Publicerat i Teater da Vincys Programblad 2005
Den gudomliga
Den unge ingenjören Richard Schram anlade för nästan 150 år sedan Enholmens marmorbruk och gjorde Singömarmorn känd. Han hade en skolkamrat och vän, Carl Rupert Nyblom, som år 1860 besökte Singö. Han hade just utnämnts till docent i ämnet estetik (=läran om det sköna) vid Uppsala universitet och hade goda teoretiska kunskaper i ämnet. Under sommarmånaden på Singö fick han också i verkligheten skåda en gudomligt vacker kvinna.
Carl Ruperts far behövde vila efter sjukdom. Vännen Richard rekommenderade Singö för dess vackra natur och goda människor. Far och son reste till Grisslehamn. Sent på julikvällen fick de följa med på en hänförande seglats till Svartklubben. Där mötte Carl Rupert på morgonen Anna, som var dotter till den bonde de skulle bo hos. I sin memoarbok beskriver han många kvinnor han mötte under sitt långa liv, men ingen som Anna. Hon var den enda kvinna som i skönhet och styrka jämfördes med de gudinnor han läst om och sett, gestaltade i marmor, i antikmuseer. Antikens gudinnor räckte inte när han skulle beskriva Anna utan han letade även i de germanska gudasagorna. Han skriver:
”Hon var lång som en grenadjär, bredaxlad … och på samma gång stolt och vacker som en valkyria. Huvudet som var ljushårigt och friskt i färgen, rödblommigt och brynt av hälsa och solbadd, var skuret i formen som en antik karyatid, men litet grovt och ofulländat, i tycket något mitt emellan Venus Milo och Thusnelda, men med en blick så god och mild som hos ett barn. I axlarnas bredd, bröstets vidgning och lemmarnas kraft var hon som en köttslig syster till den nämnda germanska hjältekvinnan, men fötterna var små och vita – något som var och en måste lägga märke till, ty hon var barfotad, och hennes enkla klänning var bra nog kort.”
Senare i båten under rodden till Singöfjärden fortsätter han sin beskrivning: ”…såg dragen stränga ut, men icke buttra, trots att hon aldrig lyfte på ögonen eller bevärdigade oss med en blick. De väl formade fötterna tog spjärn mot en slå i bottnen, armarna arbetade med en kraft och smidighet, som väckte beundran, kroppen böjdes bakåt på ett sätt som skulle ha glatt en gymnast, och det ungdomliga bröstet höjde och sänkte sig under ansträngningen som en våg i dyning, medan svetten började pärla från tinningarna ned på halsen.”
Under fyra veckor bodde de i Annas föräldrahemman och Carl Ruperts beundran bara ökade. Han fick veta att Anna med risk för eget liv hade räddat sin far och tre andra män från att drunkna. Efter den händelsen hade fadern, nämndemannen, blivit lite ”fjoskig” så det var Anna som skötte hemmanet - utan dräng. En länsman, som blev alltför närgången under ett dansgille stoppade hon helt enkelt under soffan, hörde han berättas.
Solbaddet, ett ord som Carl Rupert använde i texten ovan, är i dag namnet på gårdstomten på det norrvretahemman, där jag är ganska säker på att Anna bodde. Carl Rupert Nyblom blev professor, ledamot i Svenska Akademien och allmänt känd. Hans gifte sig med en vacker kvinna, Helena, som också blev mycket känd bl a som barnboksförfattare. Men ingen kvinna i hans memoarer fick lika mycket utrymme som Singö-Anna, den gudinnelika.
Litteratur: C.R. Nyblom, En sjuttioårings minnen, Bonniers, Stockholm 1908
Britta Andersson, Hus på Singö, Norrtälje stadsarkivs skriftserie 2004:5, sid 112
Yngve Andersson