Den 20 april 1947 bildades Singö hembygdsförening med två bestämda mål för sin verksamhet. Det ena var helt naturligt kultur- och hembygdsvård, det andra folkbildnings- och föreläsningsverksamhet.
Föreningen började tidigt söka efter en lämplig plats för ett hembygdsmuseum. Den första idén var att flytta intressanta byggnader och gamla föremål till något lämpligt ställe. Planerna var långt framskridna att utnyttja platsen alldeles ovanför Singö prästgård, där prästbostället hade haft sina jordbruksbyggnader på den tiden då prästerna också var bönder.
Men så kom i stället ett ypperligt tillfälle att kunna förvärva ett gammalt skärgårdshemman med mangårdsbyggnad, brygghus, ekonomibyggnader, uthus, källare och sjöbod samt alla inventarierna. Ägaren hade dött och eftersom ingen arvinge fanns skulle gården tillfalla Allmänna arvsfonden. Efter en lång skriftväxling med olika myndigheter fick Singö hembygdsförening år 1961 Kungl Maj:ts medgivande att förvärva gårdstomten med alla dess byggnader och inventarier. Sedan följde en lång period då byggnaderna pietetsfullt restaurerades efter en plan som var godkänd av Riksantikvarieämbetet.
Det är många som bidragit till att Singö idag har en vacker hembygdsgård som inte bara är ett museum utan också en levande och trivsam lokal att samlas i.
Lars Sundin, föreningens ordförande 1955-1994, växte upp i Singö prästgård och har själv varit präst på Singö. Han skulle nog ha slutat sin karriär som kyrkoherde och prost om han inte i stället valt att söka tjänsten som kyrkoadjunkt på sitt älskade Singö, när den blev ledig år 1954. Han har varit eldsjälen i hembygdsföreningens arbete. Han har också samlat och bevarat kunskap om gamla tiders arbetsförhållanden, seder och språk genom att tidigt göra bandinspelningar och uppteckningar. Hans visningar av hembygdsgården är vida kända. Lars almanackor fulltecknades tidigt på våren och busslaster med besökare kom från hela landet. Så blir det när en lysande förmåga att berätta förenas med stor kunskap i ämnet.
”Singöandan” är den andra hörnstenen som föreningens arbete vilar på. Många har arbetat ideellt med restaurering, underhåll och reparationer under föreningens snart femtioåriga historia. Allt har inte kunnat göras utan penningutlägg. Föreningens ekonomiska ryggrad har varit och är fortfarande syföreningen. Det som produceras under de glada symötena i Mattsgården bytes till klingande mynt vid sommarens auktion.
Lars Sundin bad mig för ett år sedan att skriva ned vad jag visste om Mattsgårdens historia och knyta ihop gården och dess inventarier med Singös historia. Skriften skulle illustreras med foton ur samlingarna.
När jag skriver detta ser jag ut över Bodaviken. Måsar och tärnor har lagt sina ägg på (H)esselsgrundet. Med lite kännedom om singöborna och deras historia vågar jag gissa hur grundet en gång fick sitt namn. Jag bor på platsen för båtsmanstorpet i Boda-Ella båtsmansrote under 1700-talet. Båtsmannen Grundberg fick nog besök av sin kompanikamrat, båtsmannen i Backby-Tranviks rote, och såg honom segla på ”grynnan”, som då låg under vattenytan. Det var naturligtvis försmädligt för Backby-Tranviks båtsman, som på 1700-talet hade rotenamnet Hessel. Men grundet fick därmed ett värdigt namn.
Boda den 16 maj 1996
Yngve Andersson
Singö
Mattsgården
Förord