"Det var kaffekalas i AbramErs en vacker sommardag i mitten av 1920-talet. En stockholmsdam som var ingift i en annan gård i byn, hade en liten vit sällskapshund, som glatt svansviftande sprang in och ut ur huset och nosade på allt som rörde sig. Rätt som det var kom den ostadigt springande in i salen mot kaffebordet. Den föll ned på rygg på golvet. Den lilla kroppen ryckte och drog ihop sig i svåra kramper. Alla runt kaffebordet blev upphetsade och någon ropade: Hunden har blivit ormbiten. Gå och hämta farmor. Farmor, det var Anna Carin Olsdotter. Hon var på vedbacken och plockade in ved i vedboden för vintern. Vaggande gick hon över gårdsplanen in i huset till köket. Hon kom ut med en kniv i handen, lutade sig ner över hunden, som nu låg som död. Fram och tillbaka drog hon kniven ovanför hundens hals, samtidigt som hon läste en ramsa. Omedelbart reste sig hunden och sprang lika glatt som tidigare och nosade på allt och alla." Lars Sundins svärmor var en av de förundrade kaffegästerna och hon berättade historien för honom. "Hörde ni vad gumman sade" frågade han.
Men ingen hade hört de magiska orden.