|
|
||||||||||||
|
Svartklubben |
||||||||||||
|
Från fiskeläger till fyr- och lotsplats
Efter det att Svartklubben
blivit fyr- och lotsplats under 1800-talet finns
mycket berättat och skrivet om livet på denna lilla ö i Ålands hav. Men helt okänt för de flesta är att på Svartklubben långt
tidigare funnits ett fiskeläger för singöborna. |
||||||||||||
|
Väster om farleden är de små skären Klubbarne inritade. I dag har de växt samman och kallas Svartklubben. Intressant på kartan är texten: “En flögstång på Klubbarne |
|
|||||||||||
|
Jag har försökt ta reda lite på om människorna på Svartklubben, genom att läsa fyrdagböcker och lotsjournaler, böcker och tidningar. Jag har också träffat släktingar till dem som bodde därute och tagit del av deras minnen och personliga berättelser.
----------------------------------------------------------------------------------
I takt med att handelshindren lättade på 1800-talet ökade den svenska seglationen snabbt. I kustbygderna uppstod många smårederier. Många bönder gick in som partredare (delägare) i en eller flera segelskutor och bondpojkarna började ofta sitt yrkesliv till sjöss i dessa skutor. De seglade på utlandet med bland annat trävaror och järn. Havre var också en stor exportvara, de vanligaste fortskaffningsmedlen innan järnvägen kom drogs av hästar vars bränsle var havre. Inom Sverige var malm, kalk och träkol vanliga laster vilket förra årets tema, pråmseglationen, berättade om. Yngve Andersson berättade året dessförinnan om segelfartygen Hoppet, Adéle och Semmy Cohn som hade nära anknytning till Singö. Världshändelser som Krimkriget 1853-54 gav sjöfarten en extra skjuts; det rådde saltbrist i Östersjöprovinserna och saltlaster gav bra förtjänst.
Sjöfarten behövde fyrar och lotsar för att fartygen säkrare skulle ta sig fram, fyrbyggandet tog fart och lotsplatserna byggdes ut.
Leden Svartklubben – Öregrund var livligt trafikerad vilket både lotsuppassningen och tullstationen i Öregrund med anor från första hälften av 1700-talet visar. Fartyg på väg till och från svenska hamnar på norrlandskusten måste bli klarerade av Öregrunds tullstation. Det rådde även lotsplikt, en tjänst som skeppare länge försökte smita från. Svartklubbens fyr stod färdig 1820 och lyste med ett stillastående, fast sken. Den moderniserades och byggdes om till en roterande blänkfyr 1849. Detta för att skilja fyrkaraktären från nybyggda Understen som också fick fast sken.
|
||||||||||||
|
|
Från början lyste Svartklubben med hjälp av en stenkolsbrasa som skyddades av ett runt fönster (lanternin) högst upp i fyren. Den nya blänkfyren utrustades med en roterande spegelapparat som bestod av tre speglar och en rovoljelampa. Det var rotationen som gav blänket. Rotationen styrdes av ett klockurverk som drevs av ett lod fastsatt i en vajer. Fyrpersonalen vevade med jämna mellanrum (normalt 1 - 4 timmars intervaller) upp vajern med dess lod på en vinschtrumma som var kopplad till urverket. Genom lodets tyngd löpte sedan vajern ut varvid urverket roterade och drev spegelapparaten. Så småningom kunde man variera fyrkaraktärer med hjälp av klippapparat, linsapparat och persiennapparat men fortfarande skedde drivningen med urverk och lodlina. |
|||||||||||
|
Rovoljan var ett stort steg i bränsleutvecklingen jämfört med den smutsiga stenkolshanteringen. Oljan gjordes av en sorts raps och var alltså vegetabilisk. Nackdelen var att den stelnade fort, vid en 10 -12 plusgrader, så den måste förvaras i ett uppvärmt utrymme. |
||||||||||||
|
Förutom att hålla elden vid liv under den mörka delen av dygnet, skulle även journal föras, speglar och lanternin putsas och fyren städas och underhållas. Därtill skulle fyrpersonalen även göra väderobservationer. År 1849 mottog fyrmästaren meteorologiska instrument och blanketter för dagliga observationer som en gång om året (!), i januari månad, skulle sändas in till chefen för Öregrunds lotsfördelning. Instrumenten bestod av en kvicksilverbarometer och två termometrar, en till fyrtornet och en som skulle sitta utanför fönstret i vaktrummet i fyren. Dessutom ingick en mätare för vattenståndet, ett vattenmärke, som skulle placeras vid stranden i Klubbhålet, nordväst om fyren. Vaktrummet fick nu också en väggklocka, tidigare hade man varit utrustad med ett fyratimmars timglas och ett entimmes timglas för att hålla reda på tiden. Lotsverket hade givit order om att fyrtjänstgöringen skulle ske i 4-timmarspass för att i görligaste mån undvika att någon somnade på sin post och fyrljuset slocknade.
|
|
|||||||||||
|
|
||||||||||||
|
Sommar Det finns en suggestiv beskrivning av Ålands hav år 1860. Det är akademiledamoten, konsthistorikern, kompositören och författaren Carl Rupert Nyblom som i sin dagbok för anteckningar över sin tillvaro. Han hyr under några sommarveckor hos en bonde i Norrvreta. Nybloms far behöver rekreation efter att ha varit sjuk och via sin vän, Richard Schram, som driver marmorbruket på Enholmen i Backbyn på Singö, får Nyblom vetskap om denna ö i havsbandet. Han och fadern anländer till Grisslehamn en kväll i juli månad, hittar en man som kan segla dem till Svartklubben; därifrån skulle det säkert gå att ordna vidare färd till Singö. |
||||||||||||
|
|
|
|||||||||||
|
Väl framme vid midnatt på Svartklubben mottogs de
gästfritt av fyrmästaren och hans hustru och bäddades ner under dubbla täcken
(de var frusna efter seglingen) i en trevlig kammare med dubbelfönster och
tjocka mattor. Nyblom kallar henne Singö-Anna och blir alldeles betagen av hennes uppenbarelse. I sin bok ”En sjuttioårings minnen” upptar beskrivningen av Annas utseende mer än en sida. Den unga kvinnan liknas bland annat vid en grenadjär, en valkyria och en karyatid (en kvinnogestalt som i stället för pelare bär upp ett grekiskt tempel)! Och raskt ror hon far och son från Svartklubben till Norrvreta utan att förtröttas vilket ytterligare imponerar på författaren.
Yngve Andersson har tittat lite i arkiven och funnit att Singö-Anna nog var dotter till bonden och nämndemannen Anders Boman som bodde på Norrvretahemmanet 2:5 (se Brita Anderssons ”Hus på Singö”). Anna gifter sig med en lots, Erik Sjölander 1863 och de får en dotter. Men sedan måste det ha skett en olycka för Anna dör redan 1866 på Norrtälje sjukhus, av brännskador står det helt kort i kyrkoboken.
Nybloms sommarskildring skapar samma välbehag nu som då,
låt oss se närmare på den bistrare årstiden. |
|
|||||||||||
|
Vinter Under vinterperioden var det mest postrotebönderna som var ute på Ålands hav för att upprätthålla postgången mellan Åland och Grisslehamn. Det var en farlig färd som snabbt kunde bli livshotande, många fick sätta livet till innan isgående ångbåtar i slutet av 1800-talet övertog postgången.
Normalt var fyren släckt under vinterperioden när skutorna låg upplagda men postmästaren i Grisslehamn gjorde upp med fyrmästaren på Svartklubben att hålla igång fyren för att vägleda postrotebönderna mellan Grisslehamn och Eckerö. Fyrmästaren fick extra betalt för att fyren skulle lysa. Fyrmästare Jansson fick 25 kronor extra för vinterfyrningen.
Februari 1847 var svår för postförarna med flera olyckshändelser. En skräckfylld överfart utspelade sig 8 februari1847 då en postrote från Eckerö var på väg till Grisslehamn. Båten med post drogs på tunn blåis och när man var halvägs friskade vinden i till nordlig storm och började bryta upp isen. Postförarna försökte komma iland på Svartklubben och var helt nära när stormen plötsligt fick fatt i båten som satt fast i issörjan och hjälplöst drev man söderut från Svartklubben. För att försöka ta sig iland var man tvungen att gå på den tunna isen; två män drog postbåten med varsitt rep framtill medan de övriga sköt på bakifrån. Plötsligt brast isen under de främre männen, en lyckades ta sig upp på ett isflak medan den andre sjönk ner till hakan. Då sköt blåisen ihop med stor kraft och skar av huvudet på den som var kvar i vattnet, huvudet låg kvar på isen medan kroppen försvann i havet. Postförarna blev kvar ute på isen i sju dygn innan man lyckades ta sig iland vid Arholma.
En del vintrar gick det att köra med häst och släde över Ålands hav. 1855 var havet täckt i 12 veckor.
Från 4 februari till 10 mars 1871 kördes posten regelbundet med häst och släde. Den 10 mars på morgonen hade en postrote kommit från Åland men hästarna fick stanna på isen för isen hade släppt vid land. Passagerarna fördes in till Grisslehamn med båt. När postförarna återvände efter någon timme, hade isen också gått upp på ålandssidan, det kunde man se i kikaren. Männen och hästarna sökte sig mot Svartklubben, vinden ökade under tiden till stormstyrka, isen gungade under ekipagen och sprack upp bakom dem med väldiga dån. I höjd med Svartklubben trodde de inte att hästarna skulle kunna ta sig iland eftersom isen sköt ihop i högar som var omöjliga att passera. Men de lyckades hitta ett ställe där hästarna kunde plumsa i. Med vatten upp till öronen tog de sig så småningom upp på Måssten. Nu var klockan tre på eftermiddagen och det började snöa. De sökte sig fram på isen mot Svartklubben där fyrpersonalen sett dem och kom dem till mötes och tog väl hand om både män och hästar.
|
||||||||||||
|
|
||||||||||||
|
Somrarna 1854 och 1855 måste ha varit minnesvärda för både lotsar och fyrfolk på Svartklubben. Då trängde sig världspolitiken på i form av Krimkriget. England och Frankrike var i krig mot ryssarna och deras flottor deltog vid Krimkrigets nordfront, dvs i Östersjön, Ålands hav och Bottniska viken. Finland och Åland stod sedan 1809 under rysk överhöghet. Det var sista gången i världshistorien som de ståtliga seglande linjeskeppen deltog i sjökommendering. Huvudsyftet var att förhindra Rysslands Östersjöflotta att lämna hamn och bege sig ut på havet. Men det förväntades också att de engelska och franska krigsfartygen framgångsrikt skulle anfalla befästa platser, såsom Kronstadt och Sveaborg. Första sommaren brände och förstörde de allierade (England och Frankrike) varv, bryggor, fartyg och magasinsbyggnader i en del finska kuststäder, störst förstörelse åstadkom man i Brahestad och Uleåborg. Tyvärr förstördes också varor som redan sålts till England men ännu ej hunnit iväg med lastbåt. Andra sommaren anfölls Sveaborg och Kronstadt. Ett praktfullt bombardemang utvecklades från båda sidor men engelsmännen och fransmännen lyckades inte erövra dessa platser. En anledning var att ryssarna använde sig av blockad-minor vid inloppen. Den moderna sjömineringen anses härstamma från Krimkriget.
|
||||||||||||
|
Hjulfregatten Leopard i Krimkriget |
||||||||||||
|
Det nya och spännande var de ångdrivna fartygen. I Ålands hav höll den engelska hjulfregatten ”Leopard” vakt över fartygstrafiken i Södra Kvarken och prejade bland andra de finska (ryska) postbåtarna mellan Eckerö och Grisslehamn. Däremot var engelsmännen försiktiga med de svenska postbåtarna, de ville inte stöta sig med det neutrala Sverige med vars goda minne de gick in till Öregrund, Gåsstensredden och Grisslehamn för att underhålla sina fartyg och skaffa sig förnödenheter. ”Leopard” slukade massor av stenkol och måste ofta gå i hamn och bunkra kol. Engelska amiralitetet hade planer på att anlägga kolningshamn i Öregrund men så tog kriget slut så det blev inget av. Sjömännen hämtade vatten i Öregrund i den brunn som än i dag går under namnet Engelska brunnen. Kriget bedrevs under två somrar, vintertid aktade sig flottan för isen och skyndade sig ut ur Östersjön.
|
||||||||||||
|
|
||||||||||||
|
|
Chefen för Öregrunds lotsfördelning, löjtnant Nymalm, rapporterar om händelser där lotsar och fyrpersonal på Svartklubben spelar en avgörande roll.
I december 1846 ankrade skonerten ”Charlotte” på Gåsstensredd en natt i hård nordostlig storm. Hon var på väg från Riga till Gävle med en last av linfrö. Lotsarna gick genast ombord. Stormen tilltog och en av de dubbla ankarförtöjningarna brast varvid skonerten började driva. Genom lotsarnas rådighet kapades den andra förtöjningen, ankarkättingen, och man länsade in i Backbyfjärden, fick fast skonerten i land med diverse trossar och lyckades rädda fartyget. Stormen lade sig, likaså isen, så fartyget måste ”bråkas ut”. Väl ute ur Backbyfjärden två och ett halvt dygn senare, fortsatte hon sin resa. Nymalm gav lotsen Sjölander (Mats Sjölander född 1805) äran för den räddningen.
November 1848 strandade skonerten ”Couriren” på Klubbstenarna. Hon kom norrifrån med last av brädor som skulle till Stockholm. ”Bärgning av last och inventarier fortgår”, skriver Nymalm i sin rapport och fortsätter ”men huruvida fartyget blifver vrak kan ännu ej bedömas”.
|
|||||||||||
|
|
||||||||||||
|
År 1846 började Per Larsson Modin (min farfars farfar) som fyrvaktare. Tre år senare blir han fyrmästare när Svartklubbens fyrmästaren Ebbe Jansson i januari 1849 drunknade tillsammans med sin son, Benedict. De var på väg hem till Svartklubben från Understen där Benedict just blivit fyrbiträde och överraskades av snabbt tilltagande nordlig storm och snöbyar. Per L Modin blev kvar på Svartklubben tills han dog 1869.
Det var ingen större personalomsättning under Pers tid. Huvuddelen av tiden
tjänstgjorde Anders Wessman, bördig från Gräsö, och Johan Söderlund, Singö,
som fyrvaktare och fyrbiträde. Jag tror inte att det blev så ensligt på Svartklubben, som vi kanske föreställer oss idag. Man hade ju sina arbetsuppgifter att sköta som var nog så viktiga och lotsångaren kom med jämna mellanrum med förnödenheter till fyren och för inspektioner. Båten var det främsta transportmedlet på den här tiden, så Svartklubben med sitt läge var nog en viktig spindel i dåtidens kommunikationsnät. Vi har redan sett genom Singö-Anna att kontakterna med Singö var ganska vanliga, hon hade ju varit där för att hälsa på och hämta varor som kommit med ångbåten och förmodligen köpte svartklubbarna mat och ved av bönderna på Singö. Lotsarna kom och gick och förde med sig nyheter och säkert också det som fattades. Man seglade och rodde både till Grisslehamn och Öregrund för inköp och post. När Understen byggdes bodde byggfolket på Svartklubben och måste pendla fram och tillbaka innan något bostadshus stod färdigt. En del byggnadsmaterial mellanlandade också på Svartklubben. Även om det var vädret som avgjorde hur ofta man hade kontakt med dem iland så var man i hög grad delaktig i samhället. Singö kyrka hade en viktig och självklar roll i församlingsbornas liv. Här gifte man sig, döptes och begravdes, lyssnade till Guds ord och statens kungörelser. På kyrkbacken möttes församlingsborna och utbytte nyheter och skvaller.
|
||||||||||||
|
|
||||||||||||
|
1855 byggs en ny bostad till fyrmästaren (det var i den som Nyblom och hans far fick nattlogi hos Modins). Per Larsson Modin hade gift sig med en bonddotter, Anna Greta Ersdotter, från Senneby på Väddö och de hade nu tre små barn, det var säkert välkommet att få flytta in i något nytt. Gamla fyrmästarbostaden blev i stället fyrvaktarbostad åt Wessmans. Det är det huset som än idag ligger närmast fyren. Förmodligen bodde även fyrbiträdet Johan Söderlund med sin familj där, fyrmästare Jansson hade byggt till huset med två rum när han tillträdde. Gamla och nya bostaden låg mittemot varandra och tillsammans med uthus och förråd på ena sidan var det här början till den fyrkantiga gårdsplan som än idag finns kvar.
Hur barnafödandet gick till, om man hämtade barnmorska eller hjälpfruar från Singö, eller inackorderade sig iland vet jag inte. Jag vet dock att Per L Modins första hustru dog i barnsäng och att det sista barnet han 1860 fick med Anna Greta dog. Barnet som var en pojke hann döpas men aldrig uppleva sin ettårsdag. Samma år fick Wessmans hustru Johanna och Söderlunds hustru Maria varsin dotter som båda överlevde till vuxen ålder.
Per L Modin hade inget hus på Singö eller Fogdö, bostaden på Svartklubben var hans hem och han bemödade sig om att göra det så vackert han kunde runt fyrhusen. Han tyckte om att odla vilket noteras i lotsvisitationen 1867 . ”Svartklubbens fyrplats som för tio år sedan var ett fullkomligt stenrös, har genom fyrmästarens outtröttliga nit och gjorda uppoffringar blivit en uppodlad mark. Åtskilliga planteringar äro här gjorda och dessa omhägnade med stenmurar.”
Lotsarna hade också en stång. Den stod på lotsberget vid lotsstugan. Ett svartmålat klot med vitt band tvärsöver betydde att det fanns lots att tillgå.
Per L Modin hade lite affärer för sig på Singö. Han blev delägare i en skonert tillsammans med bland andra nämndemannen Anders Boman i Norrvreta och komminister Arvid Naetzell. Skonerten hette Carolina från Härnösand och hade strandat vid Måssten i september 1850, De köpte den billigt och ansåg förmodligen att den var värd att sätta i stånd, men sedan blir det alldeles tyst om denna fartygsaffär. I Sjöhistoriska museets vrakregister kan man utläsa att en skonert Carolina förlist i Singösundet 1851. Kan det möjligen vara samma Carolina som Per hade intressen i?
Per L Modin ägnade sig också åt järnmalmsutvinning i Ellan under 1860-talet. Gruvan låg på bonden Matts Perssons ägor. Per L Modin hade kommit överens med Matts Persson om att få utvinna 800 skeppund malm. 1 skeppund = ca 150 kilo. Han betalade för denna inmutning liksom han betalade Johan och Anders Westerlund för att frilägga och stötta gruvan, för sprängning och nedforsling av malm till Singöfjärden för vidare transport till Sladdarön. Detta kan man utläsa av ett tingsprotokoll från 1870. Då hade Per dött vid 54 års ålder, i april 1869, av hjärtbesvär står det som orsak i kyrkboken. Matts Persson stämmer dödsboet för resterande betalning, därav tingsprotokollet.
På den här tiden var kvinnan inte myndig att ordna sin egen ekonomi. Tingsrätten utsåg en förmyndare, hemmansägare Johan Söderlund från Västergården på Fogdö, åt Anna Greta och barnen redan samma månad som Per dog. Förmyndaren skulle bemyndiga ekonomiska transaktioner, men Anna Greta undertecknar köpekontraktet på arrendet i eget namn utan att förmyndaren står med. Kanske detta inte tilltalar Johan Söderlund, han instämmer Anna Greta till tinget och vill ha till protokollet han inte i framtiden skall klandras för hennes egenmäktiga handlande. I samband med testamente och bouppteckning blir Anna Greta tvungen att flera gånger inställa sig i tingshuset i Ortalalund. Johan Söderlund är hennes förmyndare men Anna Greta ger också fullmakt till bonden Anders Olsson på Fogdö och stadsfiskalen Sandin från Östhammar att företräda henne. I november 1870, ett och ett halvt år efter Pers död, förklarar tingsrätten Anna Greta, på hennes ansökan, myndig att sköta sina egna affärer.
Per L Modin var ursprungligen bondpojke från Morkarla socken i Dannemoratrakten. Kanske ville han inte bli bonde för när hans äldre bror dör övertar han inte gården utan överlåter den till sin syster och svåger. Han är kvar i trakten som dräng, först hos en präst, sedan en bergmästare och sist en änka med 8 barn innan han helt kort omnämns i kyrkboken som avflyttad till Singö. Där blir han dräng hos komministern, Arvid Naetzell, innan han efter två år får chans till fyrvaktartjänsten på Svartklubben 1846. År 1860 kom ytterligare en bondson från från Morkarla till
fyrmästare Modin på Svartklubben. Det var Carl Petter Karlsson Häggroth,
säkert kände familjerna varandra i Morkarla. Häggroth var nästan 30 år yngre
än Modin och kanske blev det lite väl stillsamt för en ung man utan familj
därute på ön. Efter två år som fyrbiträde sökte han sig nämligen ut till
sjöss för resten av 1860-talet. Sen blev Carl Petter K Häggroth, liksom
nästan hela den manliga befolkningen på Singö vid den här tiden, pråmskeppare
och bosätter sig i Norrvreta. Många av hans barn och barnbarn, liksom Per L
Modins fortsätter som sjömän, lotsar och fyrfolk och kommer att stöta på
varandra på olika arbetsplatser. Döttrarna behåller kontakten med sjölivet
genom att gifta sig med lotsar och fyrvaktare, men också genom skaffa sig en
egen yrkesidentitet: lärarinna vid lotsbarnskolorna, sjöman och fyrvaktare. |
||||||||||||
|
|
||||||||||||
|
|
||||||||||||
|
I slutet av 1800-talet skedde flera stora förändringar på Svartklubben. Ett nytt bostadshus och en ny uthus- och ladugårdslänga byggdes till fyrpersonalen. Fyrbebyggelsen liknar den vi ser idag. Lotsarna började bygga egna hus på norra delen av Klubben.
Farledsfyrar började allmänt byggas under 1880-talet och 1881 stod Gåsstens båda ledfyrar klara och drevs liksom fyren på Svartklubben med fotogen. Tio år senare byggdes fyren på Råstensudde. De här tre fyrarna sköttes till att börja med av särskilda fyrvaktare som hade egen vaktstuga på Gåssten. Senare tog lotsarna på Svartklubben över ansvaret.
Svartklubbens fyr förseddes med den senaste modellen av linsapparat med tillhörande lanternin. Denna modell hade ingått i Allmänna konst- och industriutställning på Djurgården 1897 där Lotsverket medverkade. Fyrljuset drevs sedan 1875 av fotogen vilket var både billigare och mer lättskött än rovoljan som ju stelnade redan vid 10-12 plusgrader. Fotogenet var drivmedlet ända till elektrifieringen i början av 1960-talet, om än med olika lösningar av lampor. Ännu en nymodighet, en motordriven misttrumpet, installerades på fyren och även den hade ingått i utställningen på Djurgården.
|
||||||||||||
|
Misttrumpeten ersatte den handvevade mistluren och
placerades intill vaktrummet i tornet och avgav tre ljudstötar per minut när
sikten var dålig. Emellertid krånglade motorn ofta och då plockade man fram
den gamla mistluren. |
|
|||||||||||
|
Fyrljuset är lätt att leva med, det är ett lugnande sken att somna till minns jag från mina barndomssomrar på Svartklubben. Och kunde man inte sova räknade man blänk istället för får. Men mistsignalen i tjockan, den måste man lära sig att förhålla sig till; att notera tjutet men inte låta det beröra en är en konst.
Och så den öronbedövande tystnaden när tjockan lättade och
signaleringen upphörde. I utkast till avgående brev från Svartklubben 1927 kan man se att fyrbiträdet är tvungen att begära tjänstledigt 10 dagar i mars månad för ”hälsans vårdande”. Fyrmästaren meddelar i ett följebrev ...”Vi har haft så mycket tjocka nu ett tag så han blef ju litet nervös av det...” Emellertid räcker inte 10 dagars ledighet utan det blir fler ledigheter det närmaste året för nervösa besvär som beror på mistsignaleringen. Fyrmästaren vidarebefordrar till chefen för nedre norra lotsdistriktet en önskan från fyrbiträdet att få komma till en plats utan mistsignalering!
|
|
|||||||||||
|
|
||||||||||||
|
I fyrdagboken för Svartklubbens fyrplats 1914 ser man att personalen utgjordes av fyrmästare Per Sjöström, fyrvaktare Anselm Östergren och fyrbiträdet Fredrik Söderman. Per Sjöström var född i Grundsunda utanför Örnsköldsvik och Svartklubben blev hans sista tjänstgöringsort innan han gick i pension 1917. Anselm Östergren föddes i Öregrund och var största delen av sitt yrkesverksamma liv fyrvaktare på Svartklubben innan han strax innan andra världskriget gick i pension. Hans son Albin gick också till fyrstaten, gifte sig med lotsdottern Elisabeth Söderman, och var vid sin pensionering 1966 fyrmästare på Understen. Då hade han varit där i 30 år. 1914 var Sjöströms barn vuxna och Östergrens två pojkar 11 och 13 år. Det var lotsarna som stod för barnrikedomen, främst Söderman, Söderholm och Abrahamsson, alla bördiga från Singö. Valle Abrahamsson med hustru Julia hade 2 flickor, 6 och 7 år gamla och en nyfödd flicka. Gustav Albert Söderman fick i första giftet med Ida Pettersson från Väddö 2 barn. Ida dog ett par månader efter sista barnets födelse och Gustav gifte om sig med Idas syster Johanna. Familjen hade 1914 6 barn som ännu inte konfirmerats medan Johan Albert Söderholms och hustru Annas (född Westerlund) båda barn passerat konfirmationsåldern.
Första och sista anteckningen i fyrdagboken för 1914 lyder ”Fyrapparatens omloppstid 10 sekunder under å två eftervarandra fölgande blixtar”. Denna mening innehåller kärnan av hela fyrverksamheten och återkommer en gång i veckan. Att se till att fyren lyste och mistsignaleringen fungerade förutsatte noggranna rutiner. Lanterninen och linsen skulle putsas, vekar bytas i fotogenlamporna, vaktrummet och trappor städas, gardiner och fönster tvättas och kaminerna sotas. Motorn för mistsignalering var kinkig och måste ofta ses över. När den inte fungerade använde man handluren vilket återspeglades i ett uttryck jag minns från min uppväxt: ”nu lurar de på Klubben, det är nog tjocka i havet”.
Förutom fyrens underhåll målades och reparerades också fyrbostäderna, ett arbete som 1914 påbörjades i april och var klart i slutet av augusti. Den 3 oktober blev det en nära 2 timmar lång inspektion av fyrplatsen och signalstationen. Inspektionen utfördes av lotskaptenen och bevakningschefen som anlänt med lotsångaren ”Gäfle”. När höga vederbörande givit sig av återgick man till rutinerna och noterar i dagboken att rengöring av vaktrummet och trappuppgångarna verkställts samma dag.
Fyrmästaren förde också en inventarielista över fyrplatsen
och såg till att allt som behövdes för underhållet fanns på plats.
Förnödenheterna anlände med lotsångarna som stävade upp- och nedför kusten
och försåg fyr- och lotsplatser och fyrskepp med det de behövde. |
||||||||||||
|
|
||||||||||||
|
|
8 januari. Israpport börjar skickas till telegramadressen issignal Stockholm. Stark snöstorm från SO bryter ut vid 2-tiden på eftermiddagen, går över på NO och lugnar inte ned sig förrän ett dygn senare. Hela natten hade det blåst 12 Beaufort (orkanstyrka). Ringledningen mellan boningshus och fyr förstörd, likaså båtbryggan i hamnen. 13 januari. Istelegram: hissa signalen. 21 januari. Istelegram: hala ner ballongen, hissa kornet. 24 januari. Lotsarna flyttar iland för vintern. 25 januari. Fyrarna Gåsten och Råstensudde släckta. 27 januari. Istelegram: israpporterna inställda tills vidare.
|
|||||||||||
|
|
I februari. Fyrbiträde Söderman gör sig illa i axeln och oförmögen att sköta sin tjänst. 7 – 8 februari. Lotslöjtnant Liljequist kom till platsen och satte upp den förstörda ringledningen. Lotslärlingen Sven Sjölander anställts som extra fyrbiträde under Södermans sjukdom. Kostnadsförslag av den förstörda båtbryggan lämnas av byggmästare Holmgren. 17 februari. Gåssten och Råstensudde tända igen och lotsarna utflyttade. 19 februari. Istelegram: hala ned kornet. 1 mars. Söderman frisk igen. 4 mars. En skonert passerade nordvart, den första för året från sjön. 15 mars. Första ångaren för året ankom från sjön. 23 mars. Lotsångaren Stockholm passerar nordvart. 24 mars. Lotsångaren Gäfle passerar sydvart med fyrfartyget Grepen på släp. 25 mars Lotsångaren Stockholm passerar sydvart. 28 mars. Chefångaren Gävle passerar med Grepen på släp nordvart, lotskaptenen ombord beordrade att hissa signalen Grundkallen.
|
|||||||||||
|
10 april. Grundkallen på väg norrut till Öregrund. 14 april. Istelegram: hala ned signalen om Grundkallen. 15 april. Den förstörda bryggan börjar repareras, klart 24 april. 17 april. 1 pansarkryssare passerade norrut. 29 april. Stark orkan från NW mellan kl 13.30 och kl 17.00.
6 maj. 1 pansarkryssare passerade norrut. 7 maj. 2 jagare nordvart16 maj. Lotsångaren kom med smörjolja och en kikare, fortsatte sedan norrut. 28 maj. 4 torpedkryssare passerade sydvart.
6 juni. Fyrarna Gåssten och Råstensudde släcktes enligt fyrlistan.
6 juli. Fyrarna Gåssten och Råstensudde tänds igen enligt fyrlistan. 7 juli. Fyrvaktare Östergren börjar sin beviljade permission (= semester fram till 15 juli). 13 juli. Åskan slagit ned i fyrens vaktrum, ingen skada. 16 juli. Fyrmästare Sjöström börjar sin permission fram till den 27 juli. 27 juli. Ångaren ”Stål” från Landskrona påträffade haverist ONO fyrplatsen ca 6 distans minuter. 29 juli. Pansarfartyget ”Fylgia” passerade norrut.
Pansarkryssaren Fylgia |
||||||||||||
|
|
||||||||||||
|
1 augusti. ”Fylgia” passerat genom skärgården norrifrån styrande kurs på Arholma. 3 augusti. Märket släckt från kl 12 midnatt. 22 augusti. Kanondunder hördes i OSO mellan kl 1 em och kl 2.30 och från kl 9 till kl 10.30 em. 27 augusti. Kanondunder från kl 9 till kl 10.30 fm i OSO riktning. 28 augusti. Årets beslutade reparationsarbeten avslutade.
7 september. 4 tyska örlogsfartyg passerade, en med 4 korstenar (= skorstenar), 1 med 3 korstenar, en med 2 sleta samt 1 jagare, kurs i nord. 10 september. Torpedkryssaren ”Örnen” passerar sydvart i östra farleden. 22 september. Kanonbåten ”Svensksund” ankom sydifrån, avgav signaler vid platsen, fortsatte till Understen i östra farleden.
|
||||||||||||
|
|
||||||||||||
|
30 september. Kanonbåten ”Svensksund” passerar sydvart genom Öregrundsskärgården med kurs på Arholma.
Lördag 3 oktober. Inspektion av fyrplatsen och signalstationen av lotskapten och bevakningschef mellan klockan 8.10 och 9.50.
12 november. Norska ångfartyget ”Frigga” från Brevik och skonertskeppet ”Höganäs” från Helsingborg kolliderade mellan Understen och Märket. Båda gick in till Öregrund. 26 november. Jagaren Widar ankom till platsen (Svartklubben), avgav signaler för signalstationen, fortsatte till Understen östra farleden. 4 december. Orkanartad storm från WSW från kl 1 em till kl 4 em. 6 december. Okänt örlogsfartyg passerade på södergående.
Antal timmar 1914 för mistsignalering 341.5 och för fyrning 4286.09
1916 renoveras fyren och den får det utseende den har idag.
|
||||||||||||
|
--------------------------------------------------------------------------------- |
||||||||||||
|
Hur Svartklubben blev lotsplats
|
||||||||||||
|
Öregrundslotsarna |
||||||||||||
|
Lotsverksamheten i våra trakter började redan 1723 i Öregrund. Staden var en livlig sjöfartsstad och här låg också en tullstation som var viktig för utrikes- och norrlandssjöfarten.
Öregrundslotsarnas område sträckte sig ner till Arholma (helst ville lotsverket att de skulle lotsa ner till Svenska Högarna men det protesterade de emot). Den stora farleden gick in mellan Svartklubben och Måssten, genom Getryggen, förbi Singö och vidare upp i leden till Öregrund. Lotsplikt rådde i Sverige, redan 1667 ålades sjöfarande att ta lots ”där lotzmans farwatten är”.
En naturlig plats att ta eller lämna lots var Måssten. Under seglationsperioden skulle några öregrundslotsar bo på Måssten och med egen båt segla eller ro ut till förbipasserande skutor och erbjuda sina tjänster. Vanligast var nog att lotsa till Öregrund där det begärliga ”oregrundsjarnet” skeppades ut. Men även de mindre järnbruken i Norduppland hade sina hamnar. I området runt Singö låg Skebobruks hamn i Edeboviken, i Harg skeppades järn från Gimotrakten ut.
Det var nog inte så eftertraktansvärt för öregrundslotsarna att ligga ute på Måssten hela seglationssäsongen och passa lotspliktiga fartyg. Det kan man ana av en klagoskrift som handelssocieteten i Öregrund skickar till amiralitetskollegium 1754. Där nämns bland annat ”att ett och annat Främmande Fartyg nödgats segla på Östra sidan om Gräsöhn, emedan ingen lots på Måsestenen utkommit dem till mötes”.
Måssten var ingen obefolkad eller kal klippa vid den här tiden. Från tidigt på våren till långt in på hösten låg fiskeborgare från Östhammar vid Måssten och fiskade. Strömmingen var en viktig inkomstkälla. Fiskarna bodde i egna bodar och fortfarande kan man med lite god vilja tolka stensamlingarna vid hamnområdet på norrsidan av Måssten som husgrunder och även tänka sig att några får, grisar och kanske en ko kunde hitta bete härute. I många tingsprotokoll kan man se att singöborna tyckte att östhammarsfiskarna tog sig för stora friheter, eftersom Måssten av hävd hörde till bönderna i Tranvik. Men det är en helt annan historia!
|
||||||||||||
|
Måsestenslotsarna |
||||||||||||
|
1753 insåg Lotsverket att det var nödvändigt att anställa tre lotsar med placering på Måssten. Två var sjömän och hemmahörande i Östhammar, den tredje var bonden Erik Andersson från Norrvreta på Singö. De fick inte någon egen vaktstuga, kanske tyckte lotsverket att de kunde hyra in sig i bodarna som tillhörde fiskarna.
Utländska skeppare skulle genom skott eller flagg visa att de ville ha lots. Hur svårt det var att få dessa skeppare att ta lots beskriver Olof Forswall som vid den här tiden var uppsyningsman för både lotsar och tullare i Öregrund. Han tar lotsarnas parti och skriver till lotsdirektören upprepade gånger om deras usla situation.
1754 skriver Forswall att två danska skeppare inkommit ”och låg i Måsstens hamn öfwer natten” De betalade inga lotspengar till måsstenslotsarna eftersom de ej haft dem ombord och ej ”åstundat dem genom tecken”. Men dessa skeppare slapp inte undan utan Gävle tullkammare krävde dem på lotspengar och måsstenslotsarna borde få sin andel häri ”annars wilja de ej förnöta tiden med att ligga på pass”, fortsätter Forswall.
Några år senare beskriver Falken, som är ny lotsuppsyningsman i Öregrund, hur lotsarna kunde behandlas. Lotsen ”Norman hade för en tid sedan så när omkommit, sedan båten emot skieppet kantrade och han 3:ne gånger blifwit nedkastad af kiölhen medelst engelske skeppare Reves oförsigtighet eller snarare sagdt arghet”.
Förutom att det fanns skutskeppare som tyckte att de klarade sig bra själva skulle måsstenslotsarna också tänka på att inte lotsa några fartyg som öregrund- och arholmalotsarna ansåg sig ha rätt till.
Den första sommaren blev mager för de tre lotsarna på Måssten; endast 4 lotsningar som inbringade 12 riksdaler. Två av fartygen fördes av engelska skeppare som betalade men absolut inte ville ha lotsen ombord. Det blir svårt att försörja familjen, en östhammarslots begär avsked och tar hyra på ett fartyg. Som en följd av detta begärde måsstenslotsarna 40 riksdaler kopparmynt var ”i stat” (fast lön) årligen. De fick halva summan, resten skulle utgöras av de förmåner som de åtnjöt. Vilka dessa förmåner var specificerades inte.
Sakta blir förtjänsten bättre. Av en ”Lots-Journal hållen vid Måsestens Lotsplats 1824” kan man utläsa att 93 fartyg lotsades, det var stora segelfartyg, briggar, skonare, galeaser och slupar. Många hörde hemma i Gävle som var en betydande sjöfartsstad med växande befolkning som behövde allehanda varor. Det kunde vara saltlast från Terraveccia och Lissabon, hampa och lin från Riga, sill från Norge och spannmål från södra Sverige. Lotspengarna var det året 502: 44 riksdaler vilka skulle delas av lotsarna.
|
||||||||||||
|
Svartklubbenlotsarna
|
||||||||||||
|
Man kan tänka sig att måsstenslotsarna (med namn på söder och sjö såsom Söderman, Söderlund, Söderberg och Sjölander) uppskattade när lotsuppassningen 1833 förlades till Svartklubben. Nu fick de fick sällskap av fyrpersonalen som var åretruntboende och så fick de närmare hem till familjerna på Singö. Lotsarna fick äntligen en egen vaktstuga uppe på lotsberget, ett rum på 7x7m med tre fönster och tre sängar. Så småningom byggdes den ut till ett och ett halvt plan, det kan man se på en gammal bild från slutet av 1800-talet.
|
||||||||||||
|
Den första lotsen som byggde eget på Svartklubben var Olof Sjölund på 1880-talet. Hans far var bonde i Tranvik och Olof var äldst i en stor syskonskara där pojkarna gick till sjöss. Han gifte sig med Greta Sjölander, dotter till Mats Sjölander (född 1805 och den förste av fem generationer Sjölander på Singö som tjänstgjorde i lotsverket). Greta dog i lungsot efter några år och då gifte han sig med hennes syster, Malena. Båda äktenskapen var barnlösa.
|
|
|||||||||||
|
Enligt mönster från bland annat Västerviks och Landsorts
lotshemman bestämde kammarkollegium 1827 att bönderna i Backbyn skulle avstå
mark till åtminstone två lotshemman mot en ersättning av 10 riksdaler om
året. Dessa lotsar skulle dessutom ha rätt till ved, husbehovsfiske, bete för
en ko och utsädesjord. De flesta lotsar på Svartklubben kom emellertid från
egna hemman eller hyrde in sig hos någon bonde, därför gick det långsamt att
utse mark till lotshemman. Dessutom tyckte bönderna i Backbyn att de fick
alldeles för litet betalt och de ville absolut inte bli av med öppen jord för
utsäde, jorden räckte knappt till för dem själva. Lotsarna med egna hemman
var inte heller intresserade att göra om sina hemman till lotshemman, hemmanen
skulle behållas inom släkten. Så småningom uppläts mark för två lotsar vid
Holmängen vid norra Backbyfjärden. I slutet av 1800-talet började lotsarna bosätta sig på
Svartklubben. Fler lotsfamiljer bodde hela året på Svartklubben och de som
hade hus på Singö flyttade iland först när isen lade och sjöfarten
avstannade. |
||||||||||||
|
|
|
|||||||||||
|
|
||||||||||||
|
|
||||||||||||
.jpg)
|
|
||||||||
|
Viktor Öhman blev lotslärling 1896, 24 år gammal. Hans
far, Gustav Öhman, var son till båtsmannen på Tvärnö, en stor ö på väg in
till Östhammar. Gustav tog plats som dräng hos änkan Sara Granström i Tranvik
och gifte sig så småningom med dottern i huset, Anna Greta Söderlund. Anna
Gretas far och farfar hade varit lotsar på Svartklubben. Gustav tog över
hemmanet och här växte äldste sonen Viktor Öhman upp. |
|
|
||||||
|
Han fick styrsedel (tillstånd att lotsa själv) 1906. |
||||||||
|
1907 noterar Viktor att han flyttade ut till Svartklubben den 19 mars då säsongen skulle förberedas, den 22 april lotsade Viktor den första turen, skutan hette Skandia och skulle till Harg. Sista lotsningsturen för året ägde rum den 19 december då ångfartyget Gunhild, hemmahörande i Malmö, togs från Harg till Öregrund. Lotslotten (andelen av sammanlagda lotspengar) för Viktor det året blev 182 kronor.
|
|
|||||||
|
1919 som blir det sista året Viktor jobbar fullt ut noterar jag endast 5 segelfartyg. Ett av de sista segelfartygen är en liten skuta från danska samhället Marstal, huvudort på Ärö i södra Danmark. Marstal var länge Danmarks viktigaste sjöfartsstad efter Köpenhamn. Hur seglationen genomsyrade den lilla staden har den danske författaren Carsten Jensen beskrivit i sin bok ”Vi, de drunknade”.
Viktors lotslott för 1919 var 2.505.92 kronor, tillsammans med lön och tillägg blev årslönen 5.827.45 kronor.
Liksom de andra lotsarna har Viktor egen båt som används i tjänsten. För det utgår bidrag från lotsverket. I en anteckning för 1918 redogör Viktor för sina båtutgifter varav framgår att den största posten är bränsle och smörjolja till motorn. Det gick på 638 kronor. Dessutom betalar Viktor 1/5-del i lotsplatsens kutter, 247 kronor. Och så betalar han 140 kronor till ett båtbiträde (föregångare till dagens båtman) till kuttern. Viktors egna båt har kostat honom 3031 kronor varav 2167 kronor täcks av något som heter hemvägsersättning (ett slags traktamente), det blir alltså en brist på 864 kronor, alltså förlust.
Eller också kan man kanske se det som att båten endast har kostat Viktor 864 kronor det året.
Viktor hade problem med synen vilket orsakade två oturliga
grundstötningar för vilka han dömdes att böta. På grund av ögonen befriades
han 1924 från lotstjänst och blev nu tillsynsman för farledsfyrarna in till
hamnarna i Singöfjärden, Hallstavik, Herräng och Hargshamn. Dessa fyrar är
välbekanta orienteringspunkter för alla singöbor och semesterseglare:
Getryggens lysboj, Gåsstens två fyrar, Råstensudde, Tolvöregrund, Halvvägen,
Lambskärshällan, Kälsholmen, Långöskär, Hensviksudde, Ormösundet och
Edeboviken med varsina två fyrar. Viktor Öhman gick i pension 1932 men dog redan 1934 under olyckliga omständigheter. I början av november hade han varit till Östhammar med sin dotter Iris för att handla brudutstyrsel åt henne. Iris skulle gifta sig med lotsen Lars Söderman. Med i båten var också Viktors syster Emma, gift Wiklund. Det var sen eftermiddag, nästan mörkt, när de på hemfärden närmade sig Singösund, det blåste ordentligt och sjön gick grov. Båten kantrade utanför Turhuvud och alla tre drunknade. Man tror att det var oturlig sjö som orsakade kantringen när kursen lades om för att styra upp mot Tranviksfjärden där Viktor hade sin sjöbod.
I stället för bröllop måste nu singöborna rusta till
begravning. |
||||||||
|
|
||||||||
|
När Viktor gick i pension tog hans 17 år yngre bror Georg över skötseln av farledsfyrarna. Georg hade då hunnit med att vara till sjöss i 15 år, bland annat på segelfartyget ”Hoppet” under skepparen Erik Andersson från Tranvik. Georg gick iland 1919, då hade han träffat sin blivande hustru Edla och såg sig om efter arbete hemmavid.
|
||||||||
|
Georg var allmänt händig med både båtar, motorer och snickeriarbete så det fattades inte arbete när han gick i land, alltid var det någon som behövde en snickare eller hjälp med någon motor som trilskades; bland andra behövde handlaren Joel Andersson en motorskötare till sitt tröskverk och till sin kvarn i Norrvreta (kvarngrunden står fortfarande kvar). Georg jobbade också alltmer som båtbiträde på Svartklubben. Det var lotsarna som avlönade båtbiträdet innan lotsverket i slutet av 30-talet började anställa båtmän allteftersom lotsverket skaffade sig egna båtar. |
|
|||||||
|
Förutom regelbunden tillsyn, måste farledsfyrarna ses till när skeppare, lotsar och fiskare rapporterade ljuset släckt eller nedsatt. Georg ansvarade för Gåstens båda fyrar, Råstensudde och Tolvöregrund på 30-talet. För detta hade han 135 kronor om året.
För det mesta var transportmedlet roddbåt. En gång när Georg och sonen Kalle var på väg till Tolvöregrund låg lotsångaren ”Gävle” vid Råstensudde med lotsdirektör Magnusson ombord. Georg undrade försynt om de möjligen var på väg nordvart, han ville inte direkt fråga om han fick släpa efter, men Magnusson visade inte med en min om han förstod vad Georg ville, han tyckte kanske att rodd var god motion för far och son!
Efter att i många år ha vikarierat som båtbiträde, blev Georg i slutet av 30-talet fast anställd som båtman och Åke Öhman var ofta med pappa Georg ute på Svartklubben.
|
||||||||
|
|
||||||||
|
Det viktigaste var ju hamnen och båtarna. Åke kajkade ofta
runt i hamnen i någon eka och tog uppmärksamt del av hur motorerna i
kuttrarna skulle skötas. Det bästa var att få följa med båtmännen (bland
andra Folke Sjölander som också var båtman vid den här tiden) när lotsen
skulle hämtas eller sättas ombord. Från början hade lotsarna egna båtar som man helt enkelt gjorde fast i aktern på fartyget man lotsade. |
|
|||||||
|
Det enklaste sättet att ta sig hem efter slutförd lotsning var med egen båt. Men i takt med att fartygen blev större blev det svårare att ha egen båt på släp. Lotsen fick då förlita sig på buss och lift och sedan bli hämtad sista biten ut till Svartklubben. En viktig uppgift för båtmannen var att hämta lotsen på fastlandet, det kunde vara i Grisslehamn, Herräng eller Öregrund. Georg kunde dessa farvatten utan och innan; mörker och dåligt väder var inget hinder. Ofta följde Åke på med på hämtningarna och lärde sig tidigt att hantera lotsbåtarna och hitta mellan öarna. Åke minns ljudet av tändkulemotorerna som lät olika beroende vilken motor det var. Stora kuttern drevs av en 35-hästars Bolindermotor som förvärmdes med en blåslampa. Lill-kuttern hade en Skandiamotor, där skedde förvärmningen med hjälp av en tändpatron och startades sedan med tryckluft.
|
||||||||
|
|
||||||||
|
Georg var en duktig sjöman och blev anlitad som bristlots när de ordinarie lotsarna vid Svartklubben inte räckte till. Han hade seglat matros, båtsman, ja till och med mönstrat upp till 3:e styrman en resa när det genom en olyckshändelse fattats en styrman ombord.
|
||||||||
|
Åkes bror Kalle minns en gång från sin barndom att Georg stod och jobbade hos grannen i Backbyn, Erikssons. Då kom en man och frågade om Georg kunde skjutsa ut honom till Svartklubben, han hade några viktiga ärenden ditut. Ja, Georg lade ifrån sig snickeriverktygen, torkade sig om händerna och gav sig iväg med blåkläderna på. Han tog sin motorbåt och Kalle följde med för att köra hem den igen till Backbyn. När de kom ut till Klubben låg två båtar där och väntade på att bli lotsade till Öregrund. Georg ombads att ta den ena, jo det gick ju bra, sa Georg, men han var nog tvungen att låna lite snyggare gångkläder av fyrmästaren för att inge fartygsskepparen något så när förtroende.
|
|
|||||||
|
Under kriget var skepparna rädda för torpedering i öppna havet och fartygen samlades vid Svartklubben för att gå i konvoj över Ålands hav in i Arholmaleden. Nåväl, vid ett tillfälle hade fartyg samlats utanför Svartklubben för färd ner till Arholmaleden, alla lotsar hade var sin båt och likaså Georg. Lotsen Helge Söderman var i den första båten och ledde konvojen. Han tillsade Georg strängt att hålla sin plats i kön – sist! Men nere vid infarten till Arholma hade Georgs fartyg gått om alla de övriga och var först in i farleden. Söderman frågade argt Georg om han inte förstått order och Georg svarade stillsamt att han inget kunnat göra, det var skepparen som beordrat full fart för att snabbast möjligt komma inomskärs igen, skepparen var helt enkelt rädd för att bli sänkt, det var oftast sisten i en konvoj som råkade ut för det. Åkes bror Kalle har egen erfarenhet av tyskarnas trupp- och malmtransporter. Kalle och Harry Kjellberg i Vaden, gick en verkstadsutbildning i Gimo och tog sig in till fastlandet på olika sätt; ett sätt var att följa med en lämplig båt som passerade Svartklubben. Det kallades att slussa.
|
||||||||
|
|
|
|||||||
|
Vid ett tillfälle fick de följa med en tysk tankbåt som skulle lotsas från Svartklubben till Öregrund. Sjökontrollen på Svartklubben hade plomberat kulsprutorna på däck och i Öregrund skulle det noga kontrolleras att plomberingen var hel. Pojkarna fick bara uppehålla sig inomhus på bryggan, ute på bryggan satt en avskräckande schäferhund. Kalle lade märke till hur styrman pejlade Rotens läge med pejlskivan på bryggvingen. Roten var modernt befäst och en viktig del av kustlinjeförsvaret och därmed ytterst intressant för tyskarna. När pojkarna sedan kommit i land tog de sina cyklar som stod i Öregrund och cyklade till Gimo.
Under kriget skötte Georg också om fyrarna i Singöfjärden. Fiskaren Erik Holmberg som skötte om fyrarna där och bodde i Norrvreta hade blivit inkallad. För att hinna runt till fyrarna inom rimlig tid använde Georg sin egen motorbåt.
En krigsvinter skulle en lejdbåt in till Hallstavik för att lasta papper och ränna måste brytas. Fyrarna skulle tändas för Holmens isbrytare och det var bara för Georg och Kalle att ge sig iväg. Isen låg slät och fin och för att snabbt nå fyrarna i Singöfjärden tog de cyklarna! När fartyget efter några dagar lastat färdigt och passerat ut på öppet vatten skulle fyrarna släckas igen men nu hade isen försämrats. Blidvädret gjorde att isen var täckt av vatten på många ställen och det fanns lömska små hål där vattnet bubblade upp. Nu måste Kalle och Georg ta sig fram med sparkstötting och dessutom ha en liten eka med sig för att komma över till de fyrar som låg på andra sidan isrännan, bland andra Halvvägen. Kalle gick ner sig i ett vattenhål och blev våt in på bara kroppen så nu var det bråttom hem. När de kommit en bit på väg upptäckte de att en åra saknades och Georg skickade tillbaka Kalle att hämta den. Jäkla gubbe, det kan du göra själv, det var du som glömde den tänkte Kalle för sig själv men på den tiden sade man inte emot vuxna. Inte förrän bröderna språkades vid om denna händelse på gamla dar, gick det upp ett ljus för Kalle varför Georg hade sänt honom tillbaka efter åran. Det var av omsorg, Georg förstod att Kalle måste röra sig hela tiden för att inte frysa ihjäl!
|
||||||||
|
|
Efter kriget blomstrade fartygstrafiken, lotsarna hade
mycket att göra och båtmännen kunde ha flera bordningar om dagen. Åke och
hans kamrat Gunnar Söderlund, son till lotsförman Birger Söderlund som kommit
till Svartklubben 1944, hängde med så ofta de kunde och blev duktiga på att
hantera kuttrarna. |
|
||||||
|
|
||||||||
|
Åke berättar vidare
Georg hade sitt eget proviantskåp bredvid sitt rum och ett
spritkök att laga mat på. Mamma Edla som var en riktig matmamma såg till att
det alltid fanns ett stort förråd av hemkonserverad mat som de kunde ta med
sig ut till Klubben. Där fanns en källare nedanför lotsberget för lite
svalare matförvaring, men det räckte inte till för mjölken som ofta blev
gällen, minns Åke. Ved till Svartklubben köptes av bönderna och travades vid
lotsbryggan som låg i södra delen av Backbyfjärden men nu är riven. Till
lotsbryggan levererades även varor från affären. Mjölk hämtades från
bönderna, vilket Anna Lena Häggroth född Söderholm målande beskrivit: Posten till Svartklubben fanns i lådan vid Halvards och Sveas Anderssons bondgård i Backbyn. Svartklubbarna turades om att hämta post och förnödenheter.
|
|
|||||||
|
|
|
|||||||
|
|
||||||||
|
Förutom att hålla lotsbåtarna i skick, var huvudsysslan att hålla utkik dygnet runt i lotsstugans vaktrum. Det innebar att spana ut över havet för att upptäcka om något fartyg hade hissat lotsflaggen eller, nattetid, blossade efter lots. Det kunde ju också vara något fartyg som var i nöd och behövde hjälp. Det var inte förrän VHF-radion kom på 1960-talet som den visuella uppsikten minskade i betydelse. Kikaren och Svensk skeppslista med sitt bildregister var de viktigaste hjälpmedlen när det gällde att känna igen fartygen. Liksom pojkarna i land blev duktiga på bilmärken var det ingen som slog Åke eller Gunnar när det gällde att känna igen rederimärkena i fartygsskorstenarna. Och så fanns det en kortlek i lådan på skrivbordet när vakttimmarna var alldeles händelselösa. Man passade på att ta igen sig när man kunde, rätt var det var hände det något som tog allas krafter i anspråk. Åke minns särskilt en händelse några år efter kriget:
|
||||||||
|
|
||||||||
|
|
||||||||
|
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------ Nedtecknat av Lisbeth Modin juni 2015
|
||||||||
