera ½  mantal. Även Norrgården på Fogdö delades i två hemman om vardera ¼ mantal under senare hälften av 1600-talet. Men sedan dröjde det till mitten av 1700- talet och tiden därefter, innan hemmansklyvningarna fortsatte så att jordbruksfastigheter på ¼ mantal och 1/8 mantal uppstår. På 1800 talet bildades små fastigheter på 1/16 mantal och 1/32 mantal etc. Då hade den noggranna prövningen av en jordbruksfastighets ekonomiska bärkraft upphört. Ägarna till dessa små fastigheter hade andra försörjningsmöjligheter, oftast med anknytning till sjön. Sjömän - från kaptener till matroser  -  och fyr-, lots- och tullpersonal dominerade i de nya yrkeskategorierna. Det totala mantalet förändrades således inte. Det fördelades bara mellan ett växande antal  allt mindre jordbruksfastigheter.

Men den noggranne läsaren har säkert redan sett att det totala mantalet och dess fördelning mellan byarna år 1603 (i Tab. 2) skiljer sig från siffrorna för år 2006 (i Tab. 1).

Varför är det totala antalet bara 12 ½ år 2006 – det var ju 14 ½ år 1603?  Den historiska förklaringen är att man i slutet på 1600 – talet införde ett nytt begrepp ”det förmedlade mantalet” vid sidan av det gamla mantalsbegreppet som man därefter kallade för  ”det oförmedlade  mantalet”.  Varför behövdes dessa två begrepp?
 

14 ½ oförmedlade mantal blir  12 ½  förmedlade mantal

I slutet av stormaktstiden – dvs. årtiondena runt sekelskiftet 16-1700 – var skattetrycket i hela landet extremt hårt.

Även vintrarna var hårda. Åtta hemman på Singö gick i skattekonkurs. Bönderna kunde inte betala sina skatter. Ägarna fick gå från ”gård och grund”. Nästan utan undantag drabbades de minsta och ekonomiskt svagaste hemmanen i byarna. 2 hemman i Backbyn, 2 i Norrvreta, 3 i Söderbyn och 1 i Tranvik ”förmedlades” därefter som ¼ mantal i stället för ½ till sina nya ägare. Den skatt till staten som kallades ”den årliga räntan” reducerades därigenom. Den var nästan proportionell mot mantalet[1]. Så för dessa hemman halverades den skatten, praktiskt taget. Det var inte av barmhärtighet staten gjorde detta. Alternativet var ju att hemmanet lades öde, om ingen ny brukare ville tillträda. Därmed skulle hemmanet ha blivit helt värdelöst för staten. 

Låt oss nu ta ett godtyckligt årtal, t ex 1871, och jämföra byarnas förmedlade mantal i jordeböckerna med det förmedlade mantalet 2006.

Tab. 3 Förmedlade mantal

Det totala antalet mantal är oförändrat 12 ½ . Men fördelningen mellan byarna har förändrats efter 1871. Det finns två förklaringar till detta. Den första är det s.k. ”söderbyhemmanet i Tranvik” – det namnet används fortfarande i fastighetsregistren. Hemmanets mark ligger i Tranvik. Men dess mantal och öretal är före 1871 inräknat i Söderbyns mantal och öretal. Mycket märkligt! Hur kunde detta komma sig?  Jag ska ge en liten ledtråd. Mantalet hade två funktioner.

Den första var som underlag för beskattning och skatten skulle betalas av hemmanets ägare som var bosatt i någon by. I äldsta tider bodde ägaren i samma by där han hade sina marker.

Den andra funktionen var lantmäteriteknisk. Mantalet var också i kombination med öretalet ett fysiskt mått på areal och knutet till den by där marken låg. Beaktar man inte dessa båda olika funktioner blir det lätt fel och förvirringen kan bli total. Så blev det också på Singö.
 

Söderbyhemmanet i Tranvik skapar ”sammanblandning och oreda”.

På den första lantmäterikartan över Backby-Tranvik från 1640 noterade lantmätaren Sven Månsson att det i byn Tranvik inte bara fanns 6 hemman på vardera ½  hemman. Det fanns också ett sjunde hemman på byns marker. Han satte t.o.m. ut platsen för dess obebyggda tomt på kartan. Den är inritad lite svagt, nästan spöklikt. Lantmätaren skrev också på kartan att hemmanets ägare bodde i Söderbyn. Ägarna av hemmanen 3 och 4 i Söderbyn ägde nämligen hälften var av detta tranvikshemman. ”Ödetomten” är också inritad på senare lantmäterikartor och finns med i skiftesprotokollen.

Det var i jordeböckerna, som låg till grund för beskattningen, som det blev fel.  Hemmanen Söderby 3 och Söderby 4  antecknades vardera vara på ½ mantal och 3 öre. Det var ju där skattebetalarna bodde tycks de fiskala myndigheterna ha resonerat. Ingenstans i jordeboken noterades att hälften av mantalet och öretalet för dessa båda hemman avsåg mark som låg i Tranviks by. I mitten på 1800-talet hade många tranviks- och backbybor genom köp blivit ägare till en stor del av denna mark. Det bäddade för missförstånd och felaktigheter. Förvirringen blev stor när laga skiftet skulle genomföras.

På sockenstämman den 21 augusti 1859 togs ”denna besynnerliga sammanblandning och oreda” upp. Den hade upptäckts när laga skiftet påbörjats i Backby-Tranvik. Ingen på stämman kunde ange orsaken och inte heller kunde någon föreslå hur det skulle åtgärdas.

Det var lagaskifteslantmäteriet som upptäckte och åtgärdade problemet på ett helt korrekt sätt på 1860-talet. Mantalet och öretalet för hemmanen Söderby 3 och 4 halverades och överfördes till ett sjunde hemman i Tranvik, vilket kallades för ”söderbyhemmanet”.   Hemmanet borde ha fått fastighetsnumret Tranvik:7, men tyvärr fick marken behålla sina betetckningar Söderby:3 respektive Söderby:4. Detta är fortfarande förvirrande för byalag och fastighetsägare. Även lantmätare kan göra fel som vi senare ska se. Söderby 3:8,  Söderby 3:10  och Söderby 4:3 är således trots fastighetsbeteckningarna inte söderbymark utan tranviksmark. Dessa fastigheter har inte ägarandelar i Söderbys samfälligheter utan i Tranviks. Hänger ni med? Man kan inte säga att dessa fastighetsbeteckningar är ”transparenta” (=lättbegripliga) för en lekman. 

Överföringen av ½ mantal och 3 öretal från Söderbyn till Tranvik innebar att Tranviks by i laga skiftesprotokollet fick 3,25 förmedlade mantal och Söderbyn 2,25. Tabell 3 ovan, andra spalten, visar att dessa justeringar inte infördes i jordeboken. Söderbyn och Tranvik  är där  fortfarande antecknade för 2,75 mantal vardera. De korrekta siffrorna är införda med fetstil i tabellen. Fördelades skatten, den så kallade jordeboksräntan, korrekt mellan hemmanen, när underlaget i jordeboken var så vilseledande? Det kan man fråga sig.
 

Har ny ”sammanblandning och oreda” uppstått?

Tabell 3 ovan visar i första spalten att det skett en annan märklig förändring efter 1871.  Förmedlade mantal har minskat från 3,25 till 3 i Tranvik och från 2,25 till 2,2 i Söderbyn. Det har skett en överföring av mark till Norrvreta, som ökat från 1,5 till 1,7 och till Backbyn som ökat från 1,5 till 1,6 förmedlade mantal. Även Bodas mark  har minskat från 1,5 till 1,4 mantal medan Ellan har ökat från 1 till 1,1 mantal. Varför har mantal flyttats mellan byarna under de sista 25 åren? Har det fått några  konsekvenser?

Överföringen av 0.1 mantal från Boda till Ellan är ett bra exempel på vad som hänt. För drygt hundra år sedan, år 1900, styckades ett bodahemman upp. ¼  av detta förvärvades av bonden Erik Olsson i Ellan. Marken fick fastighetsnumret Boda 1:18.  Öretalet marken åsattes gav honom en ägarandel på 3,25 procent i Boda byalag (skifteslag). I hans sonsonssons, Tord Erikssons, fastighet Ellan 2:30 ingår numera bodamarken som ett ägostycke. Britta Andersson beställde bykartor för sin  bok Hus på Singö. På sid. 127 i hennes bok gapar i nordöstra delen ett tomt hål för den bodamark som överförts till Ellan. Framtida beställda bykartor kanske ser ut som schweizerostar med många gapande hål.

Avsikten har kanske varit att förenkla för den enskilde fastighetsägaren, som har fått en enda fastighetsbeteckning att hålla reda på. Men sättet att göra detta har en hög kostnad. Logiken i det etablerade beteckningssystemet har förstörts. Man kan inte längre  lita på att byanamnet som inleder en fastighetsbeteckning entydigt talar om i vilken by marken ligger eller i vilken bys samfälligheter fastigheten har ägarandelar. Byar och byalag är begrepp som fortfarande används och har en klar innebörd i dagligt tal.

Flera sådana här ändringar har gjorts. Söderby 6:17 har blivit Norrvreta 9:3. När Söderby 3:9 lades ihop med en fastighet med backbynummer ökade Backbyns mantal och Tranviks  (inte Söderbyns) minskade. Varför? Jo Söderby 3:9  var en del av ”söderbyhemmanet i Tranvik”!  Det är inte lätt för lekmän i byalagen att hänga med i svängarna och upptäcka, när sådana här förändringar sker i fastighetsregisterutdragen från Lantmäteriverket.  
 

Kan lantmätare också förvirras av fastighetsbeteckningarna?

Det finns ett exempel på att även lantmätare kan ha blivit förvirrade.

1982-03-29 är datumet för  Länsstyrelsens beslut att bilda Singö fiskevårdsområde. I beslutsprocessen ingick att alla delägare skulle kallas till ett sammanträde för att rösta ja eller nej till det föreslagna beslutet. Varje rösts värde i omröstningen  bestämdes av delägarens andel i det föreslagna fiskevårdsområdet.  I en bilaga till beslutet finns antecknat fastighetsnummer, namn och adresser på alla delägare och lantmätaren har skrivit upp deras andelar i respektive byalags fiskevatten. Genom att multiplicera dessa andelar  med respektive byalags andel i den totala vattenarealen (se Tab. 4 nedan)  bestämdes varje enskild fastighetsägares röstandel inför omröstningen.

Källa: Länstyrelsens beslut 1982-03 -29

Fiskefastigheten ”Måssten, Gåssten och Roten”  med sina nästan 13% av den totala vattenarealen (se Tab. 4 längst ned) har sin alldeles särskilda långa historia. De stora skären Måssten, Gåssten, Roten  med omgivande skär  är (eller har varit) delar av fastigheter i Backby-Tranviks byalag. Det gäller även om fastighetsbeteckningen på skären är Söderby 3:8, Söderby 3:10 eller Söderby 4:3. Dessa är ju, som utretts tidigare, delar av det gamla ”söderbyhemmanet i Tranvik”. Det är ägandet till  Måssten, Gåssten och Roten  och övriga skär därute som ger Backby-Tranviks byalag samfälld fiskerätt i vattnen runt skären.

Men vattnen kring dessa skär är inte i sin helhet Backby - Tranviks fiskevatten. Här fanns också sedan urminnes tider ett gammalt, av staten beskattat kronofiske, som inte blivit skilt från byalagets vatten genom bestämda geografiska gränser. Utsocknes båtar fiskade således i vattnen. Sockenborna  kände sig utträngda på olika sätt. Tvisterna drogs inför domstol många gånger under århundradena. Den första kända rättegången ägde rum år 1429.   

År 1802 tog en domstol ett bestämt steg. Den beslutade att alla bönderna i Singö socken tillsammans skulle äga 50 procent av fiskerätten i kronofisket. Övriga 50 procent skulle delas lika mellan städerna Norrtäljes och Östhammars borgare som sedan länge hade  fiskerätt där genom utfärdade kungliga privilegier. Men några geografiska gränser fastställdes inte heller denna gång.  ”Alexanderhugget” att fastställa äganderätten till fisket  löste i alla fall en bitter långvarig tvist om hur skatten (” den årliga räntan”) skulle fördelas mellan sockenbönderna och städerna. I mitten av 1800-talet sålde Östhammars fiskeborgare sina 25 procent av äganderätten. Den äganderätten  ”utslocknade” senare när ingen betalade  in den skatt (”årliga ränta”) som var åsatt för dessa 25 procent.

Inför omröstningen om Singö fiskevårdsområde år 1982 blev ett nytt ”alexanderhugg” nödvändigt.  Vattenarealen för fiskefastigheten Måssten, Gåssten och Roten var inte uppmätt. En beräkning av det gamla kronofiskets yta och andel i det totala planerade fiskevårdsområdet gjordes därför, vilket syns i Tab. 4 ovan. Den andelen multiplicerades sedan med byalagens och Norrtälje Borgerskaps ägarandelar i fiskefastigheten. Därmed beräknades deras röstandelar inför omröstningen om bildandet av Singö fiskevårdsområde. Tab. 5 nedan visar resultatet av lantmäteriets beräkningar.  

Tab. 5.  Ägarandelar och röstandelar för fiskefastigheten Måssten, Gåssten och Roten

Källa: Länsstyrelsens beslut 1982-03-29

Norrtälje Borgerskap äger således 25 procent.  Övriga 75  procent fördelar lantmätaren  mellan byalagen efter deras andel av det totala förmedlade mantalet i (före detta)  Singö socken. Ett intressant fel uppstår som sannolikt har att göra med den redan omtalade  ”oredan” kring ”söderbyhemmanet i Tranvik”.  I Tab. 6 nedan visas hur de korrekta siffrorna på mantalet och dess fördelning såg ut 1982.
 

Tab. 6.                       Byalagens mantal och andelar av mantalet  år 1982.

Korrigering av siffrorna i Tab 5 ovan
 

I andra kolumnen är mantalsfördelningen uttryckt i procent. Byalagens rätta ägarandelar framgår av tredje kolumnen. De skiljer sig från lantmätarens beräkning i Tab. 5. En jämförelse mellan sista kolumnerna i Tab. 5 och 6 visar att Söderby – Norrvretas byalag fick för stor röstandel på övriga byalags bekostnad. 

Vad gjorde lantmätaren för fel? Jo, Söderby-Norrvreta fick 4,25 mantal i hans beräkning i stället för 3,75. Totala antalet mantal blev därmed 13. Lantmätare gör inga slumpmässiga slarvfel. Jag är övertygad om att det är det ”orediga söderbyhemmanet” - det som egentligen ligger i Tranvik - som spökat och spelat honom ett spratt. Förståeligt, lätt gjort.

Den uppmärksamme läsaren har nog redan sett att Backby-Tranviks ägarandel i det gamla kronofiskevattnet är 25% mindre än byalagets andel i det totala mantalet. Det är ingen felräkning. Som redan nämnts har ju Backby- Tranvik som ägare till skären egen areal  i detta vattenområde.  Gissningsvis blev byalaget väl tillgodosett vid den avgränsningen. I beslutet 1982-03-29 saknas  tyvärr en beskrivning av hur dessa beräkningar gjorts.   

Labtmäteriets misstag  saknade betydelse för omröstningen. Röstsiffrorna liknar gamla Sovjetunionens. 99.95 procent var för och 0.05 procent mot bildandet av Singö fiskevårdsområde. Men Erik Söderman som röstade för Backby-Tranviks byalag och Gösta Jansson som företrädde Fogdö byalag och också hade fullmakt att rösta för Norrtälje borgerskap har berättat att diskussionen före röstningen inte alls var så odramatisk som man kan tro när man ser röstsiffrorna.  
 

I mappen Singö socken. Diverse dokumet,  som finns i Singö hembygdsförenings arkiv finns filerna Hållista vid Trästa gästgiveri och Utdrag från jordebok från 1871.  

tillbaka