|
Förra sommaren berättade Yngve Andersson om tre
segelfartyg med nära anknytning till Singö. Det var skonertskeppet Hoppet,
barkskeppen Adélè och Semmy
Cohn som till stor del redades av många singöbor i början av 1900-talet.
Skepparna och en hel del av besättningen hämtades från
Singö och Fogdö; att börja som kockpojke på någon skuta var ett vanligt sätt
att komma ut i yrkeslivet för pojkarna.
Segeltonnagets topp i Roslagen inträffade just i början av
1900-talet, 1/3 del av ostkustens segelfartyg hörde hemma i Roslagen.
I övriga delar av landet hade
maskindrivna fartyg börjat konkurrera ut segelfartygen och snart kunde den
utvecklingen även ses i Roslagen. Många av skutorna avriggades och byggdes om
till lastdryga pråmar som drogs upp och ner längs ostkusten av bogserbåtar.
Ofta var det kalksten som fraktades från Gotland upp till Norrland och på
tillbakavägen träkol till bruken i mellansverige.
Jag har roat mig med att läsa elevmatrikeln för Singö
folkskola och ser att många av skolbarnens pappor var ångbåtskaptener,
bogserbåts- och pråmskeppare. Som mest var det så under åren från 1870 ända
fram på 1920-talet.
Ett studium av Singös mantalslängd för år 1920 visar, att
av 181 mantalsskrivna män
var 6 ångbåtsbefälhavare, 5 sjökaptener, 3 styrmän, 2 skeppare,
8 pråmskeppare och 21 sjömän.
Det fanns två stora rederier i Singös grannskap som
behövde folk i slutet av 1800-talet och början 1900-talet: Kol-Transport-Aktiebolaget i Grisslehamn och Herrängs
Gruv AB.
Ytterligare ett rederi där många roslagsbor
fick arbete kom omkring 1915. Det var Holmens bruk som i egen regi bogserade
timmer från Norrland till fabriken för att sedan exportera slutprodukten,
papper, också det på egen köl.
--------------------------------------------------------------------
Den 10 februari var jag hemma hos Christina Nygren Eriksson som bor på Udden,
som ligger på sydvästra Singö. Dagen gick i milda gråtoner och från
Christinas vardagsrumsfönster njöt vi av en isfri utsikt; isen hade gått
några dagar tidigare och med det öppna vattnet hade ejdern kommit, några
stycken behagade ligga i viken en stund och förnöja vår eftermiddag.
Vi fördjupade oss i gamla papper och fotografier. Både på
Christinas morfars och mormors sida fanns många
sjömän. Christinas morfar, Gustav Söderblom född 1900, är ett tydligt exempel
på den utveckling jag skissat ovan; han började som kockpojke i
skonertskeppet ”Hoppet av Häverö” och slutade i
början av 1960-talet som tillsyningsman över pråmtrafiken i Ryssviken på
Djurgården i Stockholm. Pråmar användes för att lasta och lossa fartyg som
kom till de olika hamnområdena i Stockholm. Pråmarna låg förtöjda i Ryssviken
i väntan på att en bogserbåt skulle komma och hämta dem för last- eller
lossningsarbete.
|
Gustavs hustru Dagrun var
också av pråmskepparsläkt från Singö. Hennes far, Wilhelm Sandberg, var
född i Piteå. På en av sina sjöresor som pråmskeppare hittade han en flicka
från Singö som han gifte sig med, Johanna Charlotta Lindblom från Träskvreten. Wilhelm bosatte sig med sin familj i Norrvreta och jobbade som skeppare på herrängspråmarna, bland annat ”Julius”.
Gustavs pappa var ångbåtskaptenen Olov Söderblom, enda
barnet till söderbybonden Olov Persson Söderblom
som var gift med Johanna Larsdotter från Börstil.
Olov Söderblom föddes 1853 och gifte sig 1878 med
Karolina Jansdotter från Veda
i Häverö. De fick 11 barn, varav Gustav var den
yngste. Den hemsnickrade vaggan, som alla barnen låg i, finns att se på Mattsgårdens vindsutställning.
|
Wilhelm Sandberg med
hustru Lotten och barnbarn
|
|
|
Olov gick tidigt till sjöss och redan 1878 förde han
befälet i skonerten ”Therese” som då ägdes av fogdö- och singöbor. 1882 blev han
styrman på ”Gulleck” under ångbåtsbefälhavare
Lars Baumgardt som också var delägare i
Grisslehamnsrederiet Kol-Transport-Aktiebolaget
som startade sin verksamhet just detta år. Snart var det dags för Olov att
få eget befäl i rederiets bogserångare ”Appendix”, senare i ”Anthrax”. När Baumgardt
pensionerade sig 1901 övertog Olov befälet på ”Gulleck”.
Där han blev kvar tills han gick iland 1924, 71 år gammal.
|
|
|
Kol-Transport-Aktiebolaget
Varför grundades Kol-Transport-Aktiebolaget?
Här kommer Nauclérsläkten i Grisslehamn in i bilden. Olof Nauclér hade varit
en duktig och drivande förvaltare vid Skebo bruk
under 1870-talet och hans bror, Reinhold, var vid samma tid förvaltare för Skebos skog som bland annat kolades på Arnön i Hudiksvallstrakten.
Nu ville bröderna starta eget företag och deras affärsidé
var att till sjöss (järnvägarna var ännu ej
tillräckligt utbyggda) transportera träkol från de norrländska skogarna till
järnbruken i mellansverige, mängder av träkol
behövdes vid förädlingen av järnmalmen. Så 1882 grundades Kol-Transport-Aktiebolaget
och fartygsflottan bestod då av bogserbåten ”Gulleck”
och fem pråmar. Här i trakten var det främst bruken vid Skebo,
Ortala och Harg som behövde träkol.
|
Förutom bröderna Nauclér var sjökapten Lars Erhard Baumgardt med från början och förde fram till sin
pension befälet på ”Gulleck”. Baumgardt
byggde i mitten av 1880-talet ett sommarnöje på Singö (Larsbo,
som senare - i Annerstedts ägo - kom att heta Vreta), väster om
ångbåtsbryggan. Här tillbringade familjen sommaren medan Baumgardt var till sjöss. Den muntliga traditionen
säger att detta var Singös första sommarhus.
Baumgardt kom dock hem till Larsbo
med jämna mellanrum under seglationsperioden. Hans ”Gulleck”,
som var den största bogserbåten i rederiet, drog tomma pråmar över de mer
oskyddade vattnen till destinationer norröver för att lasta träkol. Med
fullastade pråmar mötte sedan ”Gulleck” på
Singöfjärden den mindre bogserbåten ”Appendix” som kom med tomma pråmar
söderifrån. Bogserbåtarna bytte pråmar och ”Appendix” gick åter söderöver med träkolspråmarna,
mest till mälarhamnar, medan ”Gulleck” drog
tompråmarna uppför kusten igen.
|
|
Singö blev en naturlig anhalt i denna träkolstrafik och vid Baumgardts sommarhus anlades ett upplag av stenkol som
användes som bränsle i bogserbåtarna. Man kan fortfarande se spåren av
kollagret i strandkanten.
1890 anlade Kol-Transport-Aktiebolaget ett varv i Grisslehamn vid Ornefjärden och här avriggades segelskutor och
reparerades pråmar. Bolaget ägde nu femton pråmar och fyra bogserbåtar.
Nauclér skaffade sommarbostad i Grisslehamn och kunde driva rörelsen därifrån
efter att under några år ha varit sommarboende med familjen hos lotsen
Söderholm i Norrvreta. Grisslehamn blev nu
mittpunkt för träkolstrafiken.
En liten anekdot om stenkolslagret vid Vreta (f d Larsbo) bredvid ångbåtsbryggan på Singö. Mycket kol blev
kvar i stranden och på sjöbottnen. Under första världskrigets dyrtider kom
folk ihåg detta stenkol och kom utsocknes ifrån med båt för att fiska upp kol
till sig själva. Annerstedt blev upprörd, han tyckte att detta kol rätteligen
tillhörde singöborna och sade till sina två
arbetare, Hessler och Karlsson, att lossa båtarnas
förtöjningar från Vretas strand och köra bort dem. Men det hjälpte inte,
”fiskarna” slog ner pålar i botten som de förtöjde vid och fortsatte att ta
ombord kolen. Nu ville Annerstedt trappa upp situationen och bad ytterligare
tre män om handräckning att jaga bort inkräktarna, men dessa tre män var
fridsamma av naturen och ville inte ställa upp på detta. Annerstedt blev
tvungen att ge sig i kolfrågan.
Och precis som med segelskutorna avslutades
seglingssäsongen sent på hösten och återupptogs inte förrän isen hade gått på
våren. De i besättningen som inte behövdes för underhåll och reparation av
pråmarna fick skaffa sig arbete bäst de kunde.
Några pråmar
En av de första pråmarna i Kol-Transport-Aktiebolaget hette Fortuna. I sin glans dagar
hade hon varit ett segelfartyg och både redats och förts av Per Holmgren från
Skeppsmyra på Väddö. Denne Holmgren var farfars far till numera pensionerade
kustbevakaren Clarence Holmgren som jag berättade om förra sommaren då Singö
som kustposteringsort närmare berördes.
Två andra av de först införskaffade pråmarna var Carolina
och Tojvo. De gick ett olyckligt öde tillmötes i en
orkanliknande storm i juni 1885:
”Gulleck” med befälhavare Baumgardt hade avgått på morgonen med Carolina och Tojvo från Harg och skulle till Singö. Vinden var friskt
sydvästlig och ökade snabbt. Pråmarna och Gulleck
förtöjde i Byviken (sydvästra Singö) bredvid pråmen
Fortuna som redan låg där. Vid tretiden på eftermiddagen blåste full orkan
och Gulleck och Carolina och Tojvo
började driva mot land. Bogserbåten förmådde inte hålla pråmarna från land
och måste rädda sig själv ut på djupare vatten. Pråmarna blev vrak och låg
kvar i Byviken.
När jag var liten och bodde i Norrvreta
badade vi i Farmorsviken som ligger alldeles
bredvid Byviken. Vi visste om att det fanns vrak
där i Byviken och var absolut förbjudna av våra
föräldrar att leka på vraken men det var ju spännande att göra när vi var i
”sjörövaråldern”. Kanske var det vraken efter Carolina och Tojvo?
En annan pråm var Hebe. I den blev sjömannen Johan
Mattsson pråmskeppare när han bildat familj och barnen började komma i början
på 1890-talet. Johan med familj bodde i Västerängen och var far till Hilda
Mattsson som Yngve Andersson tecknat ett fint porträtt av i skriften ”Singö-Fogdö”.
Två andra pråmar hette Lochlyn
och Bastant. På dem var Hans Petter Eriksson skeppare. Hans Petter var farfar
till Hans Olof Pettersson som har sparat sin farfars journaler från de pråmar
han var på. Hans Olofs morfar och pappa var djupt engagerade i Singö
livräddningsstation som jag berättade om sommaren 2013.
Träkolen lastades dels i pråmens lastrum, dels i ett
utrymme ovan däck som kunde lastas högt, eftersom träkolen var lätt. Den
gamla skutkajutan behölls och blev bostad till pråmskepparen och hans
pråmpojke. Ovanpå kajutan byggdes en hög och smal styrhytt för att den som
styrde skulle kunna få bra sikt över den höga däckslasten. Pråmskroven ströks
med stenkolstjära, allt annat med trätjära förutom kajuta och styrhytt som
målades röda.
Koltransportaktiebolagets rederimärke ser lite olika ut på
olika bilder men det som förenar är ett gult järnmärke på blå botten.
Olov Söderblom och hans
familj och ättlingar
|
När Kol-Transport-Aktiebolaget firade
25-årsjubileum 1907, hedrades Olov Söderblom med Patriotiska Sällskapets
guldmedalj för trogen tjänst, han hade tjänstgjort i bolaget i 25 år. Det
hade även pråmskeppare E Ericsson från Singö gjort, han fick en medalj av
silvervalör.
Året därpå såldes Kol-Transport-Aktiebolaget
med varvet i Grisslehamn till Stockholms Transport och Bogserings
Aktiebolag (Transportbolaget eller TB kallat i dagligt tal). Fartygsflottan
bestod vid försäljningen av 4 bogserbåtar och 19 transportpråmar för
träkol. Anledningen till
försäljningen var bland annat att järnvägarna på allvar börjat konkurrera
som transportmedel och att nya framställningsmetoder av järn kunde använda
den billigare stenkolen. Det blev alltså mindre träkol att frakta.
Olov Söderblom fortsatte att tjänstgöra som ångbåtskapten i ”Gulleck” men nu i det nya rederiet, Transportbolaget.
|
|
.
|
|
Olov och Karolina hade fått 11 barn mellan 1878 och 1900, alla överlevde
till vuxen ålder. År 1909, då minstingen Gustav var 9 år, byggde Olof ett
nytt hus till sin familj, vackert beläget vid Farmorsviken.
Innan dess hade han bott i Söderbyn
|
Annerstedt på Vreta, som jag nämnt tidigare i samband med
stenkolsfisket, var också god vän med Olovs hustru Karolina. I sin jakt på
gödning till sin trädgård var Annerstedt ständigt ute längs stigarna där
djuren gick och samlade gödsel. Nu hade han lagt upp en gödselhög bredvid
Olovs och Karolinas stuga och ställt grepen högst upp i högen för att ta reda
på den dagen därpå. Men dagen därpå var högen raserad och upprörd gick
Annerstedt in till Karolina för att höra om möjligen något av hennes 11 barn
var inblandade. Karolina lyssnade lugnt och menade att felet inte var barnens
utan grepens som stod där överst på högen som ett lockande utropstecken för
klåfingriga pojkar!
Olov fick 6 pojkar och alla provade på sjömanslivet. Den äldsta pojken, John
Söderblom, hade varit ute några år när han var med om ett totalhaveri. Han
var mönstrad i ”Lena” som var på väg mellan Hull och Gävle fullastad med
stenkol. Utanför Falsterborevs fyrskepp rådde tjocka och ”Lena” blev påseglad
av danska ångaren ”Christian IX” och sjönk. Besättningen hann gå i livbåtarna
och plockades sedan upp av danska fartyget som förde iland dem i Köpenhamn.
Efter det valde John att stanna i land och tog anställning i Herrängs Gruv
AB.
Där var han från 1903 fram till sin pensionering i slutet av 1940-talet. Han
blev övermaskinist med ansvar för det mesta av motorer, maskiner och
elektriska installationer i gruvorna, järnbruken och bogserbåtarna. Han var
inte heller rädd för att säga sin mening och uttryckte missnöje med inköpet
av bogserbåten ”Vulcan” som var i dåligt skick : ”då
tyckte jag att bolaget gjorde en dålig affär, de sa jag åt Engstrand (förvaltaren)
innan affären var gjord; fick till svar att dom behövde pengarna”. Bolaget
hade bytt en bogserbåt i bättre skick mot ”Vulcan” och fått 10 000 kronor i
kontanter. Ångpannan måste omedelbart bytas ut. Det var inte lätt att hitta
en sådan i en handvändning, men vid Öregrunds varv fanns en ångpanna som
suttit i lotsfartyget Gefle. Den rustades så den kunde hålla några år.
Det var Johns bror, David Söderblom, som kom att föra befälet i ”Vulcan” från
1913 in på 20-talet. David Söderblom gick direkt i sin fars fotspår, han hade
tagit styrmansbrevet 1911 och skaffat sig betyg i ångmaskinslära. Med ”Vulle” drog han pråmar med träkol från Norrland till
masugnarna i Herräng. Stora mängder träkol behövde lagras så att
järnframställningen kunde fortsätta under vintern då isen hindrade sjöfarten.
Efter Vulcan blev David skeppare på ”Herräng”, en större
isbrytande bogserare, som han med besättning och sin bror, verkmästare John
Söderblom, hämtade i Sundsvall 1928.
Herrängsskepparna var kända som duktiga sjömän och
David Söderblom den som kämpade mot vinden och sjön i det längsta. Det var
pinsamt att behöva vända och så gick det ju åt extra bränsle! En december i
början på 1920-talet råkade ”Vulcan” ut för en rykande snöstorm i höjd med Bjuröklubb. Sjöarna var så hårda mot bogseraren att
Söderblom måste backa undan sjöarna. Fyrmästaren på Bjuröklubb
undrade senare hur det kom sig att de överhuvudtaget hade klarat sig.
En annan händelse som kunnat sluta illa tilldrog sig i
farleden vid Svartklubben. ”Vulle” kom söderifrån
med två pråmar när den ena, pråmen ”Julius”, lade sig på sida, så mycket att
en kraftig vindstöt blåste glöd och aska ur spisen när skorstenen låg jäms
med vinden och det blev fara för brand. Skeppare Sjöberg rusade ner i kajutan
för att rädda det dyrbaraste han hade: sin bössa. Pråmpojken Knut Jansson
(brorsbarn till Karolina Söderblom) försökte rädda pråmen genom att maka den
tunga ankarkättingen över på andra sidan så att pråmen skulle räta upp sig.
Undertiden drogs de två pråmarna (den andra pråmen var ”Ek”) sakta vidare
norrut av ”Vulle” och fick så lä vid Gåssten och
ankrade där. I Boda hade man observerat släpets belägenhet och ringde till
Herräng och meddelade att ”Vulcan” låg med nödflagg. Bogserbåten ”Odin” gick
ut från Herräng för att assistera men hittade inte ”Vulle”
utan återvände tomhänt hem. Man befarade det värsta. Morgonen därpå siktades
från Herräng ”Vulcan” med pråmsläp. ”Vulle” hade
lyckats dra båda pråmarna ner till Singösund, bogserat en i taget genom
sundet, samlat in dem igen och stävade sedan mot hemmahamnen. Vinden måste ha
legat på från ost vid detta tillfälle.
De långa sjövakterna på pråmarna var jobbiga. För det mesta var det bara
skepparen och hans pråmpojke som delade på styrandet. Extra jobbigt på natten
förstås. Om en pråm började slingra signalerades med mistlur från de andra
båtarna i släpet för att väcka den sovande. Men ibland gick det galet. En
natt i mörker och tjocka tappades en pråm. Bogserkabeln hade slackats och
sträckts upprepade gånger och slutligen brast den. Skepparen på bogserbåten,
Gunnar Gustafsson från Herräng, kände att farten ökade, och kunde konstatera
att sista pråmen hade slitit sig och drivit iväg. Bogseraren stannade upp och
lade sig att lyssna, i flera timmar låg man still. Till sist hördes skepparen
på den tappade pråmen signalera med mistlur och ropa ”Hallå, hallå, pråm i
sjönöd”!
En målande berättelse om hur det kunde vara att gå till
sjöss som pråmpojke finns i Rospiggen 1984. Erik Jansson, lillebror till Knut
Jansson nämnd ovan, (deras pappa var Anders August Jansson från Veda, som var skeppare i bland annat Kol-Transport-Aktiebolaget
och vars syster Karolina var gift med Olov Söderblom) var 13 år och 1915 ute
för första gången i just pråmen ”Julius” med Wilhelm Sandberg (Dagrun Söderbloms pappa) som skeppare. Det var Erik som
skulle laga maten, fläsk och potatis, sill och potatis och ärtvälling, mycket mer varierad än så var nog
inte maten. Det Erik inte kunde fick han lära sig av
Wilhelm.
Liggetiden för lastning av träkolen kunde bli lång, ett
par tre veckor var inte ovanligt. Först skulle träkolen kärras ombord i
femhektoliterskärror, tjugo hektoliter var en stig=läst,
skepparen höll noga reda på kärrningen. Julius lastade 350 stig, det var
alltså 1400 kärror träkol som skulle ombord och sedan fördelas jämnt i
pråmens innandöme och på däck. Att ligga på mage och lämpa träkolen in under
fördäcket var det jobbigaste, minns Erik.
När lastningen var färdig telegraferades hem efter
bogsering och det blev ny väntan innan det var dags att avgå. Hamntiden
användes till underhåll av pråmen, att täta pråmen stod högst på listan. Man
använde sig av sågspån, rågmjöl, kolstybb ja, till och med myrstackar
(förfarandet kallades för att man myrade pråmen).
Med en skopa fördes tätmedlet ner på utsidan, följde med vattnet som läckte
in i pråmen och lade sig i springorna. I hamn när pråmen låg stilla gick det
bra att hålla pråmen torr. Men så fort pråmen var under gång och rörde på sig
åkte spånen/myrran ut och det var dags att börja pumpa igen. Att pumpa var
ett jobb som aldrig tog slut, allt vatten i Singöfjärden har nog passerat
pumparna i de pråmar jag varit, filosoferade Erik.
Herrängs sjöfart var livlig under första halvan av
1900-talet: utrikesgående malmfartyg
skulle lastas, pråmsläpen
levererade träkol och stenkol till bruket, hamnpråmarna lossade och lastade,
ångbåtarna mellan Stockholm och Östhammar kom med passagerare, passbåtstrafik
från Singö och Fogdö gick sina dagliga turer, fiskare landade sin fisk i Herräng
för vidare transport och övrig skärgårdsbefolkning kom för att hämta och
lämna förnödenheter
Malmbåtarnas djupgående var för stort för att de skulle kunna lasta och lossa
vid kaj i Herräng. Fartygen måste ankra på redden utanför hamnen. Lastning och
lossning skedde via pråmar. Det gick sakta och en båt kunde kräva upp till 60
man i fyra lag på en gång. Hamnens lilla bogserare ”Rex” var strängt upptagen
med att släpa pråmar fram och tillbaka mellan redden och kajen. Utskeppningen
av järnmalm höll på till början av 1970-talet, den övriga båttrafiken hade
sakta stillnat av.
Förbindelserna mellan Singö-Fogdö
och Herräng var många och man flyttade fram och tillbaka över fjärden
alltefter hur det passade med jobb och familj. Vissa skeppare som står som
målsmän till elever i Singö folkskola återfinns inte sällan som bosatta i herrängstrakten, däribland David Söderblom och hans
äldsta bror Johan som blev verkmästare vid gruvbolaget 1903 efter sin tid
till sjöss. David hade gift sig med singöhandlaren
Fredrik Lalérs dotter Frida Lalér
och bosatte sig i Hensvik 1914.
1928 köptes bogserbåten ”Herräng” till gruvbolagets rederirörelse och på den
förde David Söderblom befälet fram till 1949 då ”Herräng” tragiskt förliste
utanför Sandhammaren i Skåne.
Läs
hela artikeln här
”Herräng” var på väg till Limhamn för att hämta ett fartyg
till Grisslehamnsvarvet. Det var i början på november vid tiotiden på
kvällen. Vädret bra med månsken och svag vind. De två vakthavande, Myhrberg
och Sjölund, på ”Herrängs” brygga hade just iakttagit lanternor alldeles om
babord, ett fartyg passerade helt nära. För sent såg de sedan lanternorna på
ett fartyg dyka upp med kurs nästan rakt emot dem. ”Herrängs” styrbordssida
revs upp av danska handelsfartyget ”Jutlandia” och
sjönk på några ögonblick.
Styrhytten slogs sönder och Söderblom som legat där och
sovit hamnade i vattnet liksom de två vakthavande på bryggan. Maskinist
Jansson som låg och sov hade vaknat strax innan olyckan och lyckades komma ut
i tid. Fem personer följde med ner i
djupet. De befann sig till kojs och hade ingen chans att hinna upp på däck
och rädda sig.
”Jutlandia” plockade upp de
överlevande och sökte i två timmar efter fler men när man inte hittade några
fortsatte man till sin destination i Polen. Då hade man larmat Karlskrona
radio per telegrafi men inte förrän på förmiddagen dagen därpå var en
motorlivbåt från Kåseberga livräddningsstation ute
på haveriplatsen. Inget som helst spår av förlisningen fanns att se, djupet
på haveriplatsen är runt 35 meter.
Vid sjöförklaringen visade det sig att vaktgående
på Jutlandia inte heller hade observerat ”Herrängs”
lanternor i tid.
De omkomna var kockan Helena Jansson, Herräng, maskinist
Pettersson, Östhammar, Matros Möller, Karlskrona, eldare Karlsson, Estuna och eldare Dahlberg, Överluleå.
Stor förstämning vilade länge över Herräng.
Kapten David Söderblom gick efter detta inte mer ut till
sjöss, han hade seglat färdigt.
David
och Frida Söderblom
---------------------------------------------------------
Efter att jag berättat om bogserbåtsskeppare Olov Söderblom och hans familj
på en av Mattsgårdens temadagar kom hans barnbarn
och släktingar fram och berättade mer om söderblommarna, väldigt roligt.
Det visade sig att David Söderblom var en duktig simmare
och badade så länge han kunde på året i Singöfjärden. Hans barnbarn minns att
han talade om hur viktigt det var att lära sig simma och hur han förhörde sig
om barnbarnens simkunnighet.
När man läser sjöförklaringen efter ”Herrängs” förlisning
förstår man detta: David låg i vattnet någon halvtimme (november) och hjälpte
styrmannen och maskinisten till flythjälp på styrhyttens tak och såg till att
livbåten från ”Jutlandia” först tog ombord
däcksmannen som låg och flöt en bit bort innan han själv plockades upp.
David seglade ofta över från Hensvik i en liten eka (ingen
motor), de flesta av hans bröder och systrar fanns på Singö och Fogdö.
Här kommer en efterlysning: det lär finnas en film där
David Söderblom kommer seglandes och tar i land på singösidan.
Om någon vet något om den filmen vore jag tacksam om ni kontaktade
hembygdsföreningen.
Likaså berättade Davids barnbarn att hans envishet och
rykte som duktig yrkesman var parad med humör. Det stämde också in på hans
bror John. När de två träffades och uppenbarligen var glada att se
varandra, så dröjde det inte länge förrän de var oense om något och ingen
ville ge sig. Rädd att säga ifrån var ingen av dem!
Om minstingen i Olov och Karolina Söderbloms barnaskara,
Gustav, berättar hans barnbarn hur spännande och roligt det var att komma och
hälsa på i Ryssviken i Stockholm och hur Gustav alltid hade tid för dem.
I ett reportage i Aftonbladet i slutet av 1950-talet får
vi en inblick i Gustavs vardagsliv. Han var tillsyningsman över
Stockholmhamnarnas lastpråmar och bodde själv på en pråm. Av
reportagebilderna förstår man att han hade förmågan att ordna sin tillvaro hemtrevligt: rutiga
gardiner, krukväxter i fönstret och sommarblomster på däck.
------------------------------------------------------------------------------
Ångbåtskapten Jan-Eric
Söderman
En annan singöbo som tjänstgjorde i Kol-Transport-Aktiebolaget var Jan Erik Söderman Han
seglade befälhavare i bolagets bogserare ”Plus” några år. Liksom Olov
Söderblom var han son till en bonde och tillhörde den generation på Singö där
många blev sjömän. Det var lätt att få jobb på sjön under andra hälften av
1800-talet när sjöfarten ökade kraftigt. Jan Erik och hans fem bröder gick
till sjöss, ingen av dem var intresserad av att överta östergårdshemmanet som
därför såldes. Boningshuset står fortfarande kvar på höjden söder om
landsvägen där den löper förbi kyrkan.
Jan Erik Söderman tog examen som ångbåtskapten och blev så småningom
befälhavare på en av TB:s bogserare. Han köpte ett hus vid vägen ner till
Söderhusen vilket övertogs av hans dotter Hildegard. Jan Eriks bror, Albert,
slutade som lotsförman på Svartklubben. Både Jan Erik och Albert fick stora
familjer med söner vilkas håg stod till sjön, några blev lotsar på
Svartklubben.
En historia som fortfarande lever kvar på Singö handlar om när Jan Erik
köpte överbibliotekarien Annerstedts stora motorbåt ”Rurik” på 1920-talet.
Annerstedt hade länge varit sommargäst på Singö men började nu bli gammal och
ville kanske inte längre slita med ”Ruriks” inombordsmotor som ofta var
nyckfull. Denna nyckfullhet fick också Jan Erik erfara
och tålamodet tog slut en dag när Jan-Erik hade varit över till fastlandet
och skulle hem. Backslaget var den enda växel han kunde få i. Han var alltså
tvungen att backa hela vägen hem till sjöboden vid Söderhusen och var vid det
laget ordentligt förgrymmad. Utan betänkande lastade han stora stenar i
”Rurik” som han med en mindre båt släpade ut mot Askholmen. Här öppnade han
bottenventilen och ”Rurik” sjönk. Båten ligger fortfarande kvar på botten
vilket konstaterats på plats av den yngre delen av släkten Söderman som
fortfarande är talrik på Singö.
Jan Erik Södermans ungdomsäventyr
Som ung seglade Jan Erik i utefart och var med
om en, milt sagt, äventyrlig seglats med barken ”Angantyr”.
Om denna resa berättar Björn Lindström i Rospiggen 2005.
”Angantyr” hade varit ute på resa nästan i ett
år, England-Florida-Tyskland, och var hösten 1892 på väg till hemmahamnen
Härnösand. De flesta i den 12 man starka besättningen var från norra Roslagen, Uppland och
Gästrikland. Från Singö kom den då 25-årige matrosen Jan Erik Söderman och
den lika gamle konstapeln (styrman) Jan Erik Nordlander. Jan Erik gifte sig
året efter med Nordlanders syster Matilda, fick 6 flickor och en pojke,
Helge, som med tiden blev lots på Svartklubben.
|
Jan Erik Söderman med hustru Matilda f. Nordlander
och från vänster döttrarna Hilvi, Helfrid och Hildegard.
Bild från Lena Söderman
|
Den 29 september vid 4-tiden på eftermiddagen passerar ”Angantyr” Svartklubben i frisk nordvästlig vind, utmärkt
vind för god resa genom Södra Kvarken och vidare uppåt i Bottenhavet. Kurs
sätts rakt på Understen, sjökortet visar djupt vatten ost om
Understensklippan. Den nu västnordvästliga vinden tillåter ”Angantyr” att gå helt nära Understen, cirka 200 meter ost
om Understen.
Här finns en grundklack som inte är utmärkt i sjökortet men fyrfolket vet
om den och försöker varna ”Angantyr” med signaler
och viftningar. Besättningen uppfattar dessa som hälsningar och vinkar
tillbaka. Men så stannar barken tvärt, hon har gått på undervattensklippan.
Man låter ankaret gå och konstaterar att fartyget läcker kraftigt. Efter tio
minuter driver hon av grundet, då blir djupet för stort för att ankarna ska
nå botten. Det tunga ankaret får man varken upp eller ner, besättningen
försöker förgäves att kapa det. Barken lyder inte roder utan driver ganska
snabbt iväg ostvart och befälhavaren beslutar att man skall gå i livbåtarna.
Efter två timmars rodd når besättningen Understen halv nio på kvällen när
mörkret fallit. När de i dagningen på morgonen därpå spanar efter ”Angantyr” från fyren syns inte ett spår, varför
slutsatsen dras att hon sjunkit. Det hade inte funnits tid till att bärga
personliga tillhörigheter, endast kronometern, skeppspappren och besättningen
kom med i livbåtarna. Och skeppsgrisen! Dessutom lyckades konstapel
Nordlander få med en halvmodell av skeppet ”Cyrén”
som han byggt under frivakter på den årslånga färden.
Från och med 1891 års sjökort finns denna grundklack med under namnet
”Yttre knösen”.
I slutet av 1990-talet pratade Yngve Andersson i Hembygdsföreningen med Erik
Holmberg i Norrvreta om Singö och människorna där.
Erik var då 85 år gammal och berättade för Yngve att han hemma hos sig hade
Nordlanders halvmodell som Nordlander byggt på ”Angantyrs”
sista resa. Den hade han köpt av Nordlander på 30-talet. Erik försörjde sig
då på fiske tillsammans med sin morbror August Holmberg som bodde vid
Råstensudde. En dag hade fisket gått dåligt och det var mest simpor i näten.
Då kom Karl-Karl, som liksom Nordlander varit på sjön, förbi och undrade om
han fick ta lite simpor. Och det fick han mer än gärna. Framåt kvällen när
Erik gick förbi Karl-Karls stuga i Norrvreta hörde
han att det var livat värre därinne och kikade in. Brännvinslitern stod på
bordet tillsammans med en kastrull kokta, orensade simpor och ett paket
knäckebröd. Karl-Karl spelade fiol, Gotthard Pettersson (också sjöman och
Nordlanders svåger) nyckelharpa och Nordlander jiggade
(dansade en irländsk jigg). De tre gamla djuphavsseglarna var ordentligt i
gasen och talade, som de brukade vid dessa tillfällen, sjömansengelska. ”Go
to hell” hojtade Nordlander när han fick se Erik men då protesterade
Karl-Karl och sa att det var ju faktiskt Erik som sett till att de fått mat
på bordet den dagen!
Söderhamns Transport AB
Förutom Kol-Transport-Aktiebolaget och Herrängsrederiet fanns bogseringsbolag längre norrut på Gästrike- och Hälsinglandskusten. Där hittade singöbor ofta arbete. I Söderhamnstrakten i slutet
av 1800-talet var över 2500 arbetare verksamma inom träindustrin. För
utskeppning av träprodukterna startades ett rederi med bogserbåtar och
pråmar, Söderhamns Transport AB.
Pråmskeppare och pråmpojkar
Två av pråmarna hette ”Duo” och ”Drabant”. Skeppare på
dessa var under några år Oscar Buhre. Han
hade bott ute på Gåssten, var född därute 1878 (Buhrarna
har en lång historia som fiskare just på Gåssten) och försörjt sig på
Gåsstensfisket tillsammans med sin farfar. Men i början av 1900-talet gav
fisket dåliga pengar och kunde knappast försörja en familj så det blev dags
att hitta andra inkomster.
|
Oscar Buhre och Anna f Öhman
förmodligen förlovningskort privat Åke Öhman
|
I en räkenskapsbok som finns på Mattsgården kan man
se att han under åren 1904,1905 och 1906 har haft anställning i Söderhamns
Transport AB på pråmarna ”Duo” och ”Drabant”. Han var ansvarig för last,
leverans och räkenskaperna för dessa.
I ett konossement (fraktsedel) kan man utläsa att Oscar Buhre lastat 276 stigar (1 stig=20hektoliter) träkol i
Söråker (längst in i Sundsvallsbukten) 25 november 1905 som han börjar lossa
den 8 december i Köping i Mälaren.
Om jag tyder en bokstav rätt är det bogserbåten ”Fram” som då drar ner
”Duo” till Köping. ”Hurtig”, en annan av bolagets bogserare, börjar 12
december dra ”Duo” på det som måste vara årets sista
resa innan isen lägger sig. Det sista som finns antecknat i räkenskapsboken
för 1905 är kr 4:20 som betalts i slussavgift i Stockholm på utgående den 12
december.
På ett annan sida läser jag att för denna sista
resa har Oscar Buhre betalat 150 kronor till
”Hurtig” vilket verkar vara mycket jämfört med betalningarna tidigare på
året, som rör sig mest mellan 10 och 80 kronor. Det kan ju vara så att detta
är slutbetalning av årets transporter som nu regleras. Hamnavgifterna verkar
vara fasta. I Köping och Västerås betalas alltid kr 6:72, medan Stockholm
även vid passage tar ut en hamnavgift på kr 2:10.
|
Debet och kredit ur pråmen Duos räkenskaper
|
|
Del av fraktsedel för pråmen Duo
|
Se hela dokumenten här
En annan singöbo anställd i
söderhamnsbolaget var Mosse-Fridolfs far,
August Jansson. Han var pråmskeppare på ”Duo” och ”Atlas”. Även hans
räkenskapsbok finns bevarad på Mattsgården om än
inte med så vacker handstil som Oscar Buhres.
Här en liten utvikning om August Jansson. Han var född i
inlandet (i Edebo, mellan Hallstavik och Skebo) men drogs till sjölivet, han var med på barken ”Angantyrs” sista resa 1892 som jag berättade om tidigare.
Innan dess hade han varit ute som jungman på de sju haven, bland annat 1886
till Rio de Janeiro under en befälhavare C E L Baumgardt
(samme, månntro, som var befälhavare i Kol-Transport-Aktiebolagets ”Gulleck”?).
|
August Jansson och Fridolf med sin lådfiol
Bild från Björn Lindströms artikel i
Rospiggen 2005
|
Han var matros på ”Angantyr” och började bli
duktig på fiolen till sina skeppskamraters förnöjelse. Men så hade det inte
alltid varit, när han höll på att lära sig fick han hålla till längst fram
på backen där han hördes minst. Han blev emellertid förtjust i en singöflicka, Anna Karin Pettersson. Tycke uppstod och
paret slog sig ner på hemmanet Mossens mark på norra delen av Singö. Annas
pappa var Olof Pettersson i Skollholmen, en
duktig båtbyggare vars namn fortfarande lever i båtbyggarkretsar.
Anna och Augusts barn Fridolf och
Frida föddes i Mossen och bodde där hela sina liv. Fridolf (Mosse-Fridolf) blev duktig både på att spela och bygga
fioler och nyckelharpor (några finns på Mattsgården)
och har låtit tala om sig i spelsammanhang.
|
|
Georg Öhman från Backbyn, Singö, bror till
Oscars hustru Anna,
började som pråmpojke efter konfirmationen. Det var 1904. I en
bandinspelning från 1976 gjord av bland andra singöprästen
Lars Th. Sundin berättar Georg om sina sjömansår. Han seglade under pråmskepparna Sundin i Norrvreta och Edström i Rad (norra Singö) i Herrängs
Gruv AB. Georg berättar att traden var Mälaren – Norrlandskusten och lasten
mestadels träkol. När de gick förbi Singö rodde hemmafolket ut med
förnödenheter, oftast ”potatis och strömming”. Som tack puttades lite
bräder från däckslasten i sjön som bärgades hem och kom väl till
användning. Lönen var 15 kr i månaden och maten fri.
|
Georg och Edla Öhmans
förlovningskort
|
|
|
|
Efter några år i pråmfart seglade Georg en del år i skonerten ”Hoppet”
som fördes av tranviksskepparen Erik Andersson.
”Hoppet” gick med trävaror från Norrland till utlandet, främst England, och
sista resan för säsongen var alltid porslinslera till Gustavsberg på Värmdö.
Många singöbor som seglade på ”Hoppet” hade fint
Gustavbergsporslin hemma, så också Georg. Förmodligen fick han betala för
det, för han berättar lite avundsjukt om sin 18 år äldre bror Viktor Öhman
som också seglat på ”Hoppet” och hade fint porslin hemma. På Viktors tid kunde
besättningen gratis plocka ihop hela serviser från högar av porslin med små
skönhetsfel som sorterats ut från fabriken. Senare slogs porslinet sönder
innan det ratades.
Många fler än de jag nämnt, ja de flesta i arbetsför ålder, började sitt
yrkesliv som pråmpojke eller kockjungman när seglationen var som störst under
andra hälften av 1800-talet och första hälften av 1900-talet. När man senare
bildade familj och ville vara mer hemmavid blev andra jobb med sjöanknytning
eftertraktade. Man tog anställning på
fyrskepp, fyrplatser, lotsplatser eller blev fiskare och pråmskeppare.
Johan Jansson, Söderby, intervjuades av Joel Wickström, Singös flitige
lokaltidningsredaktör, på sin 75-årsdag 1956. (Det finns många klipp med
Singö-notiser bevarade på Mattsgården av Joel
Wickström). Johan berättar att hans far Olov Jansson, Tranvik, var uteseglare och att Johan inte hade något minne av sin far
förrän vid sex års ålder. Då bestämde sig fadern för att segla pråmskeppare i
hemmavattnen och Johan började som pråmpojke hos fadern när den tiden kom.
Under första världskriget blev det dåligt med jobb i Herräng och Johan
började som fiskare vilket blev hans huvudnäring resten av yrkeslivet, ett
liv som var nog så slitigt.
Johan minns en vresig höstdag med blåst och snöslask då strömmingssköten
fastnade i propellern ute vid Skaten (syd Gåssten). Båten drev hjälplöst mot
den steniga stranden och vattenfylldes medan Johan och hans fiskekamrat kunde
rädda sig iland. Som tur var passerade en segelskuta i farleden och observerade
nödläget. Så småningom kom hjälp som ordnats av skutan.
Samma jobbiga upplevelse, att barnen inte kände igen sin pappa, hade Harald
Karlsson, Boda. Harald var född i början av 1900-talet och började på
pråmar och timmersläp i Herrängs- och Hallstaviksrederierna
innan han letade sig ut på längre sjöresor. I början av 30-talet hade Harald
skaffat familj och hittade jobb närmare hemmet. Han var till att börja med
extra man på fyrplatsen Understen och fyrskeppet Västra Banken, vilket
betydde att det kunde gå mer än ett halvår innan han kom hem!
Singöfjärden var ett vatten som förenade öbefolkningen med fastlandet och
släktingar bodde på båda sidor om fjärden.
Axel Sjölander, son och sonson till lotsarna Mats Sjölander på
Svartklubben, miste tidigt sin far och genom sin mors omgifte med en
pråmskeppare Lindberg från Börstil socken blev han
bekant med trakten tvärs över Singöfjärden. Han bosatte sig där när han
bildade familj efter uteseglaråren och var sedan
pråmskeppare i många år för Herrängs Gruv AB. När det var dåligt med jobb i
Herräng, tog han vad han kunde norrut, bland annat i Axmar
bruks pråmflotta (Axmar ligger i det som kallas
järnriket på gränsen mellan Gästrikland och Hälsingland). Hans halvbror Mats
Sjölander blev kvar på Singö och förde lotstraditionen vidare.
Karl Johan Sundin (inte släkt med prästen Sundin) försörjde sig som
skomakare när han flyttade från Raggarön till
Singö. Han gifte sig med en dotter till en pråmskeppare, Hilma Karlsson från Norrvreta. Hilma var moster till ovannämnda
Harald Karlsson. Karl Johan blev också pråmskeppare och flyttade då tvärs
över fjärden till Hensvik. Han slutade sitt arbetsliv som hamnkapten i
Herräng.
|
Två bogserbåtsbesättningar i Herräng, trea från höger KJ Sundin.
Bild från Roger Tolls bok
|
Flera av söderblommarna i Norrvreta, som
jag tidigare berättat om, flyttade också till herrängslandet och upprätthöll
täta förbindelser med släkten tvärs över Singöfjärden.
Transportbolaget
Kol-Transport-Aktiebolaget såldes 1908 till
Stockholms Transport- och Bogseringsaktiebolag kallat Transportbolaget eller
TB i dagligt tal. TB började i blygsam skala i slutet av 1860-talet men blev
under en tid på 1930- och 40-talen störst i Norden med 53 bogserare och 302
pråmar. Till bolaget hörde också en varvsrörelse på Högmarsö
i Stockholms mellersta skärgård. TB fraktade massaved från Norrland, kalksten
från Gotland till cellulosaindustrin i Norrland och järnmalm från
utskeppningshamnar i Mälaren. Dessutom arbetade man med bärgning, isbrytning,
förhalningar och alla slags bogseringsuppdrag. Under 1950-talet började
pråmbogseringarna tunna ut och på 1970-talet införlivades TB med bärgnings-
och bogseringsrederiet Röda Bolaget.
Bogserbåtsskeppare Gunnar Söderlund från Backbyn
på Singö tjänstgjorde i TB:s bogserare ”Rolf” och ”Hero” på 1940- och
50-talen.
|
Gunnar Söderlund bogserbåtsskeppare
Bild Gunnar Söderlund
|
Stig-Erik Andersson Backby däcksman
på Hero 1950 o 51
privat Stickan
|
Här följer en berättelse om Stig Erik Anderssons tid som jungman och
matros i ”Hero” i början av 1950-talet. Stickan är uppvuxen i Backbyn där hans föräldrar, Halvard och Svea Andersson,
drev ett typiskt skärgårdsjordbruk. Som de flesta pojkar på den tiden,
började Stickan jobba åt traktens bönder och fiskare efter konfirmationen vid
14 års ålder.
|
Hero, TB
privat Stickan Andersson
|
När han var några år äldre frågade Gunnar Söderlund om Stickan ville jobba
hos honom ombord i ”Hero”. ”Hero” drog pråmar och timmersläp från hamnar
längs norrlandskusten ända ner till Småland. ”Hero” var den klenaste av TB:s
bogserbåtar (300 hk) men i gengäld den segaste, hon var stark och kunde dra
tunga järnpråmar och timmersläp. Träpråmar kunde hon dra 2-3 stycken åt
gången, tunga järnpråmar en i taget.
Var man skulle hämta pråmar fick skepparen veta via vanliga rundradion.
Vid en viss tid på dagen lästes meddelanden i radion och då kunde ”Hero” till
exempel få order att hämta pråmar lastade med kalksten på Gotland och dra dem
upp till cellulosafabrikerna på Norrlandskusten (Luleå, Skellefteå,
Sundsvall). Eller hämta en järnpråm i Polen.
En gång, minns Stickan, fick de en timmerbogsering från Sikeå i Bottenviken ner till Timmernabben i Småland.
Farten var 3 knop, bogseringen tog omkring tre veckor. En av Stickans
uppgifter var att varje kväll tända lamporna på släpet som var flera hundra
meter långt. I en eka drog han sig ut längs en tamp till släpet, förtöjde
ekan och hoppade sedan från timmerläns till timmerläns för att sköta om lamporna.
Ingen flytväst på den tiden!
Ombord på ”Hero” var man två på däck (jungman och matros), två i maskin
(eldare och maskinist), en styrman och en befälhavare och oftast en kocka.
Tiden ombord blev ibland lång och händelselös, på en resa mellan Nynäshamn (där
de legat och kolat) och Gotland lärde Gunnar Stickan att binda lakstrutar
(redskap att fånga lake med). Andra gånger fick Stickan styra, många timmar i
sakta mak på samma kurs. Det kunde också hända att när bogseraren passerade
Singö så ankrade Gunnar på Gåsstensredden och rodde iland och besökte
familjen, då kunde Stickan också hälsa på hemma.
Bogseringarna skedde den isfria perioden på året, på vintrarna låg ”Hero”
upplagd på Högmarsövarvet. När våren kom skulle
hon rustas och då var det dags för besättningen att mönstra på igen.
Transportbolagets båtar hade sin hemmahamn vid Slussen i Stockholm och mellan
bogseringarna låg ”Hero” där och hjälpte fartyg ut och in till kaj i
Stockholm.
Lönen var 300 kr i månaden, som jämförelse kostade bio 1:50 och för 59
kronor kunde Stickan få hatt, slips och skjorta.
Efter några säsonger på ”Hero” fick Stickan jobb på Väg och Vatten, en
firma som åtog sig reparationer, bryggbygge, vägbanksbygge, muddring,
sprängning och liknande uppdrag i skärgården. Arbetena utfördes med hjälp av
båt. Stickan var bland annat med om frakta grus och sand från Ramsan till
bygget av Singöbron och att bygga nya fyren på Björn.
---------------------------------------------------------------------
|
Pråmsläp 60-talet
Bild Gunnar Söderlund
|
Timmerbogseringar och pråmtrafik har försvunnit från kusten och tagits
över av lastbilar men andra sjönära jobb finns fortfarande. I takt med tiden
har de ändrat karaktär; fiskecharter med turister växer, sälsafari
erbjuds, många bryggbyggen med kranpråm utförs i skärgården och hantverkare
med egna båtar servar öboende. Inom den större sjöfarten finns färjerederier
och trafiken på Hallstavik och Hargshamn med papper och malm.
Och till sist, ni är mycket välkomna att höra av er till
Hembygdsföreningen med era minnen och hågkomster om händelser och människor
som rör något av det jag berättat. Ni kanske har någon historia eller något
fotografi.
Källor:
Christina Nygren Erikssons privata samling
Rospiggen 1977
Rospiggen 1984
Rospiggen 2000
Båtologen 2002
Jonas Nauclér: Byn som kom med posten
J. Roger Toll: Med kol och järn
i lasten, Herrängs Grufaktiebolag som rederirörelse
Per Raab: Hur Claes Annerstedt
skrev sitt namn i en liten skärgårdssockens historia,
Ur Julhälsning 1945
|
