Den 15  november 1955 invigdes Singöbron som kronan på verket i ett åtta kilometer långt vägbygge från Grisslehamn till vägkorset ”Västra” på Singö. I invigningstalen beskrevs den nya vägen som Roslagens vackraste kustväg. Det är ju oftast en hänförande utsikt från vägbankarna och broarna i sunden som skiljer Singö från Väddö. Myndigheter och vägbyggare avtackades och uppmärksammades. Ledamöterna i den lilla kommitté som Singö kommun tillsatt för att följa projektet och bevaka singöbornas intressen var också på plats. När skrivelser skulle utformas var det singöprästen, komminister Per Raab, som skickligt höll i pennan. I Singö hembygdsförenings arkiv finns avsända skrivelser och mottagna skrivelser och också en mängd tidningsurklipp som beskriver olika faser i väggbyggets utveckling berättar vice ordförande Yngve Andersson som gått igenom materialet. Mest spännande och roligt tycker han är att se hur målmedvetet kommittén arbetade när hela vägprojektet hösten 1947 skulle avbrytas. Då tog man hjälp av den tredje statsmakten, tidningarna. Vad hade då hänt i vägprojektet fram till dess?

Mitt under brinnande världskrig lade landshövdingen Karl Levinsson år 1942 fram en första arbetsplan för hela projektet. Han förordade ett förslag med broar och vägbankar över sunden och en svängbro över Singösund. Billigaste alternativet var egentligen en fast lågbro, men det avvisades av en tung remissinstans, Kungliga lotsstyrelsen, som krävde en segelfri höjd på inte mindre än 15 meter för en fast bro. Tanken var att projektet skulle genomföras efter krigets slut med hjälp av arbetslösa från andra delar av landet. Alla experter trodde att det skulle bli arbetslöshet efter kriget – det hade det blivit efter första världskriget.

I stället blev det stor brist på arbetskraft. Den mäktiga Arbetsmarknadskommissionens (AK) uppgift blev att enväldigt bestämma vilka investeringsprojekt som fick sätta igång. Projektet Singö-Grisslehamnsvägen hade i viss mån kommit igång 1946 med utnyttjande av 8-20 arbetslösa eller undersysselsatta ortsbor. Men på hösten 1947 satte AK helt stopp för det fortsatta vägbygget, trots landhövdingen Levinssons starka stöd. Han ansåg det vara behjärtansvärt att förbättra levnadsvillkoren för skärgårdsbefolkningen. Myndighetens kallsinne blev startskottet till en ny aktiv händelseutveckling. Det är nu man på Singö fattar beslutet att ta hjälp av pressen.

I januari 1948 frös Singöfjärden. Isen var för stark för att kunna ta sig fram i med båt men för svag för att gå på med säkerhet. Varje incident som inträffade rapporterades på nyhetssidorna i Östhammars Tidningen och Norrtelje Tidning. Insändare under signatur tog upp brofrågan.  Men i mitten av januari trädde komminister Per Raab fram i eget namn i en insändare i Stockholmstidningen. Han beskrev Singös utsatta läge där akut sjuka, post och mat måste transporteras med stor fara för livet. Alla uppvaktningar som han och övriga ledamöter i kommittén gjort i Stockholm angående vägbygget hade varit meningslösa. Han skriver: ”Vi går till de högre instanserna, men får det beskedet att vi borde börja med de lägre. Vi går till de lägre och får besked om att gå till de högre….Så går vi vidare från instans till instans och ger oss inte trots alla motigheter, trots den hopplösa cirkelgången. Man talar så vackert om det svenska folkhemmet. Säg mig hur långt ut det sträcker sig.”

Insändaren tog skruv. Stockholmstidningen skickade ut en medarbetare till Singö (signaturen TILAS). Han skrev en lång artikel illustrerad med foton. Det var tidningens huvudnyhet söndagen den 25 januari 1948 och den spriddes över hela landet. Yngve Andersson läste som ung löpsedeln i Gävle. Där stod endast ”Ingen vågar hälsa på oss 500 på Singö” med stora svarta bokstäver. Rubrikerna inne i tidningen var lika dramatiska: ”Staten stoppade livsviktigt vägbygge”. ”Blodförgiftad 10-åring måste släpas i kartong över livsfarlig havsfjärd”; Flickan låg nedbäddad i en pappkartong på en släde, som drogs av två karlar. ”Postförare i vak, breven fick hängas på tork” och vad sägs om rubriken ”Infrusen svärmor”; Postförarens svärmor hade legat på sjukhus men fastnat i Grisslehamn i väntan på transport med häst och släde då isarna blivit starkare.

Nu kom stöd från många håll. Frågan togs upp i riksdagen. Arbetsmarknadskommissionens tidigare ordförande engagerade sig tillsammans med många andra.  Till slut beviljade Arbetsmarknadskommissionen arbetstillstånd på hösten 1948. Men projektet skulle genomföras i etapper och inte i ett svep. Så man byggde först vägarna på Singö och över Byholma.  Tidningsfoton på en stor caterpillar som sattes in för att schakta marken gav bevis för att projektet nu kommit igång på allvar. Sedan byggdes broarna över till Fogdö och vägen där. Bron över till Singö påbörjades 1954. Det blev en ”högfärdig” bro som en lågbroförespråkare syrligt uttryckte det. Fiskaren Krister Gabrielsson i Grisslehamn hade som flera andra fiskare en nio meter hög mast på sin båt och det fick avgöra beslutet om brohöjden.  Så bron blev som högst 10 meter över normal vattennivå och 70 meter lång.

Redan under sommaren 1955 tilläts biltrafik över till Singö. En söndag räknades 1400 bilar ha kört över bron. I mitten av november skedde så den högtidliga invigningen. ”Befrielsens timma” har slagit för öborna och de kan nu med bil eller buss ta sig bekvämt till ”själva Roslagsmetropolen” konstaterade Norrtelje Tidning. Så blev det också säger Yngve Andersson. Färderna över vattnen till Östhammar för att träffa provinsialläkaren och till Öregrund, där Systembolaget låg, upphörde.