tillbaka

Postföringsolyckan 1867

Publicerat i Teater Da Vincys Programblad 2004 av

Yngve Andersson

I många århundraden var väddöbönderna indelade i s.k. rotar med uppgift att i ”ur och skur” transportera människor och post över Ålands hav till Eckerö. År 1821 befriades bönderna från uppgiften. Staten tog över och 16 kronobåtsmän samt 8 anställda kofferdimatroser delades upp i båtlag. Det blev en olycksfylld tid eftersom kronobåtsmännen oftast var från inlandet. Sjövana fick de skaffa sig under anställningen. Från 1852 till 1870 övergick staten därför helt till anställd personal, jaktbåtsmän, som skötte trafiken på samma sätt som tidigare. Olyckorna minskade men kunde inte undvikas. Viktigast var ju att posten kom fram i tid. 

Det var i februari 1867.  På Eckerö hade de tre senast anlända svenska postbåtarna med vardera fyra mans besättning blivit liggande. Hårt väder och drivis hade hindrat hemfärden. Nu gällde det att ta sig hem för att inte postgången skulle avbrytas. De tre båtarna avseglade samtidigt, men mötte snabbt drivis. När männen inte kunde ro eller dra sina båtar på den järnskodda kölen ovanpå isen fick de försöka att med båtshakar och åror pressa fram båtarna i vattnet. En man satt tvärsöver fören och försökte att med fötterna bereda väg genom isflaken för den spetsiga stäven på isbåtarna. Endast en av båtarna lyckades att genom en öppen kanal i ismassorna nå mera isfritt vatten. På kvällen kunde dess besättning få välbehövlig vila i Grisslehamn.

De andra två båtbesättningarna hade inte samma tur. Drivisen tätnade. På natten blåste sydlig storm upp. Den nordliga strömmen var ändå så stark att hela drivisfältet och båtarna var på väg söderut mot den öppna Östersjön. De båda besättningarna insåg att situationen kunde kosta dem livet och bestämde sig för att överge, Simpan, en av de båda isbåtarna. Tillsammans skulle de försöka ta sig tillbaka till Åland. Det blev en kamp för livet. Först måste de ta sig ut ur drivisbältet genom att omväxlande dra båten på isen, ro där det gick eller böka sig fram genom isen där det var nödvändigt. Mycket av utrustningen fick överges eller förlorades. Blöta, frusna och hungriga i en öppen nedisad båt blev ett par av männen ”rent som tokiga” berättade senare Matts Österberg från Byholma som var med. De fick hallucinationer, kände sig själva varma och heta och ”pratade om att bjuda på varmt kaffe och sådant där”.

De tog sig ut ur drivisen till öppet vatten. På den fjärde dagen efter avfärden kom de i land och fick hjälp i Torp på södra Eckerö. Tre av männen hade förfrusit sig så starkt att de fick amputeras. Anders Bylund, Byholma, 52 år, och Jan Söderman, Fogdö, 44 år, förlorade flera fingrar. Anders Grundberg, Fogdö, 41 år, miste alla tår så när som på ett par stumpar. Bara Matts Österberg kunde åka tillbaka två dagar senare och återvända i tjänsten till Eckerö ett par dar senare. Bylund, Söderman och Grundberg fick en gratifikation på 100 riksdaler vardera och alla kostnader för läkare och medicin betalda av Generalpoststyrelsen.

Epilog

Hur gick det då för männen, som blev handikappade? När segelpostföringen upphörde 1870 och ångfartyget Postiljonen sattes in fick de anställda jaktbåtsmännen Bylund och Söderman pension med 300 respektive 200 riksdaler per år. Men kronobåtsman Anders Grundberg som bara hade haft postföringen som ”extraknäck” fick ingen pension. Dessutom kunde han inte länge tjänstgöra som kronobåtsman. Han blev avskedad. Hårt drabbad, med en dövstum son och en blind dotter, fick han försörja sig och familjen så gott det gick. Drygt trettiofem år senare fick Anders Grundberg efter skrivelser från hembygden en ålderspension på 200 kronor per år beviljad genom ett särskilt beslut i Sveriges Riksdag.

Källor:

Huvudkälla är Edvin Gustavsson, Väddö Socken II:1 1959 och Grisslehamnsminnen, 1964. Han är den störste arkivforskaren som funnits i dessa trakter. Han hittade exempelvis riksdagstrycket som omnämndes i epilogen. Det finns tyvärr ett annat material som flitigt använts som källa, även nyligen, i vilket flera fel finns. Bland annat talas det där om postrotar, trots att roteringen som redan nämnts upphörde 1821 och Grundberg kallas där för Granberg. 

Singö