Under sommarens visningar dök söderblomättlingar upp. I samtalen ställdes frågor om var släkten hade bott och vad den hade sysslat med innan den blev sjömän och bogserbåtskaptener etc. ^[1]   Med hjälp av gamla lantmäterikartor- och protokoll, jordeböcker m.m. går det att svara på sådana frågor.  Det är också så lyckligt att två av Olovs och Karolinas döttrar, diakonissan Brita Söderblom (f 1891) och Ester Söderblom (f 1898) gift Eriksson, skrivit korta berättelser på olika teman.  Där finns intressanta kompletterande uppgifter om släktens historia.

Vi ska börja Söderblomsläktens historia med en gammal lantmäterikarta från år 1717. På den är sju små bondhemman inritade i Söderbyn tillsammans med kapellet, klockstapeln och byns väderkvarn. Två år senare brände den ryska mordbrännarflottan ned allt utom kapell och klockstapel, som skulle skonas enligt order från tsar Peter. 

Jakob Brauns lantmäterikarta över Söderbyn från år 1717

Till vänster om texten ”Singö Cappell” är kapellet inritat på kartan. Det låg på ungefär samma plats som dagens kyrka. Söderbyns sju hemman är numrerade 1,2,5,6,7,8 och 9 (hemmanen 3 och 4 ligger i Norrvreta, dvs utanför denna karta). Tomterna för hemman 2 och 8 är i dag Söderholms respektive Aleflods (Valdemar Andersson hette en tidigare ägare).  Skäret med siffran 41 är numera fastväxt med Singö och kallas i dag ”Udden”. Flera söderblomättlingar har sina fritidshus där. Rotebåtsmannen Mats Lustigs stuga syns rakt ovanför S i Söderby på kartan. ^[2]

Söderblommarnas gamla släkthemman är N^o 8 på kartan. Det brukades av Olof Ersson år 1717. Brådstörtat tvingades familjen fly när ryssarna landsteg på ön. Alla byggnader brändes ned, husdjuren slaktades och bortfördes.  Flera års skattefrihet samt tillåtelse att hugga grovtimmer i kronoskog på fastlandet beviljades efteråt. Men tungt och fattigt måste det ändå ha varit under många år.

År 1725 förklarade Olof Ersson inför Häverö skeppslags tingsrätt att han inte längre orkade ha ansvaret för hemmanet. Han ville lämna över detta till sin systerson Anders Andersson (f 1701), vilket beviljades. Inför tingsrätten visade Anders år 1740 att han lyckats lösa in alla andra släktingars arvsrätter i hemmanet. Han begärde därför att få fasta (=lagfart) på att han ägde hemmanet. ^[3]

År 1797, fick lantmätaren Peter Årre uppdraget att genomföra storskifte i Söderby-Norrvreta byar. Han ritade en karta. De 7 bondhemmanen i Söderbyn hade nu blivit 13. Myndigheterna hade tillåtit två barn att dela på ett hemman vid arvsskifte. Anders Anderssons hemman delades så att sonen Olov fick 2/3 och dottern Kerstin 1/3 av hemmanet. De löste ut sina syskons arvsrätter.

Olov Andersson bodde kvar på föräldrahemmets tomt.  Kerstin Andersdotter och hennes man Jan Månsson bosatte sig på en ny tomt alldeles intill broderns. Det är i släktgrenen efter Kerstin som Söderblomsläkten finns.  I släktgrenen efter Olov blir Valdemar Andersson den siste ägaren.

Kartan från 1717 visar att tomterna på de tre hemmanen N^o 1, 2 och 8 låg mycket tätt intill varandra.  På kartan år 1797 ser vi nedan att det har blivit sex tomter på den trånga ytan och ett gytter av hus med vägar emellan. På kartan från 1797 är flera hus på varje tomt inritade.

Ett utsnitt ur Peter Årres karta år 1797 över västra Söderbyn

Till höger högst upp betecknar c Olov Anderssons och d Kerstin Andersdotters tomter. Längst ned visar beteckningar k och l att hemman N^o 2 på 1717 års karta är under delning.  Söderholmgrenen bor kvar på gamla tomten och Bomangrenen tar sin tomt till vänster om den. Hemman N^o 1 på 1717 års karta är här delat i m och n. Inget av dessa finns kvar. m köptes, husen revs och marken införlivades i ett annat söderbyhemman och n flyttades till Riten när laga skiftet genomfördes.

Kerstin Andersdotter (1741-1809) och Jan Månsson (1728-1810)

Kerstin Andersdotter och Jan Månsson gifte sig år 1759. De fick inga egna barn. I husförhörslängderna är en flicka, Anna Stina Olofsdotter antecknad i deras hushåll. Hon är född i Stockholm år1766 och inflyttad i Singö församling 1771. Det är de enda uppgifterna om hennes härkomst som finns.   I Anbytarforum på ”nätet” hittade jag ett livligt utbyte av frågor och svar om personer i den söderblomska släkten. Lars Törneskog verkade vara kunnigast. Så jag skickade några frågor beträffande Anna Stinas härstamning till honom år 2006 och fick följande svar:

Anna Stina Olofsdotter anges först som "flickan", därefter som "styvdotter" och även "fosterdotter" till Jan Månsson i Singös kyrkböcker. Kerstin Andersdotter hade en syster Anna Andersdotter, f. 1734 i Söderby, som i Singö AI:2, s. 20, anges vara i Stockholm. Jag skulle tro att ett "hett" tips är att Anna Stina Olofsdotter är systerdotter till Jan Månssons hustru Kerstin Andersdotter.

Anna Stina Olofsdotter (1766-1810) och Per Persson (1757-1815) 

Kerstin Andersdotter var kanske moster till Anna Stina således. Helt säkerställt är det inte. Anna Stina övertar i alla fall hemmanet tillsammans med sin man, lotssonen Per Persson från Arholma i Vätö socken.  Deras två överlevande söner tar sig namnet Söderblom.

Anna Stinas och Pers äldste son Per Persson Söderblom (1789-1848) gick till sjöss, blev skeppare och sedan anställd som jaktuppsyningsman i Tullverket. Smugglingen hade ökat

starkt. Staten tog upp kampen. En tullbåt, en jakt, stationerades i närområdet, kanske på Singö. ^[4]  

Anna Stinas och Pers näst äldste son, Jan Persson (1797-1820), förolyckades i tidig ålder i en förfärlig storm i Bottenhavet.  Fartyget, en galeas, försvann med man och allt. Samma natt förliste två andra singögaleaser. Besättningen på den ena räddades. ^[5]

Det blev därför Anna Stinas och Pers yngste son Olof Persson som liksom sin äldre bror tog namnet Söderblom och hans hustru Anna Olofsdotter (1803-1874) från Strand i Tranvik som övertog hemmanet.

Olof  Persson Söderblom (1804- 1867)  och Anna Olofsdotter  (1803-1874)

Olof och Anna fick två söner.

Den äldre sonen Per Söderblom (1829-1919) blev först jaktbåtsman vid Tullverket. Han gifte sig med en bonddotter i Norrvreta. De tog över hennes föräldrahem (Michanek äger det nu). Per fick också förtroendet att vara kommunalordförande i socknen. Så i många singöhem finns gamla skriftliga handlingar bevarade med hans namnunderskrift.

Den yngre sonen, Olof Söderblom, tar med sin hustru Johanna över föräldrahemmet så småningom.

Olof  Söderblom (1834- 1874) och Johanna Österlund (1826-1902)

Johanna Österlund födde den 5/7 1853 en son som fick namnet Olof.  I födelseboken har prästen noterat följande om Johanna och sonen Olof:

Kyrktagen såsom Olof Söderbloms Fästeqvinna den 27/8 1853  har prästen

skrivit till höger.  Till vänster står det oägta med parentes om uttrycket.

Kyrktagning är ett gammalt märkligt ord. Man studsar lätt till och frågar sig: Vad innebar det? Hur gick det egentligen till?

I den kristna traditionen ansågs en kvinna bli oren genom graviditet och födande. Det hade att göra med arvssynden som människan fick dras med efter Adams och Evas syndafall i paradiset. I äldre tider var kyrktagningen en reningsrit som kvinnor som fött barn skulle genomgå i kyrkan för att på nytt tas upp i den kyrkliga gemenskapen. Efter reformationen fick kyrktagningen en mjukare, ”snällare” innebörd. Den blev en tacksägelse över att förlossningen gått bra och att barnaföderskan återhämtat sig efter en tids vila.  Det var en sådan ceremoni som Johanna fick vara med om i kyrkan, eftersom hon och barnets far gett varandra löften (de var ett fästepar men inte trolovade). ^[6]  Två år senare, 1855, ingick Olof och Johanna äktenskap.

Lille Olofs far hade gått till sjöss som så många andra unga singömän. Det kunde ta flera år innan de kom tillbaka till Singö och då väntade kanske en ung kvinna med ett litet barn hemma. I Singö församlings födelsebok hade det barnet skrivits in som ”oäkta”. Även om fadern erkände faderskapet och gifte sig med kvinnan fanns noteringen kvar. Barnet var naturligtvis ett äkta barn – vad skulle det annars vara?  Ordet ”oäkta” i en avskrift ur kyrkboken, som t.ex. ett personbevis, hade alltså den inskränkta innebörden att föräldrarna inte hade ingått äktenskap, när barnet föddes. Visst skapade uttrycket ”oäkta” begriplig förvirring och lidande. 

I början av 1860-talet tog Olof och Johanna över jordbrukshemmanet. Olofs föräldrar lämnade över ansvaret, men de bodde kvar på hemmanet med ”undantagsförmåner”. Men det var bara en kort tid som Olof var bonde. Så här skriver Olofs barnbarn Brita:

Olof, vår farfar, ville inte bli bonde, utan gick till fyrstaten. Då fanns ingen annan råd än att sälja jorden. 

Laga skifte med omfattande markbyten mellan bönderna i byarna hade just påbörjats på Singö.  Det var därför en bra tidpunkt för Olof att år 1864 sälja hemmanet. Köparna insåg sin enastående möjlighet att byta den nyförvärvade marken med de andra bönderna i skifteslaget, så att den skulle ligga så bra som möjligt i anslutning till deras övriga mark. Hälften av Olofs hemmans mark låg i Söderbyn, den andra hälften låg i Tranvik. Tranviksmarken köptes av Olofs allra närmaste granne, Anders Ersson, vilkens hemman också hade hälften av sin mark i Tranvik. Söderbymarken köptes av grannen Jan Boman, som hade all sin mark i Söderbyn.

Vid den här tiden, år 1864 således, fick inte en bit mark styckas av från en säljares hemman och bli en liten fastighet med äganderätt. Olof och Johanna fick göra som andra säljare skriva ett kontrakt på en tomt med lite jordbruksmark omkring, som de hade rätt att bo på i högst 50 år. Avled de dessförinnan skulle jorden ”falla tillbaka” till stamhemmanet när båda dött.

Utsnitt ur G. Bjurlings karta år 1865 över  Söderby - Norrvreta byar

Tre söderbyhemman syns till på karan: Till höger högst upp Anders Erssons, därunder Per Söderholms, till vänster därom Jan Bomans. På Bomans mark utmed vägen mot ”Udden” (Långörn) syns till vänster på kartan ägoyta 4408 med Olof Söderbloms boställe.  Ägoytorna 1694 ”Små åkerbitar på sandbotten” och 1695 ”Åker, sandmylla på röd sandbotten” disponerades också av Olof Söderblom.

1874 dog Olof – bara 40 år gammal. Sonen Olof var ofta till sjöss så det blev nog ganska ensamt för mor Johanna. Men det skulle bli ändring på detta.  

Olof Söderblom (1853-1937) och Karolina Jansdotter (1856 - 1947)

1878 gifte sig Olof med Karolina Jansdotter från Veda i Häverö på fastlandet. Drygt nio månader senare kom det första barnet, sonen John (Johan). På 22 år hann det bli 11 barn i familjen, som bodde i stugan hos farmor Johanna.

På äldre dagar ritade dottern Britta (f 1891) en skiss över byggnaderna på tomten. Boningshuset hade en dörr mitt på långsidan med två fönster på vardera sidan. På gavelsidan fanns ett enda fönster och ovanför, under nocken, satt ett litet fönster. Så stugan blev nog med tiden ganska trång. På tomten fanns också en liten lagård, en matbod och en vedbod. Går man vägen förbi Bomans ner mot ”Udden” (Långörn) ser man i dag jordkällaren med sina naturstensväggar samt husgrunder.

Barnen satt inte inne i stugan och trängdes om det inte var absolut nödvändigt.  De var ute, åkte skidor och skridskor, lekte gärna intill de vuxna när dessa kom många tillsammans i arbetskrävande utomhusarbeten.  Det var roligt. I ett fint brev till Harald och Greta Boman överlämnar Brita sina samlade barndomsminnen från Bomans, där de ofta var. Så här skriver hon år 1958:

Nu har jag samlat minnena från den ljuva tiden då vi var små barn. Jag har skrivit ned dem i en liten sagobok, så att era små barn kan få glädje av dem. Om de är rädda om boken kanske de i sin tur kan läsa den för sina barn.

Det var Harald och Gretas små barn Ingrid och Anders som hon i ett brev från Stockholm tillägnade sin sagobok och som hon längtade efter att få se.  

Hon berättar att hela byalaget på eftersommaren samlades nere i Byviken för att skära vass som bands i kärvar och lades i flera lika stora höger. En ”tant” leddes sedan med förbundna ögon mellan högarna för att lägga ett lånat klädesplagg på varje hög så att högarna blev slumpmässigt lottade mellan de olika gårdarna. Spännande var det för barnen att se vem som vann den hög de tyckte var störst. Rörvassmarken uppodlades senare liksom marken i ”Marn” nedanför Söderholms, vilken dessförinnan varit vattenfylld och full med sjöfågel lagom till vårskyttet.  

Bland mycket annat berättar Brita om tröskning hos Bomans med hjälp av en tröskvandring, en stortröska och en kastmaskin. I Mattsgården finns en sådan anläggning bevarad. Vi får här reda på hur det gick till och vad alla gjorde som deltog i arbetet. Med Britas berättelse försvinner osäkerheten om hur många hästar och man det behövdes för att dra runt tröskvandringen. Så här skriver hon:

Farbror Janne satt och körde Stjärnhopp, farbror Petter körde Stjärn. De var förspända och gick runt, runt och drog den gamla vandringen, timme ut och timme in. Vi klev opp och fick sitta i deras knän och så bar det iväg runt, runt.

Stjärn o Stjärnhopp var Bomans hästar. De var alltså förspända på varsin sida om tröskvandringen och hade varsin kusk. Ja, det är underbart att sådana här historier skrivits ned.

Även sorgliga minnen finns med. I augusti 1902 blev farmor sjuk en kväll. Barnen ville inte vara hemma utan gick till Bomans för att sova över där. Farmor dog under natten. Därmed upphörde tomtkontraktet som pappa Olofs föräldrar skrivit 1864 med Bomans. Enligt kontraktet skulle ju marken ”falla tillbaka” till stamhemmanet. Nu hade lagarna ändrats så att de kunde bo kvar och också köpa marken av Bomans om de ville. ”Men pappa ville bo närmare sjön” skriver Brita.

Tillfället kom 1905. Olof köpte då en redan bebyggd fastighet i Norrvreta som uppfyllde hans önskemål. Den var avstyckad från ett gammalt bondhemman i Norrvreta, som Ester Eriksson född Söderblom har skrivit historia om. Tomten var stor och gick ända ned till vattnet.  ”Hamnen” där var ganska skyddad av Vedhällarna som sticker ut som en pir i vattnet. Så Olof kunde där lägga till med eller ankra upp den stora bogserbåten Gulleck och ha den under uppsikt. På häradskartan från 1906 ser man den gamla och den nya tomten:

Utsnitt ur Häradskartan över Singö från år 1906

Familjen Söderblom flyttade från tomten som på kartan ligger alldeles norr om ng i Singsöderby till en stor tomt i Norrvreta där husen syns på kartan ovanför rv i Norrvreta. Utanför stranden ligger Vedhällarna.

Ester Eriksson skriver i sin berättelse: Köpesumman var 2500 kr. Far lät bygga våra hus 1909. Alla de gamla husen revs förutom ett par uthus.  När hon skrev detta år 1978 var hon bekymrad för hur det skulle gå med barndomshemmet som ogifta systern Hilma bodde kvar på, när mor Karolina dog. Så här skriver hon:

Sen år 1976 är Hilma också borta. Hur det blir med hemmet i Norrvreta nu vet vi ej. Vi var elva syskon. Nu är vi bara tre som lever kvar. Det är vår högsta önskan att gården får stanna i släkten. Men vi får nog lämna det till en annan generation. Få se vad dom kan åstadkomma.

Det blev inget köp inom släkten. Ny ägare blev den berömde filmfotografen Sven Nykvist. Utmed tomtgränsen lät han ända ut i vattnet bygga ett högt plank som hindrade insyn men kittlade nyfikenheten.  Producerade han kanske filmer därbakom? Vad för slags filmer?

Bakom planket hamnade också Farmorsviken ^[7]   - en skyddad vik med sandstrand som passade mycket bra för småbarn. Lite längre ut fanns spännande fartygsvrak under vattenytan för de större barnen att undersöka.  Plankbygget var ett intrång i en gammal hävd, en rättighet som allmänheten åtnjutit under lång tid. När jag för 20 år sedan promenerade utmed planket såg jag att det nära stranden öppnats genom att några sektioner tagits bort. Så löstes den konflikten. Fastigheten har sedan dess bytt ägare. Jag har inte promenerat där och sett vad som hänt med planket.